E3-mässan i år dog verkligen franchisedöden. Man fick gräva länge för att hitta nya spel som inte bara var förfiningar eller remakes av gamla koncept som redan hyllats och sålt i drivor. Hur folk orkar engagera sig ännu en gång i Zelda, Metal Gear, Crysis, Gran Turismo, Donkey Kong eller till och med Portal fattar jag inte.
Men jag är också fel person för stora kommersiella mässor, har börjat tröttna på de flesta tv-spel jag försöker engagera mig i. Problemet ligger i själva spelandet - jag är trött på att bara bli underhållen. Jag vill bli utmanad, ifrågasatt, intellektuellt attackerad, vill ha utrymme för egen fantasi. När spelen inte kan erbjuda det stänger jag av.
Det finns dock en genre med evigt existensberättigande, den raka motsatsen: en riktig stilchock, en ohämmad visuell scenshow. Alldeles för få spelskapare vågar bejaka sin ytlighet, men Tetsuya Mizuguchi har mer eller mindre gjort ytligheten till hans glittrande varumärke, och det kommande Child of Eden gör mig entusiastisk på riktigt.
Grundbygget är en rälsshooter i Rez-stil, men i Rez styrde du en karaktär på skärmen - här är du karaktären. Det är det hittills roligaste som kommit ur Microsofts nya Kinect-pryl. I Child of Eden dirigerar man sig fram genom varma ljusa färglabyrinter, slår ut med armarna för att pricka geometriska figurer till vit elektronisk konfetti, klappar händer för att byta vapen och kastar upp armarna i luften för att släppa en "Happy Bomb". Det verkar fungera som en blandning av Rez, ett dansspel och en förbättrad version av Eye-Toy.
Men i Child of Eden är man långt borta från Rez klaustrofobiskt gröna datorlabyrinter. Hela utseendet har fått en make-over där ljus och undervattensdjur är ledord. Psykedeliskt varma självlysande valar och maneter delar skärm med virus och små organismer som kunde varit hämtade ur fl0w. Allt är väldigt new-age och väldigt positivt och väldigt svårt att motstå.
En extra positiv bonus är att Mizuguchis eget band Genki Rockets gör all musiken i spelet. Apropå ytligt liksom. Ytligare och finare blir inte popmusik än deras "Heavenly Star" från 2005, som ni kan lyssna på nedan. I Carl-Johan Johanssons evigt bevingade ord låter det "som någon som svävar på ett rosa moln och vill ha sex med hela världen". Eller något åt det hållet.
Sidor
▼
söndag 27 juni 2010
måndag 21 juni 2010
Gimmickrock
Jag var och såg The Baseballs på Öja krog igår (en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Det var inte alls självvalt utan ett jobbuppdrag. Jag hade aldrig hört talas om bandet förut men de har tydligen toppat försäljningslistor i nästan alla nordiska länder och sålt platina i Sverige.
The Baseballs musik bygger på ett mycket enkelt men ack så genialt koncept. Det är verkligen krattat för framgång. Vad tyskarna i The Baseballs gör är helt enkelt att ta en samtida radiohit och spela den som om den vore en rockabilly-låt. Det har de gjort med bland annat Rihannas Umbrella och Katy Perrys Hot n cold. De gör faktiskt bara covers. På köpet appellerar The Baseballs både till fjortonåriga NRJ-lyssnare och äldre nostalgiker = stor kommersiell framgång.
När The Baseballs framförde Jason Mraz I'm yours eller tidigare nämnda låtar var det säkerligen inte alla som hade hört bandets versioner tidigare men de kunde ändå sjunga med. Igenkänningsfaktor är en av de viktigaste faktorerna i en hitlåt och The Baseballs musik bygger på en kombination av radiohits och tidiga Elvis. Det är ett simpelt och folkligt koncept, men det är också fullkomligt lysande sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Varför kom jag inte på det först?
The Baseballs musik bygger på ett mycket enkelt men ack så genialt koncept. Det är verkligen krattat för framgång. Vad tyskarna i The Baseballs gör är helt enkelt att ta en samtida radiohit och spela den som om den vore en rockabilly-låt. Det har de gjort med bland annat Rihannas Umbrella och Katy Perrys Hot n cold. De gör faktiskt bara covers. På köpet appellerar The Baseballs både till fjortonåriga NRJ-lyssnare och äldre nostalgiker = stor kommersiell framgång.
När The Baseballs framförde Jason Mraz I'm yours eller tidigare nämnda låtar var det säkerligen inte alla som hade hört bandets versioner tidigare men de kunde ändå sjunga med. Igenkänningsfaktor är en av de viktigaste faktorerna i en hitlåt och The Baseballs musik bygger på en kombination av radiohits och tidiga Elvis. Det är ett simpelt och folkligt koncept, men det är också fullkomligt lysande sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Varför kom jag inte på det först?
tisdag 15 juni 2010
måndag 14 juni 2010
Dagens bästa
I Kristianstad har man två vokaler: ei (e, i, y och ä) och öåu (resten). Idag på uppropet var det en av mina nyblivna kursare som inte blev uppropade. Han räckte upp handen och sa på bred Kristianstad-dialekt sitt namn till läraren med lika bred dialekt.
- Öåurman (obs! fiktivt namn).
- Sa du Öåurman?
- Ja. Med öåu.
- Med öåu?
- Nä, med öåu.
- Öåurman?
- Nej, med öåu.
- Inte Eirman?
- Nej, Öåurman.
- Aha Öåurman.... Okej!
Detta pågick, på riktigt, i flera minuter.
- Öåurman (obs! fiktivt namn).
- Sa du Öåurman?
- Ja. Med öåu.
- Med öåu?
- Nä, med öåu.
- Öåurman?
- Nej, med öåu.
- Inte Eirman?
- Nej, Öåurman.
- Aha Öåurman.... Okej!
Detta pågick, på riktigt, i flera minuter.
söndag 13 juni 2010
Harmonia & Eno '76
I mitten av 70-talet sa Brian Eno att tyska Harmonia var "the world's most important rock band". Det är lätt att förstå att han fattade tycke för bandets ambienta version av krautrock. Ibland kallas musiken som band som Harmonia, Amon Düül II, Kluster med flera gjorde för det lätt banala Kosmische Musik.
Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.
1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.
Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.
Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.
Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.
Som gitarrist i Neu! hade Michael Rother sysslat med en ofta rätt slamrig musik (mycket tack vare trummisen Klaus Dinger) men i Harmonia fick han tillsammans med jazziga pianisten Hans-Joachim Rödelius och mer synthorienterade Dieter Moebius en möjlighet att utforska mer svävande, ambient musik. Samtidigt som Harmonias musik ofta fungerar som ljudlandskap så innehåller den också många detaljer som förhindrar att den helt försvinner iväg och blir till bakgrundsmusik. Bandet gjorde fortfarande hyfsat crowd-pleasing musik.
1976 möttes Harmonia och Brian Eno och spelade in det som senare skulle bli Tracks & Traces som släpptes först 1997. Michael Rother lämnade därefter Harmonia för att spela in bland annat albumet Flammende Herzen (1977) med det grymt fina spåret Feuerland under eget namn medan Moebius och Rödelius fortsatte att arbeta med Brian Eno, vilket resulterade i bland annat väldigt lågmälda Cluster & Eno (1977). Även efter Rothers avhopp fortsatte de inblandade musikerna att göra intressant musik i olika konstellationer, men Tracks & Traces visar samtliga av de inblandade från sina främsta sidor. Harmonia hade redan tidigare släppt skivor men med hjälp av Brian Eno och hans visioner lyftes musiken till en ny nivå.
Produktionen är varm och svepande synthsjok samsas med Michael Rothers klara gitarr och Enos hotfullt dova basslingor. Vamos Companeros för tankarna till noisiga band som Black Dice medan Almost är ett sentimentalt möte mellan Rothers gitarr och Rödelius piano och Les Demoiselles är en guppig electronica-poplåt som påminner om Moebius solomaterial.
Tracks & Traces tillhör mina absoluta favoritskivor från krautrock-eran eftersom det är ett konsekvent album utan utfyllnadsspår och för att samtliga inblandade verkligen kom till sin rätt.
Någon återförening kanske man inte riktigt kan vänta sig av de åldrade medlemmarna (Rödelius är 75) men Rother och Moebius har spelat tillsammans flera gånger under 00-talet. Michael Rother kommer för övrigt till Malmö den 15:e september i år för att spela Neu!- och Harmonia-material tillsammans med folk från bland annat Sonic Youth och Tall Firs. Det vore oerhört dumt att missa chansen att få höra Hallogallo eller Neuschnee live även om det inte blir med originalbesättningen. Jag tror dock inte att det blir några låtar från Tracks & Traces när varken Eno, Moebius eller Rödelius medverkar.
lördag 12 juni 2010
Rullstolsfunk
För ett par månader sedan sa jag till Ella att Staff Benda Bilili toppade min önskelista över band jag ville se live. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag upptäckte att jag faktiskt skulle få chansen att se dem också. Jag uttryckta till exempel min glädje här.
Staff Benda Bilili var för bara fem år sedan hemlösa gatumusiker i Kinshasa när de upptäcktes av ett gäng franska dokumentärfilmare och har sedan dess gett ut albumet Très Très Fort. Det är en jävla bra underdog-story och det faktum att gruppens kärna dessutom sitter i rullstol eller går på kryckor till följd av polio gör den knappast sämre, men mer än något annat så gör bandet brutalt fet rumba-funk.
På skiva är Staff Benda Bilili överlag rätt lugna, förutom på fantastiskt James Brown-funkiga i Je t'aime, men har på scen en oerhörd energi och körde de flesta av låtarna i ett högt tempo med grymt driv från rytmsektionen. Att halva bandet sitter i rullstol innebar knappast att det blev en stillasittande spelning. Gubbarna i rullstol sittdansade (min favoritdans) rövarna av sig. Glittriga hattar, freestylande på ett distat ensträngat instrument och basgroove att dö för var andra fina inslag.
Jag är mycket nöjd med spelningen som faktiskt överträffade mina förväntningar. Det var också fint att se så pass många trotsa det väder med 14º, regn och kuling som tydligen är den skånska sommaren 2010. Staff Benda Bilili var verkligen värda det.
Bästa dokusåpan
"Äntligen" en dokusåpa som jag kan relatera till! Jag kan förstå tjusningen med program som Project Runway men har absolut ingen uppfattning om vad som är bra/snygga eller fula/dåliga kläder och Top Chef gör mig mest frustrerad över att jag inte får smaka maten. Ultimate Cake Off däremot är skiten. Några av USA:s mest begåvade tårtbagare (eller "tårtkonstnärer" som de själva föredrar att titulera sig) möts i en tävling där de ska baka minst 1,5 meter höga tårtor utifrån ett givet tema. Till skillnad från många kockprograms minimalistiska ideal så är Ultimate Cake Off helt over the top och underbart tacky, vilket videon ovan borde illustrera med all tydlighet. Ultimate Cake Off är programmet för "artister" som inte tvekar inför att installera roterande tårtblock med marsipan-squaredansare på eller kanoner som skjuter ätbart glitter. Till programmets mest spännande ögonblick hör när lagen ska rulla fram sina höga, skrangliga tårtor till jurybordet till adrenalinstinn actionfilmmusik.
Det enda som jag tycker är tråkigt är själva grundkonceptet med en stirrig tävling. Lagen har bara ett visst antal timmar på sig att göra färdigt tårtorna och därtill avbryts de under tillverkningen för småtävlingar där vinnarna får bestämma vilket lag som måste sitta av en halvtimme och skaka av stress. Jag hade gärna sett att lagen fick ordentligt med tid på sig för att bygga de mest episka tårtorna som någonsin skådats och inte de halvskraltiga hafsverk som det ofta slutar med. Det är å andra sidan fantastiskt att se hur många spretiga idéer och hur mycket tackiness vissa deltagare ändå lyckas få in på den begränsade tiden. Jag ser fram emot att se fler avsnitt.
Två säsonger har sänts, en 2009 och en 2010.
torsdag 10 juni 2010
Den Svanen-märkta döden
Idag har jag tänkt på döden. Jag finner det nämligen ganska lustigt att människor som dör i Sverige har en negativ inverkan på miljön på grund av att kvicksilver frigörs ur amalganlplomber vid kremeringen. Så mycket som 17% av landets kvicksilverutsläpp i luften kan komma från krematorierna. Därtill finns det en hel del miljögifter i balsameringsvätskor och det går åt en massa eldningsolja för att sätta fyr. Samtidigt så är det tydligen ingen som vill arbeta med att dra ut tänder ur lik. Om de inte är av guld.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - när jag dör vill jag kastas ut från ett fönster på fjärde våningen på Bellevuegården och bli mat till råkorna. Mina rotfyllningar är förresten gjorda med guttaperka. Det kan man göra bland annat galoscher och golfbollar av.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - när jag dör vill jag kastas ut från ett fönster på fjärde våningen på Bellevuegården och bli mat till råkorna. Mina rotfyllningar är förresten gjorda med guttaperka. Det kan man göra bland annat galoscher och golfbollar av.
Kaninskötsel
Dagens loppis-fynd blev boken Kaninskötsel utgiven av Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund 1942. Till skillnad från de flesta andra böcker om kaniner riktar sig Kaninskötsel inte till barn. Bland författarna återfinns till exempel professor Ivar Johansson som har skrivit ett initierat och utförligt kapitel om ärftlighet och kaninavel, men medverkar gör även män med titlar som Rikskonsulent och Laborator som har bidragit med texter om öronskabb, spottflöde, kaninsnuva, kaninsyfilis, ullskörd och kött- och pälskaniner samt gjort kalkyler för inköp av foder och mycket, mycket mer.
Ett av de många intressanta grepp som tas i boken och som gör den mindre lämplig för barn är att man även har dissekerat kaniner och tagit bilder på deras fortplantningsorgan, tarmar och andra inälvor mot en stilrent svart bakgrund. På grund av bloggens känsliga läsare (jag vet vilka ni är och var ni bor!) så undvek jag att publicera dessa bilder men om ni alltid har undrat hur en kanintestikel egentligen ser ut så vet ni var jag finns.
Ett av de många intressanta grepp som tas i boken och som gör den mindre lämplig för barn är att man även har dissekerat kaniner och tagit bilder på deras fortplantningsorgan, tarmar och andra inälvor mot en stilrent svart bakgrund. På grund av bloggens känsliga läsare (jag vet vilka ni är och var ni bor!) så undvek jag att publicera dessa bilder men om ni alltid har undrat hur en kanintestikel egentligen ser ut så vet ni var jag finns.
onsdag 9 juni 2010
På balkongfronten massor nytt
# 183: Större strandpipare
Det ekar tomt här nu när min sämre hälft är på semester i Magaluf eller vad det var så jag tänker göra det enda rätta och skrika för oss båda.
Kryss nummer 183 avklarades idag och blev något av ett skamkryss. Större strandpipare är ingen särskilt svår art alls och jag har med allra största sannolikhet redan sett den tidigare men misstagit den för sin släkting mindre strandpipare. Som vanligt i Hyllie var det dock tofsvipor som gjorde sitt bästa för att roffa åt sig uppmärksamheten. Jag tycker om tofsvipor för deras livlighet och för att de under mitt besök hann jaga bort både en ormvråk, råkor, hundar och en pensionär. Och så låter de som en leksakssynth. Nu gjorde de det igen, tofsviporna - stal uppmärksamheten från någon annan fågel.
Kryss nummer 183 avklarades idag och blev något av ett skamkryss. Större strandpipare är ingen särskilt svår art alls och jag har med allra största sannolikhet redan sett den tidigare men misstagit den för sin släkting mindre strandpipare. Som vanligt i Hyllie var det dock tofsvipor som gjorde sitt bästa för att roffa åt sig uppmärksamheten. Jag tycker om tofsvipor för deras livlighet och för att de under mitt besök hann jaga bort både en ormvråk, råkor, hundar och en pensionär. Och så låter de som en leksakssynth. Nu gjorde de det igen, tofsviporna - stal uppmärksamheten från någon annan fågel.
