Varför ältar jag det här? För att jag inte vill att Homeland, som också sänds på Showtime, ska gå samma väg. Serien har just avslutat en strålande första säsong, men det är en säsong som väcker många frågor om var plotten ska ta vägen framöver, och hur serien ska undvika att börja gå på repeat. Så mycket i Homeland är så finkänsligt, spännande och angeläget att ingen hade blivit besviken om serien tagit slut efter tolv avsnitt. Men nu kommer tolv till, och jag är kluven inför detta.
Homeland är i grunden en konspirationsthriller som bygger sin spänning på mångtydighet och oförutsägbara huvudkaraktärer. I centrum står CIA-agenten Carrie Mathison, som blivit övertygad om att den nyss hemkomne krigsfången Nicholas Brody är terrorist för Al-Qaida och utgör ett hot mot det amerikanska folket. Men samtidigt som Brody beter sig märkligt och svårtolkat är Carries hetsiga misstankar också tveksamma, särskilt som hon lider av manodepressiv sjukdom och är beroende av sin olagliga medicin för att behålla förnuftet. Både Claire Danes och Adrian Lewis spelar ut hela sitt register för att skapa osäkerhet hos tittaren och blanda sympatier med antipatier.
Ett av de bästa avsnitten som serien gjorde, eller som någon serie haft i år, består nästan enbart av dialog mellan de två huvudkaraktärerna i en stuga i skogen. Det här är en serie som väljer att visa oss Carries osäkerhet och underliggande mörker istället för att låta henne springa runt med ett skjutvapen och jaga terrorister. Det är en serie som väljer att låta en sexscen uttrycka avstånd mellan två karaktärer snarare än att låta den bli slentrianmässigt romantisk eller HBO-porrig.
Ett fåtal gånger snubblar Homeland med den stora storyarken, och finalen är ett kapitel för sig som lär splittra publiken inför säsong två. Samtidigt säger det en del om en debutserie att den värsta kritiken man kan hitta på är en oro inför nästa säsong. På de allra flesta sätt är Homeland en triumf för kvalitets-Tv, den där sorten som prioriterar trovärdighet, närvaro och mänskliga brister och uttryck framför mekaniska plottar och twistar.
Ett bärande tema i serien är balansen mellan mänsklig bräcklighet och positionsmakt. Carrie är en smart och dedikerad agent som arbetar internationellt, men är inte mentalt välmående. Saul är på många sätt en fast hamn för Carrie, men den yrkesmässiga pålitligheten kostade honom hans äktenskap. Brody är utåt sett en idoliserad militärhjälte, men blev själsligt korrumperad av sitt uppdrag. Utforskningen av det här temat i kombination med ett upplägg som ger utrymme för genuin spänning gör Homeland till en rätt så unik upplevelse. Jag tyckte om den och håller i princip med om din sammanfattning.
SvaraRaderaVad gäller tendensen att dra ut tv-serier för långt... Ja, vad ska man säga. Det är givetvis väldigt störigt. Det är uppenbart att kanalerna och produktionsbolagen (i synnerhet Showtime) gärna kramar ut så mycket mernytta de kan, även om det innebär att produkten som helhet blir påtagligt sämre och mer skanky. Bara att skapa en serie som når en hyfsad publik är givetvis ett hästjobb och en stor investering i sig självt: har man väl nått så långt är det förståeligt att man väljer att fortsätta satsa på ett säkert kort (med framtida DVD-försäljning) än att börja på ny kula. Jag har förståelse för det. Men jag har större respekt för bolag med tydlig konstnärlig integritet.
Jag skulle inte bli förvånad om Homeland får både en säsong tre och fyra. Inte för att det är motiverat men för att det går och för att tittarsiffrorna antagligen kommer vara högre för säsong två än för säsong ett.
SvaraRadera