From Dust

I ett TV-spelsklimat där fokus idag ligger på action blir det allt ovanligare med gud- och simulatorspel - mina favoritgenrer. Spel som mest är virtuella Märklin-tågbanor. Just därför blev jag så exalterad när jag fick höra om From Dust att jag skaffade det på dess releasedatum.

From Dust är fransmannen Eric Chahis skapelse som tar avstamp i Peter Molyneuxs Populous från 1989 - ett spel som jag älskade som 5-åring fast att jag inte förstod mycket av det. I From Dust är du en slags gudalik kraft som kallas för The Breath som har förmågan att flytta på enorma mängder sand, lava och vatten. Genom att kontrollera de geologiska elementen hjälper du en gullig stam att bygga byar och att skaffa sig kunskaper om hur man försvarar sig mot naturens krafter. I sin allra enklaste form handlar det om att få stammen att ta sig från en ö till en annan genom att bygga en bro av sand, men det blir snart mer komplicerat än så.

Det märks att Chahi har ett intresse för de geologi. Världen som From Dust utspelar sig i påminner om vår egen jords våldsamma ungdom. Vulkaner får utbrott, bildar urberg, orsakar skogsbränder och triggar tsunamis runt omkring din utsatta stam. Om man flyttar byarna upp på höjder som man har byggt av sand kan de stå emot ett antal tsunamis, men vattnet gör att marken eroderar och det är därför bättre att hämta lava för att skapa berg som bättre står emot erosion. Denna typ av planering är en grundläggande del av From Dust och det blir än mer komplext med introduktionen av kaktusar som kan hålla stora mängder vatten, träd som sprängs när de utsätts för hetta och så vidare.

Som The Breath befinner man sig i ständig strid med elementen. Det blir snabbt kaotiskt och om man är en gud så är man en gud som är på gränsen till att gå in i väggen när tsunamis och vulkanutbrott inträffar cykliskt. Känslan av att inte vara i fullkomlig kontroll över naturen är motiverad och gör spelet utmanande. From Dusts största svaghet visar sig i stammens totala brist på AI. Det blir en stressfaktor att försöka förflytta sina stammedlemmar mellan de återkommande tsunamivågorna och oftast slutar det med att dina människor sköljs bort med vågorna.

Spelet förlorar mycket på att stammedlemmarna är så dumma att de ofta springer upp för en kulle som sen visar sig vara lite för brant så att de fastnar halvvägs upp utan möjlighet att ta sig varken upp eller ner. Eftersom det inte går att avbryta kommandon och ersätta idioten med en bättre lämpad individ så slutar det oftast med att man tvingas hämta stora mängder lava och hälla över den som har fastnat. Ett annat problem är att människorna ofta väljer otroligt dåliga vägar för att ta sig nästa beordrade punkt. Till exempel kan man lägga tid på att bygga en alldeles säker ås mellan punkt A och B men människorna väljer hellre att ta en lång omväg, genom lava, för att komma dit. Eller ja, de kommer ju inte dit eftersom de försöker vada genom lava.

Spelets styrka ligger i dess speciella inramning med inspiration från stammar i Afrika och Nya Guinea och i sin förmåga att väcka spelarens nyfikenhet. Det är tillfredsställande att leka med elementen bara för att se vad som händer. Tyvärr finns det på de flesta banor alldeles för många stresselement för att hinna leka sandlåda och det gör mig kluven till spelet i sin helhet. Det skulle bara behövas ett par banor för fri utforskning som komplement till de mer stresstålighetskrävande och en bara milt förståndshandikappad AI för att jag verkligen skulle älska From Dust.

From Dust är ett spel som sticker ut idag, men det är inte alls den upplevelse som jag hade väntat mig. Som The Breath blir man snabbt en stressad och frustrerad gud, en gud som blir så förbannad på de korkade människorna att han ibland väljer att dränka dem i lava. För tro mig, de förtjänar det. Kanske är det också svaret på teodicéproblemet.

From Dust finns ute på Xbox live arcade nu och kostar typ 100 spänn. Det tar ungefär 6-7 timmar att spela genom kampanjläget.