Nedlagda kultserier 2: Carnivàle

För de som tvivlar en sekund på att Carnivàle är kult, relevant, eller värt att skriva om på den här bloggen, kommer här en kort lista på vad serien (bland annat) innehåller:

1. En dvärg med en hatt.
2. En kvinna med ett skägg.

Om Carnivàle bara haft dessa två saker och inget mer, hade det förstås varit ett stort konstverk ändå, men troligen ingen bra tv-serie. Men under sin första säsong 2003 var det ett drama som inte liknade något annat. I huvudsak var serien en symbolmättad kamp mellan ljus och mörker, skildrat via en kringresande karneval under 30-talets stora depression. De ursprungliga ambitionerna var skyhöga - sex säsonger skulle sändas, uppdelade på tre akter, och storyn skulle kulminera med den första atombomben. Budgeten skenade snart iväg fullständigt och serien slutade ungefär tio år, eller två akter, för tidigt.

Carnivàles setting och visioner var i och för sig unika, men kampen mellan gott och ont har skildrats många gånger förut, inte minst med de gestalter som serien använder - en medelålders pastor som kan inge onda syner och en ung faderlös man som kan hela sjuka. Under det första avsnittet får pastorn en vision i ett hällregn av blod, samtidigt som frälsarmannen helar en handikappad, förlorar sin mamma och går med i karnivalen. Det är rätt mycket episk exposition för nybörjare.

Men sedan händer något. Eller rättare sagt, sedan händer ingenting alls. Intrigen saktar ner så mycket över de kommande avsnitten att den till slut inte ens rör sig framåt. Helaren använder inte sina gåvor mer och pratar inte heller om dem. Pastorn dödar inga församlingsmedlemmar i kristi namn utan går mest runt och tvivlar. Istället för epik får vi underliga karaktärer, religiös symbolik, visioner, ångest och en jävla massa flygande sand. Dust Bowl, depressionens stora jordbrukskatastrof, driver hela tiden karnevalen vidare till ny terräng och utgör relief till karaktärnas fantasier. Alla figurer i historien är mer eller mindre "freaks", färgade av en enskild defekt eller övernaturlig förmåga. Det kringflackande livet, depressionen, sandstormarna och laglösheten ramar in en märklig tidsepok där inslagen av övernaturlighet bara känns hemma.

När serien bygger vidare på de två huvudkaraktärerna är det också med okonventionella medel. Medan Ben, helaren, driver runt med karnevalen predikar pastor Justin för starkt troende i Kalifornien. Deras historier skildras parallellt i serien utan att någon direkt koppling görs i början. Och båda är skiträdda. Det är svårt att tro att en stor showdown väntar vid horisonten, eller att en ska föreställa ond och den andra god. I en tidig scen har Ben och Justin en gemensam dröm där de möts på ett kafé som sprängs i luften. Det är talande för hur Carnivàle jobbar med bilder - vare sig vi eller karaktärerna själva vet vad en sådan dröm innebär, mer än att det är något stort och olycksbådande.

Carnivàles styrka i första säsongen är att behålla samma malande tonfall hela tiden, och hålla intresset uppe inte med händelser utan med scenografi och karaktärer. Michael J. Anderson - även känd som "Twin Peaks-dvärgen" är fantastisk i nästan varje scen. Men det är inte bara som "freak". Carnivàle utnyttjar förstås hans utseende, gångstil och röst och låter honom spela ut dem som karnevalsledare. Men istället för en konstig cirkusdvärg får vi här mest följa en direktörs kärva vardag. På liknande sätt växer den blinde mentalisten Lodz (Patrick Bauchau), och sierskan Sophie (självlysande Clea DuVall), som har en telepatisk länk till sin komatos-mamma. Det hade varit lätt för serien att gå på effekt med de här figurerna, men genom att tröska dem genom vardag och missmod blir de till människor istället.

Det är mycket ångest i Carnivàle, många symboliska händelser som kanske eller kanske inte får framtida betydelse. Och det funkar jättebra, och gör serien speciell och atmosfärisk.

Allt detta faller tyvärr samman i andra säsongen, där fokus mest verkar ha legat på att avancera storyn så effektivt som möjligt. Kanske flåsade HBO produktionsteamet i nacken eller så var det bara en planeringsfråga. Den andra säsongen är inte dålig, men heller inte lika unik eller nyanserad, och fångade mig aldrig på samma sätt.

Men de 12 första avsnitten förtjänar all kultstatus, och är ett bevis på att en serie inte behöver anpassa sig efter dramaturgikurvor för att bygga upp något spännande.