Elektrongodis

Jag har inte kunnat släppa taget om "Circuit" de senaste dagarna, en konsert från 2003 för två pianon och orkester och en skiva från i år med konserten och några andra verk av den brittiske kompositören Graham Fitkin.

Musiken klassas som "post-minimalism" av kritikerna, en svepande term som inte säger särskilt mycket om innehållet. Det här är motorisk och monoton musik som lyckas låta modern och ibland elektronisk utan några som helst elektroniska hjälpmedel. Fitkin är pianist och skriver gärna för två instrument, där den ena flygeln får stå för "beatet" och den andra freebasa lite mer jazzigt ovanpå. Harmonierna är tjocka, lite kalla, men alltid lättillgängliga och den monotona pulsen förankrar konserten i ett dunkande 80-tal snarare än hos de gamla stora kompositörerna.

De andra styckena på skivan är helt pianobaserade och blandar ut monotonin med dröjande efterklanger och mer blippande. Någon kritiker skrev att Fitkins musik påminner just om elektroner som rusar runt i en krets, kolliderar med varandra och ger ifrån sig blinkande ljus och blixtar. Det blir efter ett tag märkligt hypnotiskt att lyssna på, någonstans mitt emellan intellektuellt örongodis och ambient bakgrundsmusik. Och lyssna kan ni göra här.