Datakärlek

Om indiespelen är den nya indiemusiken, och Ilomilo är indiens svar på tween, så vågar jag påstå att Digital: A Love Story är motsvarigheten till skunkdagböcker och Murakami-dyrkan. Det är den introverta, manusdrivna indien. Inte hålla picknick i parken och lyssna på hemmagjorda kassettband, utan sitta ensam framför en dator, tycka synd om sig själv och förlora sig i anonyma chatrum.

Det är det garanterat sötaste men också ett av de mest konsekventa och välgjorda spel jag snubblat över i år, och bjuder på en historia med några riktiga överraskningar. Spelmekaniskt knyter Digital: A Love Story an till den långa traditionen av textäventyr till PC som sträcker sig ända tillbaka till mitten av 70-talet. Interaktionen är därför väldigt begränsad och upplevelsen är helt linjär, men inramningen är så övertygande att det precis som i Phoenix Wright-spelen inte gör någonting att man bara har illusionen av ett val.

Digital: A Love Story utspelar sig i ett primitivt operativsystem från 1988, då det riktiga internet fortfarande är en galen framtidsidé och att sända datormeddelanden mellan privata användare är förbehållet hackers eller folk med väldigt stora resurser. Användaren, det vill säga spelaren, det vill säga du, registrerar ditt namn och ringer sedan upp ett autentiskt modem som piper och tjuter och brusar precis som 28/56K-modemen gjorde på nittiotalet. Därifrån ansluter du till digitala anslagstavlor genom att skriva in deras adresser manuellt. Här finns det lokala nätverket med hemtrevlig ton, där du snabbt får kontakt med likasinnade Emilia, och här finns riktiga nördkanaler som THE MATRIX där folk utbyter codez och warez och awesome gamez. Du kommer vidare i storyn genom att svara på folks meddelanden - text du aldrig får se eller skriva själv, bara se konsekvenserna av. På det sättet slussas du snabbt vidare i något som snart börjar likna en riktig konspiration.

Det är ett bevis på hur bra presentationen fungerar att det känns meningsfullt att skriva in siffrorna till nätverken fast man får göra det väldigt många gånger. Samma sorts kick från att ha fått ett vanligt textmeddelande känns igen från ca 1996 då jag anslöt till min första mIRC-kanal. Digital: A Love Story bygger mycket på nostalgi, men inte enbart för de som upplevde den här speciella BBS-kulturen från slutet på 80-talet. Det är en nostalgi för vem som helst som har en upplevelse av ett primitivare, mer oskuldsfullt internet. Illusionen blir komplett när man i små pussel får lista ut lösenord till mer svårtillgängliga nätverk, ladda ner uppdateringar eller rensa ut ett datavirus som förorenar hela desktopen med vita raster.

Det måste sägas att det här är ett väldigt monotont spel, där det är lätt att köra fast för att man inte hittar vad som triggar nästa steg i historien. Men ärligt talat är det också en del av charmen, och datorkrånglet och vilsenheten vägs mer än upp av ett fingertoppskänsligt manus. Om modemnostalgin eller kärlekshistorien inte räcker kommer i alla fall slutet på spelet att dränka hela din desktop i melankoli, och göra det mycket, mycket svårt att återvända till Windows/MacOS/Linux.

Digital: A Love Story går att ladda ner gratis här. Det tar ett par timmar att spela igenom och är värt mycket mer än den tiden.