Hans tv-serie, "Louie", är något helt annat.
Det är inte en komedi, åtminstone inte alltid. Det är inte ett drama, i alla fall inte på något sammanhängande sätt. Det är inte en Monty Python-liknande samling sketcher, det är inte en dokumentär, det är inte en mockumentär, det bär emot att ens kalla det tv-serie.
Är det konst? Ja, om någon serie någonsin förtjänat k-ordet så är det "Louie". Det är en serie som helt definierar sig själv inom ramarna för Louis CKs experimentlusta. Det är en serie som till formatet påminner om Seinfeld, där segment från huvudpersonens standup blandas med dramatiserade delar om samma huvudperson. Men en närmare titt på "Louie" får den jämförelsen att kännas helt off.
Louie blandar komedi och drama, högt och lågt, verklighet och fantasi, hittar på en brorsa i första säsongen som inte existerar i andra, sätter samma tjej på att spela hans mamma i ett avsnitt som hans flickvän i ett annat, ägnar fem minuter av ett avsnitt åt att sjunga en The Who-låt till bilstereon och gör ett annat avsnitt till en indiefilm om att få med sig en anka till Afghanistan. Han låter tramsiga hånande scener kulminera i en realistisk kärleksförklaring, han låter en allvarlig dialog kulminera i en fars om en tant som fjärtar på förlossningsbordet, han berättar en lång historia om en självmordsbenägen standup-vän, han visar en heroisk fantasi om att torka upp ett säte på tunnelbanan...
Det är ibland absurt, ofta non sequitör, men lika ofta smärtsamt allvarligt. Louie växlar hela tiden mellan de olika lägena, plötsligt, som det passar honom. Ena stunden gör han standup som är så ful i mun att jag piper av skratt och i andra blir serien allvarlig och patetisk och alldeles för nära inpå. Han leker med formatet, varvar svart-vitt, krass dialoginramning och filmiska scener. Han är uppenbart kär i alla filmandets möjligheter, en talang han verkligen utvecklat under andra säsongen.
Sedan seriens födelse 2010 har Louis CK haft en unik deal med tv-bolaget FX: han får en mindre budget än vanligt, men i gengäld NOLL inblandning uppifrån. Teoretiskt sett får han göra vad som helst med sin serie, och praktiskt sett så gör han det. "Louie" hade kunnat bli outhärdligt, men mannen bakom kameran är så talangfull och inspirerad att det är totalt fascinerande. Första säsongen är rolig och lite offbeat, en komedi i grunden, allting funkar inte lika bra. Någon gång under produktionen av andra säsongen bestämde sig CK för att skippa kravet på humor, och serien öppnar sig på allvar.
En röd tråd i andra säsongen är fördomar. Louie utforskar en lång rad av dem, med utgångspunkt från att han själv kanske har fel. Ett återkommande inslag i hans standup-karriär har varit självförnedrande skämt om hur mycket han runkar. Så när ett avsnitt börjar med en tv-debatt med en kristen ung tjej som försöker göra onani olagligt, förväntar man sig hårda dissar. Sedan börjar Louie och tjejen prata, och följs åt till hennes hotellrum, och man tror att mer dråpligheter väntar...
...men istället gör Louie bara bort sig, lite grann, inte så farligt, tjejen står på sig, och resten av tiden vigs till att hon förklarar hennes syn på saken, en syn som visar sig vara överraskande vettig och sympatisk. Louies egna livsstil, den ateistiska och hedonistiska, är kanske inte heller svaret.
På liknande (fast sällan likadana) sätt utforskar serien rasism, gamla människor, showbiz, dejting, självmord och en rad andra områden från Louies ögon, vänder på perspektiven, blir stark och allvarlig när man förväntar sig trams eller vice versa. Louie är ibland som ett litet barn som har allt att lära av världen, som utforskar den med nyfikenhet snarare än cynicism, som hellre hänger ut sig själv som lite dum och okunnig än hånar andras situationer. Scener börjar ofta med "vårt" perspektiv, gentemot en bufflig man på flygplanet eller en aggressiv granne, men slutar i resignation inför verklighetens sätt att släta ut alla skillnader mellan oss.
Och eftersom Louie inte bryr sig om kontinuitet är det nystart varje avsnitt. En ny chans att göra bort sig, en ny chans att skämta om snoppar, lära känna nya människor på oväntade sätt, bli vansinnig över sina barn eller rånad av män i Halloween-masker.
Konstbegreppet är så infekterat nu att det bara blir löjligt att använda, ungefär som att kalla folk "geni" (en sak Louis CK haft en bra sketch om). Men jag vill säga en sak om Louies andra säsong - den är humanistisk. Hela andra säsongen är en lång rad av avsnitt som briljerar i mänsklighet, i fulhet och finhet, i billiga skämt, obesvarade känslor, gudomlig inspiration och allt däremellan. Det spektrumet är oöverträffat på teve just nu.
Amen. Jag kan bara hålla med. Jag var kluven till första säsongen som hade fötterna kvar i något något slags komediformat, men andra säsongen var verkligen helt fantastisk. Till skillnad från dig har jag fortfarande aldrig någonsin skrattat åt Louis CK när han kör stand-up, men serien innehåller så mycket mer.
SvaraRaderaVissa scener har Roy Anderssonska kvalitéer. Som när Louis är hemma hos en gammal utländsk man och tittar ut genom fönstret och får syn på en hemlös. Plötsligt stannar en svart bil till vid den hemlösa, två agenter tar in den hemlösa i bilen och ersätter honom med en annan hemlös och kör iväg. Serien återkommer aldrig till händelsen och Louie själv vet att ingen kommer att tro honom utan väljer att hålla tyst. Vid sådana tillfällen är Louie definitivt det bästa jag har sett på TV i år. Det är tveklöst det mest egensinniga.
Jag gillar verkligen, som du är inne på, att Louie på scen är väldigt cynisk och trött på allt men att han så ofta lyssnar på vad andra karaktärer säger (som onanitjejen) och påverkas av det. Det är befriande att se sån självdistans.
Egentligen hade jag 3-4 saker till som jag ville ta upp men jag kommer inte på dem nu så det får bli en annan gång.
Blir lockad av att se andra säsongen åtminstone. Det lilla jag såg av första deprimerade mig ganska mycket faktiskt. Det var nånting väldigt sorgligt och trött med återgivningen av att vara singel och närma sig medelåldern.
SvaraRaderaBeskrivningen av säsong två låter ungefär som Conan O'Brien under skrivarstrejken. Vilket var ohämmat och briljant, under liknande premisser.