Musiker att se-listan: 2. Patricia Kopatchinskaja (violinist, excentriker)

I en optimal lyssnarvärld är en ny konstmusiker alltid en färsk ingång, ett sätt att upptäcka allt om igen. Så är det sällan i praktiken. De flesta tolkningar låter ungefär likadant och är hårt präglade av sin nottrogenhet.

Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.

När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.

I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.

Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.

Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.

Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!