Parks and Recreation, den ena stora komediserien just nu, sprider på många sätt ett klassiskt amerikanskt budskap - allt går bra, bara du anstränger dig. Den andra stora komediserien just nu, Community, har en helt annan approach - det är okej att misslyckas.Misslyckanden är en del av hela seriens DNA, från första avsnittet och framåt. I piloten börjar de sju udda, till synes inkompatibla, huvudkaraktärerna på community college och bildar den studiecirkel som hela serien kommer handla om. Ursprungligen stod Jeff, den dryge advokaten med nyindragen licens, och Pierce, den f.d. chefen över ett badhandduksimperium, för de framträdande rollerna. Men vid det här laget är alla sju huvudkaraktärer mer eller mindre likvärdiga som huvudpersoner. Medan Jeff och Pierce varit klassiska föredettingar sedan start har följande säsonger vecklat ut alkoholproblem, drogberoende, aspergers, trasiga karriärer och vandalism hos de andra.
Låter det mörkt för att vara komedi? Ja, ibland är det misstänkt mörkt inom sitcom-ramarna. Pierce förvandlas under andra säsongen till en fullfjädrad sociopat som i ett avsnitt öppet hånar ett självmordsbenäget mobboffer och i ett annat avsnitt fejkar sin egen död för att hjärntvätta sina studiekamrater. Förra årets Thanksgiving-avsnitt var plötsligt socialrealistiskt, där alla karaktärer söp sig fulla och betedde sig patetiskt och visset. Det bästa avsnitt som serien någonsin gjort har en "mörk tidslinje" där historien slutar i total tragedi för alla inblandade.
Men Community är alltid där och påpekar tragedierna, gör narr av dem, gullar med dem, lyfter upp dem som överdrifter och gör om dem till segrar. Det är den mest självmedvetna serie jag sett, med en hel karaktär, popkulturidioten Abed, som påpekar brister i avsnitt, karaktärer och plottande, det vill säga bristerna i själva tv-formatet. Abed är den person som mest lider av utanförskap och oförmåga att knyta an till andra människor vilket gör hans metakommentarer till ett mänskligt uttryck snarare än en gimmick.
Community framställs ofta lite förenklat som 1) väldigt meta 2) väldigt experimentellt. Även när det kommer till punkt 2 är det förstås helt sant. Bara det senaste året har serien bjudit på en klippshow om avsnitt som aldrig existerat, en paintballturnering uppblåst till två ambitiösa parodier på spaghettivästern och Star Wars, ett avsnitt som bygger på alternativa tidslinjer, ett musikalavsnitt där folk smittas av "Glee-viruset" som i en zombiefilm och ett avsnitt där höjdpunkten är en två minuter lång, allvarlig monolog där Abed berättar om hur han svimmar och bajsar på sig vid en inspelning av "Cougar Town". Lägg därtill massor av referenshumor, flörtar med andra inspelningsformat, tre säsonger långa påskägg, animé-sekvenser...
Men alla såna experiment skulle bara bli spel för gallerierna utan ett hjärta i mitten av serien, och Community glömmer aldrig att förankra sin utflippade humor i konflikter eller karaktärsbrister. Och - inte att förglömma - som bäst är serien fantastiskt rolig. Inget får mig att se om avsnitt som Community, eller se om klipp på youtube om och om och om igen.
Det är okej att misslyckas i Communitys värld, och det spiller ibland över på själva serien. Det är bättre, enligt Dan Harmon, att offra ett par blaha-avsnitt för att realisera ett storartat koncept längre fram, än att inte göra det storartade avsnittet. Där Parks and Recreation sällan sviker är Community ojämnt, med extremt höga toppar men också dalar. Början av säsong tre, som sändes under hösten, är särskilt svag, med tre halvdana avsnitt innan serien hittar sin mojo igen.
Att ta risker och våga misslyckas är också en ekonomisk fråga. Community har (vad är det för fel på folk etc.) aldrig vunnit bredare popularitet, och tittarsiffrorna har under hösten varit så låga att NBC nu tagit bort serien från programmet i vår. Den är inte nedlagd, avsnitten ligger under kontrakt för att sändas, men det är oroväckande nog. Seriens rabiata fans (jag räknar mig nog dit) har startat episka kampanjer för att inte Community ska gå samma väg som Arrested Development.
Kanske är det lika gott om serien blir nedlagd nu, på toppen av sin förmåga, snarare än att få en säsong fyra som säkert inte kommer kunna nå upp till det bästa av säsong två och tre. Samtidigt kan jag inte ljuga: så länge serien är vad den är skulle jag ta emot hundra avsnitt till med öppna armar.
Vet inte om jag håller med om "toppen av sin förmåga". Säsong tre var aldrig i närheten av andra säsongens klass och de första 2-3 avsnitten på säsongen var ju någon märklig pastellfärgad och förvirrad version av Glee, men visst vore det synd om den lades ner. Få serier har så många idéer som Community.
SvaraRaderaTycker avsnitt fyra, åtta och tio är tre av de absolut bästa serien överhuvudtaget gjort och däremellan mycket kul trams med Foosball och spökhistorier. Det var bara de tre första avsnitten som snubblade. Säsong två hade också sina svaga stunder.
SvaraRaderaWhat's DEAN got to do with it?
SvaraRaderaMed det sagt. Givetvis hade också säsong två svaga punkter. Exempelvis avsnittet med Abed som Jesus.
Spontant håller jag inte med om att det är fel att kalla serien för meta, även om distinktionen mellan meta och självmedvetenhet är ganska fin. Men det är möjligtvis ett begrepp som bäst beskriver tidiga Community. Då (men även senare) fick jag ofta intrycket att serien snubblade över sin egen självmedvetenhet, då den försökte förhålla sig till tv-seriekonventioner och samtidigt hitta sin egen röst. Den första säsongsavslutningen är ett exempel på det. Från säsong två och framåt har den blivit mer varm i kläderna och säker på vad den vill säga och hur den vill föra fram sitt budskap.
Jag är en av dem som inte sörjer så mycket att AD las ner, bortsett från att omständigheterna var tråkiga. Den hade nog kunnat göra en utmärkt fjärde säsong också, men jag fick intrycket att den las ner ungefär när den började tappa takten men fortfarande var rolig, vilket egentligen är optimalt. Det är i så fall tråkigare att så få såg den. Samma sak gäller Community. Den är lite för smart och personlig för att stängas pga. bristande tittarstöd. Det vore ett dråpslag mot inspirerad humor.
Vad tycker du om Abeds karaktärsutveckling? Jag minns att du brukade klaga på att han saknade brister, medan du i det här inlägget verkar uppfatta honom som ett uttryck för mänsklighet?
... If years were seasons this December would be the December of our December.
Yes! Känner att du är spot-on med analysen där. Serien hade egentlgen mest problem i början av säsong två, när den tog det svåra steget från trivsam och lite skruvad sitcom till något mycket mer ambitiöst. Flera avsnitt i rad där som var alldeles, alldeles för skruvade, inklusive Abed-som-Gud-avsnittet och när de blev instängda i den gamla promo-rymdbussen (tröttsam Apollo 13-parodi). Abed var nästan en superhjälte inom seriens ramar på den tiden. Men sen kom fina claymation-avsnittet som humaniserade honom och flera avsnitt där hans utanförskap betonades, som när han hånade skolans bitchar och fick skit tillbaka själv.
SvaraRaderaNu känns det som de hanterar honom mycket bättre och har hittat en bra balans mellan "riktig" aspergers och hans höga intelligens. Han går också lite för långt i sina meta-manipulationer ibland och sårar de andra karaktärerna, vilket jag gillar mycket.
Överhuvudtaget gillar jag att serien vågar spela så mycket på karaktärernas svagheter på ett så rått och öppet sätt. Till exempel hur de gjort om Britta från "Jeffs kärleksintresse" till en riktigt dryg och skenhelig människa som förstör allt kul. Det här klippet har jag sett så många gånger. Dör av falsksången, repliken "Oh, Britta's in this?" och senare "YOU do not get to call Britta the worst!":
http://www.youtube.com/watch?v=B0M5ARXOlMc&feature=youtube_gdata_player
Klim