Nedlagda kultserier 1: Firefly

Den ordinarie säsongen är slut för de flesta TV-serier, True Blood har tappat det mesta av sin fräschör och det är ett par veckor kvar tills Mad Men börjar igen - alltså ett jättebra tillfälle att kolla igenom Firefly, Joss Whedons charmiga sci-fi-western från 2002. Av alla serier som aldrig fått en andra säsong är Firefly en av de mest kultförklarade. Efter att bara elva av de fjorton ordinarie avsnitten sänts, och dessutom sänts i fel ordning, klippte FOX med Whedon. Stora kampanjer för att återupprätta serien och en stark DVD-försäljning - Firefly har bland annat tretusen femstjärniga recensioner på Amazon.com - räckte till slut till en långfilm, Serenity från 2005, som behöll charmen men missade en del av den speciella personligheten.

Sympatiske TV-kritikern Alan Sepinwall skriver just nu detaljerade återblickar på avsnitten på sin blogg What's Alan Watching. De funkar inte att följa i realtid (ingen som kollar igenom serien kommer vilja nöja sig med ett avsnitt i veckan) men är läsvärda, och i all analys är de en bekräftelse på hur säker Firefly var på sin stil redan från början. Det är svårt att sammanfatta serien på ett meningsfullt sätt eftersom så många detaljer är viktiga. Filmen Serenity strävar med att etablera världen, de nio huvudkaraktärerna, deras inbördes relationer, bakgrundshistorier, slang och internskämt på ungefär en halvtimme. Det är inte helt lyckat.

Ta bara dialogen. Firefly utspelar sig femhundra år in i framtiden, där USA och Kina gått ihop till en gemensam supermakt kallad "The Alliance". De styr i de centrala delarna av galaxen medan självständiga intressen spritts ut över perifera planeter och bakvattenmånar. På grund av den dubbla kulturella bakgrunden är kinesiskan hela tiden utblandad i karaktärernas vardagsprat. Dessutom funkar den som en nödlucka där serien kan låta karaktärerna svära utan att det måste bli censurerat. Upprörda dialoger kulminerar ofta med en lång harang av kinesiska som aldrig behöver översättas.

Men även inom engelskan har serien en massa tics för sig. Istället för att göra en avancerad tolkning av hur språket utvecklats under ett halvt millennium använder serien nya modeord: "cool" har ersatts med "shiny", "goddamnit" har ersatts med det ologiska men fint konsekventa "gorramit", huvudkaraktärerna hänvisar hela tiden till rymdskeppet som "the boat" och många fler. Bara att lyssna på pratet i serien är ibland en upplevelse i sig.

Och det är i dialog och karaktärer som serien verkligen lyser. Rymdaction är aldrig huvudpoängen här. Långa avsnitt utspelar sig enbart i skeppsmiljö, utan fläskiga effekter eller särskilt imponerande kulisser. Joss Whedon pratar i intervjuer om hur han vill att figurerna i hans serier ska kännas som en familj, och i Firefly lyckas han verkligen. Det är en mänsklig ensembleserie i första hand, långt borta från aliens och teknologiskt nördande. Tonen ligger rätt nära Han Solo-delarna av den ursprungliga Star Wars-trilogin, med skillnaden att Nathan Fillion får Harrison Ford att framstå som (ännu mer?) mesig och platt. Fillions tolkning av den nonchalanta och oförutsägbara kapten Malcolm Reynolds skapar en av de roligaste huvudkaraktärer jag sett i en TV-serie. Andra favoriter är Adam Baldwins ryggradslöse Jayne och Jewel Staites superpositiva Kaylee. Firefly är så säker på sina huvudpersoner att manusen snabbt får ett väldigt skönt flyt.

Västern-temat funkar också, åtminstone delvis. Det är kul att se Mal bli utkastad från en sjaskig bar genom ett hologram-fönster. Mycket av ödemarken, rövargängen och kupperna blir helt logiska i en segregerad galax. Övertydliga referenser, som inbördeskriget som tjänar som bakgrund, samt fixeringen vid hästar och överklassbalar, känns ibland mer off. Och den underliga "companion"-kulturen - en slags spirituell, upphöjd prostitution där horan väljer kunder. Men såna saker gör också Firefly unikt, och att helt våga skippa utomjordingar vinner respekt.

Och just när man börjar kunna äventyrsstilen kommer ett finstämt avsnitt som vänder upp och ner på den. Säsongsavslutningen "Objects in Space" är kanske Fireflys höjdpunkt, en oväntat subtil studie av den psykiskt sjuka karaktären River och ett mörkt lönnmördardrama. Inslagen av existentialism känns inte alls konstlade utan bara som ett naturligt steg vidare för serien. Det är väldigt fint, och samtidigt otroligt frustrerande att titta på idag och se hur mycket potential som öppnades upp för framtida säsonger.