Jag har sett en film som inte var en dokumentär om djur!
*
Jag såg Mary and Max av Adam Elliott häromdagen. Trots att filmen var lite väl Tim Burton ibland och arbetade en del med uttjatade effekter som selektiv färgläggning så kan jag inte annat än uppskatta en lerfilm om missbruk, ångest och trauman. Jag tyckte förstås bäst om Max Horovitz (Philip Seymour Hoffman) som både är judisk ateist och har aspergers. "Tjock är han också". Så jävla my kind of guy. Det blir lite väl sentimentalt här och var men det uppvägs av Horovitz fina oförstånd inför mänskligheten och anekdoter om djur och mat.
Jag har sett en annan film om aspergers för längesen. Den hette Mozart and the Whale och hade den milt sagt obegåvade Josh Hartnett i huvudrollen. Voi.
* Det finns inget riktigt representativt klipp från filmen på youtube och trailers är i det här fallet bara missvisande.
Jag såg Mary and Max av Adam Elliott häromdagen. Trots att filmen var lite väl Tim Burton ibland och arbetade en del med uttjatade effekter som selektiv färgläggning så kan jag inte annat än uppskatta en lerfilm om missbruk, ångest och trauman. Jag tyckte förstås bäst om Max Horovitz (Philip Seymour Hoffman) som både är judisk ateist och har aspergers. "Tjock är han också". Så jävla my kind of guy. Det blir lite väl sentimentalt här och var men det uppvägs av Horovitz fina oförstånd inför mänskligheten och anekdoter om djur och mat.
Jag har sett en annan film om aspergers för längesen. Den hette Mozart and the Whale och hade den milt sagt obegåvade Josh Hartnett i huvudrollen. Voi.
* Det finns inget riktigt representativt klipp från filmen på youtube och trailers är i det här fallet bara missvisande.
tisdag 8 juni 2010
Onra - Les Chinoiseries
Jag snubblade över den franska beat-makaren Onra för några dagar sedan. Normalt sett gör han rätt trista, softa beats för pårökta, men jag fattade tyckte för hans dubbel-LP Les Chinoiseries (2008). Onra har vietnamesiska rötter och rotade ivrigt genom sina släktingars vinylsamlingar under ett besök i Vietnam och det är samplingar från dessa skivor som ligger till grund för Les Chinoiseries. Långt ifrån alla av albumets 32 spår är bra men det finns en hel del snygga detaljer och ett par feta spår. Endast ett fåtal av spåren är längre än 2 minuter och bara ett spår är längre än 3. Överlag låter det ungefär som en beatifierad version av Kobras vinjettmusik och det är väl ungefär vad det är också. Jag gillar The Anthem med vietnamesisk "rap" och stråkar som skär genom trumhinnorna, balladen Relax in Mui Ne och souliga What up Duyet?.
Åtta och en halv dag off, eller så
Nu är det dags för den ena (den vattenkammade?) hälften av skägget att åka iväg till Andalusien ett tag. Kanske blir det lite bloggande även därifrån, fast konceptet reseblogging förstås är ett av de allra tröttaste. Mycket värme, byggnadskonst, Tapas, bad, berg och idyll lär det i alla fall bli. Jag ska fylla på min färgreserv så att det bara sprutar om mig när jag kommer hem. Sprutar, säger jag!
Lyssna kan ni göra här.
Lyssna kan ni göra här.
söndag 6 juni 2010
Gods & Gårdar
Första gången jag bläddrade i Connoisseur blev jag chockad. Connoisseur är en tidning som delas ut gratis till alla svenskar med en förmögenhet på minst fem miljoner kronor. Jag är uppvuxen med tidningen Arbetet och deras annonser om rea på köttfärs på Citygross, i Connoisseur existerade inte ordet "rea". Det var en helt ny och främmande värld där man absolut inte angav priserna på de varor som man annonserade om. Det var annonser riktade till personer som inte behöver fråga om priset. Jag fylldes till lika delar av fascination och obehag.
Jag kan knappast påstå att Gods & Gårdar når upp i samma nivå som Connoisseur men eftersom jag fattas ungefär 4988000 kronor så får jag hålla till godo med den lägre överklassens badrumslektyr tills vidare (efter ett loppisfynd). Även i Gods & Gårdar kan man läsa absurda artiklar, titta på överdriven inredningssmak och se annonser som uppenbarligen inte riktar sig till mig. Tillsammans med en annons för tornur (alltså klockor som man ska ha på sitt/sina torn) så var det här min favorit:
Jag är inte så imponerad över deras slogan.
Jag kan knappast påstå att Gods & Gårdar når upp i samma nivå som Connoisseur men eftersom jag fattas ungefär 4988000 kronor så får jag hålla till godo med den lägre överklassens badrumslektyr tills vidare (efter ett loppisfynd). Även i Gods & Gårdar kan man läsa absurda artiklar, titta på överdriven inredningssmak och se annonser som uppenbarligen inte riktar sig till mig. Tillsammans med en annons för tornur (alltså klockor som man ska ha på sitt/sina torn) så var det här min favorit:
Jag är inte så imponerad över deras slogan.
Elektrongodis
Jag har inte kunnat släppa taget om "Circuit" de senaste dagarna, en konsert från 2003 för två pianon och orkester och en skiva från i år med konserten och några andra verk av den brittiske kompositören Graham Fitkin.
