Lokaltidningsproblematiken

Det händer då och då att jag arbetar som musikrecensent. Tiden innan internet utgjorde ett reellt hot mot tryckta medier hade jag fria tyglar och många jobbtillfällen. Nu för tiden hoppar jag mest in och skriver om något lokalt arrangemang på en mindre ort eller om en skiva med anknytning till orten.

En gång i tiden kunde jag sätta betyg precis som jag ville, så länge jag motiverade det. Om jag tyckte att U2 förtjänade en sågning (och det gör de ju) så fick de en sågning. Redaktörerna lade sig aldrig i betygssättningen.

Idag skriver jag oftast om relativt okända musiker och band som antingen bor eller har bott på någon av de orter vars lokaltidningar jag skriver för. Inte sällan känner nöjesjournalisterna musikerna personligen, umgås i samma kretsar etc. För att hålla någon professionell distans till musikerna så hamnar deras skivor hos mig som inte har någon privat koppling till dem.

Trots att recensionerna läggs på entreprenad (dvs hos mig) så kan jag idag ytterst sällan sätta de betyg som jag anser att skivorna förtjänar. Det kanske är jag som är konstig på den här punkten, men för mig har det ingen betydelse överhuvudtaget om musikern vars album jag recenserar råkar komma från ungefär samma trakter som jag. Det ger inte automatiskt ett högre betyg i min bok.

Det är här som det blir problematiskt. Om jag sätter ett "för lågt" betyg på recensionen så rimmar det illa med den tvåsidorsintervju som tidningen har med musikern och redaktionen struntar helt sonika i att publicera min text, trots att de har förlagt recenserandet till en opartisk skribent. Det är på så vis en konstruerad journalistisk opartiskhet, en halvhjärtad sådan, där en felaktig åsikt inte godkänns.

Ingen publicering = inget arvode. Att recensera en skiva är inte jämförbart med att vara sjuksköterska men jag har trots allt ändå lagt ner minst ett par timmar på att lyssna på en (usel) skiva och ytterliggare några på att försöka reda ut trassliga tankar och formulera dem. Visst är det tråkigt att inte få betalt, men min överlevnad står inte och faller med några uteblivna hundralappar. Däremot sätter girigheten in - den där girigheten som får mig att tänka "vad fan, vad gör det om jag sätter en fyra istället för en tvåa så att jag får betalt för det här?".

Jag har delat ut högre betyg till skivor som inte alls förtjänar det (åtminstone en gång) på grund av den här girigheten och det skäms jag för. En fråga är hur många andra frilansare som gör det samma. En annan fråga är om det är jag som är för osentimental. Förtjänar ett band från Eringsboda ett högt betyg för att de är "bra för att vara från Eringsboda"? Svara gärna för jag vet ärligt talat inte. Om det är så borde tidningarna införa två betygsskalor: en för band som ska jämföras med det globala utbudet och en för band som bara jämförs med andra band från Eringsboda, Tollarp, Munkfors unt so weiter.

Jimmy Jansson - Hagfors Bob Dylan!