Lysande materia

Tv-spelskritiken på den här bloggen har varit ganska negativ hittills. Ett skägg har givetvis rätt att vara lite kräset, men framför allt är många spel så oinspirerade och smaklösa, även de mest hyllade.

Som motvikt vill jag nu lyfta fram en av de helaste och finaste spelupplevelser jag haft. Osmos har varit ute i över ett år till PC/Steam, men släpptes till iPhone för några veckor sen, och frågan är om inte iPhone, eller ännu hellre iPad med sin stora skärm, är spelets bästa format. Att kunna styra kroppar genom att peta direkt på skärmen ger bara ytterligare en dimension åt spelets äventyr i massans och gravitationens tecken.

Det är oklart exakt vad man styr i Osmos. Jag vill tro att spelets titel är en blandning av engelskans osmosis - utjämning av halter i vätska - och cosmos. Kropparna i spelet är som små solar, gasjättar i mikroperspektiv, som sväljer upp varandra vid tillfällig beröring och blir större och större. Samtidigt är det lätt att associera till celler eller amöbor. Din egen kropp, den mote som du styr, lyser i klarblått, spräcklig som en manet, medan de andra skiftar dynamiskt mellan rött och ljusblått beroende på storleken. Allt som är mindre än dig kan du suga upp, och allt som är större dränerar vid kontakt. De första banorna i spelet går bara ut på att bli så stor som möjligt, ungefär som Katamari Damacy fast med materia istället för skräp.

Men Osmos har en annan orubblighet. I den här världen gäller karga fysiklagar - för att röra dig måste du också ge ifrån dig massa. Varje påtvingad rörelse kräver att du krymper, att en liten del av din kropp fasas iväg. Och alla solar är inte passiva. Det finns kroppar som repellerar eller attraherar materia, och det finns dessutom konkurrenter, aktiva, målsökande kroppar som du själv. Det är en värld där all materia påverkar varann, en katt-och-råtta-lek med massa och en ständig resurshantering. Ändå finns det ingen stress i spelet. Tiden går vid varje tillfälle att sakta ner eller snabba upp. Man kan planera sina kollisioner långt i förväg och sen spola fram för att se hur planerna sätts i verket. Under den mest hänförda halvtimme jag haft med ett tv-spel i år satt jag och manipulerade hur ett "svart hål" sög åt sig materia samtidigt som jag i slow-motion höll min kropp i omloppsbana.

Allt detta skulle kanske varit en...inte en torr fysiklektion, men ett betydligt mer intellektuellt spel om det inte var för presentationen. Osmos lyhörda samling av monoton och stämningsfull electronica (bland annat bidrar gamla Balloonfighter-favoriten Gas med ett spår) gör att spelet känns kallt, isolerat, värdigt. De sparsamma men intensiva ljuseffekterna förstärker intrycket av något som utspelar sig på universums kant.

Inte minst är banorna, om än kanske lite för få (jag är på den näst sista efter två dagars spel), kreativa, framför allt i det senare skedet, där man får sladda mellan parallella gravitationer och störta andra (himla)kroppar i fördärvet. Det är bara små lysande cirklar, men det känns så dramatiskt, som om det verkligen var stora kosmiska kollisioner som ägde rum. Jag har sprängt omkring hundratals fordon och byggnader i tv-spel utan att blinka, men i Osmos har den lilla materian tyngd och pondus. Det är materia som kräver din respekt.

Osmos finns att testa eller ladda ner till PC för 10 dollar här eller ännu hellre till iPhone/iPad för en billigare slant. Det är lätt att komma in i, meditativt och mäktigt. Det är ett litet stycke spelkonst som jag rekommenderar alla att testa.