Musiken klassas som "post-minimalism" av kritikerna, en svepande term som inte säger särskilt mycket om innehållet. Det här är motorisk och monoton musik som lyckas låta modern och ibland elektronisk utan några som helst elektroniska hjälpmedel. Fitkin är pianist och skriver gärna för två instrument, där den ena flygeln får stå för "beatet" och den andra freebasa lite mer jazzigt ovanpå. Harmonierna är tjocka, lite kalla, men alltid lättillgängliga och den monotona pulsen förankrar konserten i ett dunkande 80-tal snarare än hos de gamla stora kompositörerna.
De andra styckena på skivan är helt pianobaserade och blandar ut monotonin med dröjande efterklanger och mer blippande. Någon kritiker skrev att Fitkins musik påminner just om elektroner som rusar runt i en krets, kolliderar med varandra och ger ifrån sig blinkande ljus och blixtar. Det blir efter ett tag märkligt hypnotiskt att lyssna på, någonstans mitt emellan intellektuellt örongodis och ambient bakgrundsmusik. Och lyssna kan ni göra här.
Musiken klassas som "post-minimalism" av kritikerna, en svepande term som inte säger särskilt mycket om innehållet. Det här är motorisk och monoton musik som lyckas låta modern och ibland elektronisk utan några som helst elektroniska hjälpmedel. Fitkin är pianist och skriver gärna för två instrument, där den ena flygeln får stå för "beatet" och den andra freebasa lite mer jazzigt ovanpå. Harmonierna är tjocka, lite kalla, men alltid lättillgängliga och den monotona pulsen förankrar konserten i ett dunkande 80-tal snarare än hos de gamla stora kompositörerna.
De andra styckena på skivan är helt pianobaserade och blandar ut monotonin med dröjande efterklanger och mer blippande. Någon kritiker skrev att Fitkins musik påminner just om elektroner som rusar runt i en krets, kolliderar med varandra och ger ifrån sig blinkande ljus och blixtar. Det blir efter ett tag märkligt hypnotiskt att lyssna på, någonstans mitt emellan intellektuellt örongodis och ambient bakgrundsmusik. Och lyssna kan ni göra här.
lördag 5 juni 2010
fredag 4 juni 2010
# 181
Svart rödstjärt blev idag mitt 181:a kryss. När jag började att skåda var det mycket för att ha någonting vettigt att göra under promenader och cykelfärder och en positiv bieffekt var att det drev mig till att motionera och vistas utomhus mer. Det har i sin tur gett mig en hel del fina naturupplevelser.
Svart rödstjärt är en fågel som inte riktigt bäddar för estetiskt tilltalande naturupplevelser. Fågeln hör ursprungligen hemma på tusentals meter höga klippiga berg på kontinenten men har de senaste 200 åren börjat att blanda ihop asfalterade industriområden med sina ursprungliga habitat. Gott så. De verkar trivas och det betyder att de nu finns i hyfsad upplaga i bland annat Malmös industrihamn (och i Limhamns kalkbrott). Svart rödstjärt utsågs i fjor till Malmös nya kommunfågel.
Bilder från dagens naturupplevelser, platser där jag såg eller hörde svart rödstjärt:
Svart rödstjärt är en fågel som inte riktigt bäddar för estetiskt tilltalande naturupplevelser. Fågeln hör ursprungligen hemma på tusentals meter höga klippiga berg på kontinenten men har de senaste 200 åren börjat att blanda ihop asfalterade industriområden med sina ursprungliga habitat. Gott så. De verkar trivas och det betyder att de nu finns i hyfsad upplaga i bland annat Malmös industrihamn (och i Limhamns kalkbrott). Svart rödstjärt utsågs i fjor till Malmös nya kommunfågel.
Bilder från dagens naturupplevelser, platser där jag såg eller hörde svart rödstjärt:
Naturen som hobby
Häromdagen kom Ella hem från en loppis med boken Naturen som hobby (från 1952) till mig. Det är en på alla sätt och vis fantastisk bok och så nära Gröngölingshandboken som man kan komma. Boken inleds med ett sedelärande kapitel som förkunnar följande:
"man får inte ut mycket av naturen om man inte bemödar sig. Vakenhet, koncentration och ihärdighet är nödvändiga för att resultatet ska bli annat än skärvor av helheten. [...] Försinkad sömn, kalla timmar i ett gömsle, myggbett till övermått, hunger och trötthet kan man få lida av under nattstudierna. Men lönen kommer alltid, kanske i form av tillfredsställelsen av att ha löst en gåta, kanske i form av en estetisk upplevelse av samma personliga värde som musik eller konst kan skänka oss".
Därefter följer en exposé utan like, som lär en att hantera en kompass, hur man ser skillnad på olika djurspår, olika geologiska avsnitt av Sverige och så vidare. Och det bara fortsätter med tips på hur man bäst fotograferar en spillkråka (skärpedjup och filter diskuteras), hur man bygger algskrapor, gömslen och fågelholkar, regler om allemansrätten, en guide till några vanliga akvariefiskar, diagram över när de olika groddjurens lek pågår, hur man gör konstgjorda myrbon i gips, jämförelser mellan några olika rovfåglars spybollar och mycket, mycket mer!
Tack Ella. Och tack Viking Olsson och Yngve Cederholm för att ni delade med er av det här.
