North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört: