Gladjazzen

En av de låtar som jag har lyssnat på allra mest hittills i år är den franske pianisten Michel Petruccianis Bimini. Det är svårt att ignorera det faktum att Petrucciani är en mycket liten man, men jag fastnade för låten innan jag visste om det. Petrucciani själv beskrev sin sjukdom som en fördel för sitt musicerande eftersom han under uppväxten inte kunde syssla med sådant som distraherade andra barn. 1999 dog Michel Petrucciani 36 år gammal. Nåväl.

Bimini är glad, bekymmersfri och sprittande jazz som helt enkelt gör mig väldigt glad. Låten tappar delvis fokus under gitarristen Jim Halls lite för långa barréackordsonanerande (men det är ju trots allt han som har komponerat verket), men Wayne Shorters saxofonparti är fantastiskt och framförallt är den sprudlande rekapitulationen och slutet en fröjd.