"man får inte ut mycket av naturen om man inte bemödar sig. Vakenhet, koncentration och ihärdighet är nödvändiga för att resultatet ska bli annat än skärvor av helheten. [...] Försinkad sömn, kalla timmar i ett gömsle, myggbett till övermått, hunger och trötthet kan man få lida av under nattstudierna. Men lönen kommer alltid, kanske i form av tillfredsställelsen av att ha löst en gåta, kanske i form av en estetisk upplevelse av samma personliga värde som musik eller konst kan skänka oss".
Därefter följer en exposé utan like, som lär en att hantera en kompass, hur man ser skillnad på olika djurspår, olika geologiska avsnitt av Sverige och så vidare. Och det bara fortsätter med tips på hur man bäst fotograferar en spillkråka (skärpedjup och filter diskuteras), hur man bygger algskrapor, gömslen och fågelholkar, regler om allemansrätten, en guide till några vanliga akvariefiskar, diagram över när de olika groddjurens lek pågår, hur man gör konstgjorda myrbon i gips, jämförelser mellan några olika rovfåglars spybollar och mycket, mycket mer!
Tack Ella. Och tack Viking Olsson och Yngve Cederholm för att ni delade med er av det här.
torsdag 3 juni 2010
Dizzy Gillespies kinder
Jag lyssnade på Salt peanuts idag. Utöver att det är en fet låt har jag egentligen ingenting att tillägga men den fick mig att tänka på Dizzy Gillespies kinder igen. Det gör jag ibland.
Vissa människor har helt enkelt hittat sin nisch.
Vissa människor har helt enkelt hittat sin nisch.
Musiker att se-listan: 2. Patricia Kopatchinskaja (violinist, excentriker)
I en optimal lyssnarvärld är en ny konstmusiker alltid en färsk ingång, ett sätt att upptäcka allt om igen. Så är det sällan i praktiken. De flesta tolkningar låter ungefär likadant och är hårt präglade av sin nottrogenhet.
Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.
När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.
I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.
Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.
Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.
Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!
Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.
När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.
I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.
Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.
Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.
Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!
Själ, urlakad
I perioder av själslig leda och orkeslöshet finns det få kurer som är bättre än ett riktigt schyst RPG. Rollspelsgenren har en förmåga att i bästa fall omsluta fullständigt utan att kräva en massa hårt arbete eller koncentration tillbaka. Till skillnad från bra film, musik eller litteratur bygger den enbart på glädje genom osmos, genom att bara behöva ta in och inte tänka så mycket. Att gå in i en stark alternativ värld, och sedan utforska, manipulera och knyta ett band med världen är kanske verklighetsflykt i sin renaste form.
Jag har fortfarande inte kommit över den långa, episka, 110+ timmar långa vandring genom Fallout 3 jag gav mig ut på för ett år sen och har länge längtat efter ett substitut. De har varit flera sedan dess, men generellt för korta, för ambitionslösa eller för hämmade. För några dagar sedan placerade jag min sista tilltro till Dragon Age: Origins, Biowares väldiga fantasy-epos från i fjol. Jag tänkte att det borde åtminstone leva upp till omfånget.
För några månader sedan hade jag och Orpon ett samtal om att folk som spelar ett spel som heter "Dragon Age" med en blodig drake på framsidan borde vara förbjudna att ha flickvän. Det finns liksom inga ursäkter kvar. Till skillnad från just Fallout 3, som förutom ett spel också är ett dokument över post-apokalyptisk meningslöshet och den fula sidan av människonaturen, är Dragon Age hopplöst redan i utgångsläget: Man ska rädda ett kungadöme från en ond drake, typ. Man kan välja att vara människa, dvärg eller alv. Fienden heter Darkspawn. Man blir prickig av blod när man slåss. Politiska intriger eller inte - det går inte att försvara detta för en vuxen människa utan förförståelse.
Jag stod nog fast vid mina aversioner, men var så desperat i fredags att jag tänkte skit samma. Någonstans är det ju inte fantasyn i sig som är problemet. En bra spelskapare - eller skapare, överlag - ska få en att tro på och känna med vad som helst. Många av de största författarna har skrivit fantasyromaner. Och spelet överväldigade mig till en början, främst genom att vara så sjukt välgjort. Alla figurer du möter har en detaljerad bakgrundshistoria, varje dialog är trovärdig och bärs upp av bra röstskådespelare. Striderna går att styra in i minsta detalj. Höga produktionsvärden.
Första varningssignalen kom när regentens halvbror visade sig vara en förrädare med djupa sömndruckna Gríma-ögon, som bedrog de goda i en viktig fight. Andra varningssignalen kom ungefär samtidigt, när min plats i fighten visade sig vara ett torn bestående av fyra grå stenvåningar fulla av likartade orcher. Tredje varningssignalen kom när en karaktär i mitt sällskap visade sig vara prins och rättmätig arvinge till tronen, och fjärde kom när jag besökte den lilla hamnstaden som var så brun och okarismatisk att jag trodde havet var en åker.
Dragon Age är, tyvärr, ett av de minst inspirerande spel jag spelat. Det är en lång checklista av fantasyelement som lydigt bockar av vartenda ett utan att hitta en personlig ingång, en utgångspunkt för charm eller berättarglädje. Sidouppdrag går ut på att hitta en skatt, ett dokument eller en kruka alvrot på ett formelartat och fullständigt oinblandat sätt. Miljöerna och karaktärerna heter genretypiska saker som Lothering och Bann Teagan och kartorna är tråkiga labyrinter utan överraskningar. Striderna pågår för evigt och är generellt svåra och odynamiska - spelet bara fortsätter slänga in fler fiender, som vore det ett treårigt barn som satt och kastade Warhammer-gubbar i ditt ansikte. Musiken låter som Enya.
Spelet har varit i utveckling länge och det märks - det är extremt stort och omfattande, tar säkert 90 timmar att klara. Jag har "bara" spelat 12 timmar och skulle med rätta bli slaktad av fansen för mina åsikter, men ser ingen som helst anledning att fortsätta när vägen ser ut som den gör. Det ska inte ta en och en halv arbetsdag för ett verk att krypa in under skinnet på en. Det ska överhuvudtaget inte vara arbete.
Dragon Age är en perfekt stiliserad men opersonlig och själsligt död fantasyvärld utan särskild mening eller liv. I linje med Biowares Mass Effect-serie antar jag att poängen ska vara att spelet blir vad man gör det till, med personliga val i varje konversation och vägskäl, men det ska inte vara upp till mig att göra hela resan intressant och betagande. Jakten på ett Fallout-substitut går vidare. I höst släpps ju i alla fall Fallout: New Vegas. Eller så kanske jag ska läsa en bok istället.
Jag har fortfarande inte kommit över den långa, episka, 110+ timmar långa vandring genom Fallout 3 jag gav mig ut på för ett år sen och har länge längtat efter ett substitut. De har varit flera sedan dess, men generellt för korta, för ambitionslösa eller för hämmade. För några dagar sedan placerade jag min sista tilltro till Dragon Age: Origins, Biowares väldiga fantasy-epos från i fjol. Jag tänkte att det borde åtminstone leva upp till omfånget.
För några månader sedan hade jag och Orpon ett samtal om att folk som spelar ett spel som heter "Dragon Age" med en blodig drake på framsidan borde vara förbjudna att ha flickvän. Det finns liksom inga ursäkter kvar. Till skillnad från just Fallout 3, som förutom ett spel också är ett dokument över post-apokalyptisk meningslöshet och den fula sidan av människonaturen, är Dragon Age hopplöst redan i utgångsläget: Man ska rädda ett kungadöme från en ond drake, typ. Man kan välja att vara människa, dvärg eller alv. Fienden heter Darkspawn. Man blir prickig av blod när man slåss. Politiska intriger eller inte - det går inte att försvara detta för en vuxen människa utan förförståelse.
Jag stod nog fast vid mina aversioner, men var så desperat i fredags att jag tänkte skit samma. Någonstans är det ju inte fantasyn i sig som är problemet. En bra spelskapare - eller skapare, överlag - ska få en att tro på och känna med vad som helst. Många av de största författarna har skrivit fantasyromaner. Och spelet överväldigade mig till en början, främst genom att vara så sjukt välgjort. Alla figurer du möter har en detaljerad bakgrundshistoria, varje dialog är trovärdig och bärs upp av bra röstskådespelare. Striderna går att styra in i minsta detalj. Höga produktionsvärden.
Första varningssignalen kom när regentens halvbror visade sig vara en förrädare med djupa sömndruckna Gríma-ögon, som bedrog de goda i en viktig fight. Andra varningssignalen kom ungefär samtidigt, när min plats i fighten visade sig vara ett torn bestående av fyra grå stenvåningar fulla av likartade orcher. Tredje varningssignalen kom när en karaktär i mitt sällskap visade sig vara prins och rättmätig arvinge till tronen, och fjärde kom när jag besökte den lilla hamnstaden som var så brun och okarismatisk att jag trodde havet var en åker.
Dragon Age är, tyvärr, ett av de minst inspirerande spel jag spelat. Det är en lång checklista av fantasyelement som lydigt bockar av vartenda ett utan att hitta en personlig ingång, en utgångspunkt för charm eller berättarglädje. Sidouppdrag går ut på att hitta en skatt, ett dokument eller en kruka alvrot på ett formelartat och fullständigt oinblandat sätt. Miljöerna och karaktärerna heter genretypiska saker som Lothering och Bann Teagan och kartorna är tråkiga labyrinter utan överraskningar. Striderna pågår för evigt och är generellt svåra och odynamiska - spelet bara fortsätter slänga in fler fiender, som vore det ett treårigt barn som satt och kastade Warhammer-gubbar i ditt ansikte. Musiken låter som Enya.
Spelet har varit i utveckling länge och det märks - det är extremt stort och omfattande, tar säkert 90 timmar att klara. Jag har "bara" spelat 12 timmar och skulle med rätta bli slaktad av fansen för mina åsikter, men ser ingen som helst anledning att fortsätta när vägen ser ut som den gör. Det ska inte ta en och en halv arbetsdag för ett verk att krypa in under skinnet på en. Det ska överhuvudtaget inte vara arbete.
Dragon Age är en perfekt stiliserad men opersonlig och själsligt död fantasyvärld utan särskild mening eller liv. I linje med Biowares Mass Effect-serie antar jag att poängen ska vara att spelet blir vad man gör det till, med personliga val i varje konversation och vägskäl, men det ska inte vara upp till mig att göra hela resan intressant och betagande. Jakten på ett Fallout-substitut går vidare. I höst släpps ju i alla fall Fallout: New Vegas. Eller så kanske jag ska läsa en bok istället.
onsdag 2 juni 2010
Det är ju trots allt en blogg om skägg, typ
Det värsta med den här bloggen är att den krävde att jag rakade av mig mitt skägg och blottade mitt späda, fula anlete för omvärlden. Så här ett par veckor efter den där ödesdigra dagen i maj börjar ansiktet att växa igen och tillåter skägget och dess inneboende ekosystem att återhämta sig.
Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.
Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair
I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least
The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years
Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Loudon Wainwright III:s tidiga 70-talsinspelningar och det har varit en oväntat angenäm upplevelse. Jag brukar inte lägga märka till låttexter men den lite Daniel Johnstoniga Samson and the warden (lyssna!) från Album II (1971) besitter å andra sidan en ovanligt pregnant kvalitet. Och viktigast av allt: den handlar om skägg.
Don't shave off my beard. Don't cut off my hair.
It took me two years to grow it, & it just isn't fair
I want a lawyer warden, I want a priest
Oh take it easy warden, leave the moustache at least
The warden didn't hear a single word that I said
He took off all the hair on my face & on my head
But one day someone's gonna come
And gonna put up my bail
And I'm gonna walk out of this dirty old jail
And the warden who's the reason I'm sheddin my tears
I'm gonna mail him in a snapshot in two or three years
Cartmans gentifieringsprofetia
Stadsgeografi är inte riktigt mitt ämne men det var en tillfällig nödvändighet på min utbildning. En aspekt av stadsutvecklingen som intresserade mig var gentrifieringen. Enkelt beskrivet så går gentrifiering ut på att studenter, invandrare och andra hippa låginkomsttagare flyttar in i halvslummiga bostadsområden, sätter sin prägel på det och gör stadsdelen mer attraktiv. Detta leder i sin tur till att medelklass och överklass börjar att flytta in i området, hyresrätter blir bostadsrätter och priserna trissas upp tills dess att de sociala grupper som bodde i området tidigare får flytta till ett nytt halvslummigt område där processen kan börja om. Detta kan också innebära att Ahmeds fruktbod och Gunnars Fisk & Tobak flyttar ut och ersätts av lyxigare butiker och dyra caféer med franska eller italienska namn. Gentrifiering är en allmänt förekommande och pågående process i de flesta storstäder och i Sverige har områden som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Lilla torg i Malmö genomgått denna process.
I Malmö pågår idag en gentrifiering av Möllevångstorget vilket innebär att allt fler studenter, invandrare och "allkonstnärer" flyttar därifrån, med siktet inställt - på Norra Grängesbergsgatan. Det här innebär att de pionjärhippieflockar som samlas på gräsytorna i min närhet ständigt får tillökning. Detta har fått mig att tänka på Cartmans profetior och beskrivningar av hippies. Han börjar med att beskriva deras spridningstendenser och levnadssätt.
Cartman: Hello, ma'am. I'm working to clean up the neighborhood for parasites. Do you mind if I take a look around your house? I'm afraid you may have hippies.
Old Lady: Hippies?
Cartman: Yeah, they've been popping up all over the neighborhood lately. (Walks in and knocks on the walls) Ms. Nelson next door has seven hippies in her basement, they usually live in colonies.
[...]
Cartman: Oh yeah, here, take a look at this ma'am. You see that? Hippies.
(The hippies giggle and continue to smoke their pot.)
Old Lady: Oh my.
Cartman: These are what we call the giggling stoners, pretty common form of hippies, usually found in the attics. Problem is, if you see one hippie, there are probably a whole more you're not seeing.
[...]
Cartman: Ma'am, I need to clear out your giggling stoners and your drum-cricle hippies RIGHT NOW, or soon they're gonna attract something much worse!
[...]
Cartman: Yeah, you know, I had a guy in Jackson County. He had a drum circle in his backyard. It turned into a drum circle four miles in diameter.
Och det är här det börjar att bli intressant. Idag på min promenad runt kvarteret hörde jag plötsligt trummande från en källare. Congas. Flera stycken. En trumcirkel har de facto bildats! LJUDBEVIS (inspelat med mobiltelefon). Nästa steg, enligt Cartman, är en så kallad "music jam fest". Om Cartmans profetia stämmer även denna gång betyder det att Svenska Akademien snart kommer att uppträda på "min" gräsmatta och att solnedgången ackompanjeras av Manu Chao. Även jag är alltså ett offer för gentrifieringen.
Cartman: Mayor! Mayor! It's just as I suspected. The hippies are organizing for a music jam fest!
Mayor: I know. I signed the permit for it.
Cartman: You... you what?
Mayor: I signed the permit allowing them to have their little music fest here. It just might pump some money into the community.
Cartman: They're hippies, they don't have money!
Avsnittet i sin helhet går att se här.
tisdag 1 juni 2010
Nilgås
I förra veckan kryssade jag fågel numero 180. Det blev en nilgås - en oerhört ful och på alla sätt anskrämlig fågel som dessutom räknas som en invasiv art. Den hör egentligen hemma i Egypten (egyptierna ansåg den av någon outgrundlig anledning vara helig) men har förts till holländska och engelska parker och sedan rymt, överlevt, spritt sig och konkurrerar nu ut inhemska arter och förfular världen. I Danmark har man beslutat om att skjuta ihjäl varenda nilgås man påträffar. Så vitt jag har förstått kan man i Sverige inte riktigt bestämma sig för om det är synd om nilgåsen för att det inte är dess fel att den har hamnat här eller om den stör ekosystemet och att den således bör utrotas. Hur som helst utgör den förmodligen inte samma hot mot den svenska faunan eller bärätandet som den gulliga mårdhunden.
Nästa fågel blir förmodligen en trädgårdsträdkrypare. Jag vet var den bor.
Nästa fågel blir förmodligen en trädgårdsträdkrypare. Jag vet var den bor.