Drive

Det lär bli rätt mycket ojande och wowande kring "Drive" under hösten. Filmen har ungefär alla komponenter som krävs för att bli 2010-talets Lost in Translation - inklusive brusig sängkammarpop och huvudpersoner som hellre kommunicerar genom blickar än dialog. Den är snygg och melankolisk och första timmen är väldigt stämningsfull.

Jag är inte lika säker på hur lyckad Drive är som berättelse, eller om den säger något som inte sagts innan. Bilförarkonceptet är en throwback till gamla 80-talsfilmer och även hommagen till den tyste hjälten (som Ryan Gosling spelar väldigt fint) är inte direkt ny. Det finns något klassiskt i nästan allt Drive lånar, från kombinationen av stadsmiljöer och popmusik som känns lite Sofia Coppola eller Kar Wai Wong till den våldsamma andra halvan, som hamnar någonstans mellan maffiafilm och 70-talsgore (!). Här börjar filmen falla sönder och känns inte helt övertygande ända in i slutet.

Men även om helheten sviker så är Drive värd att se bara för Ryan Goslings och Carey Mulligans samspel. De spelar så intensivt att man bara kan sitta och titta på dem, lyssna på soundtracket som påminner om Chromatics superfina album från 2007 och bli mjuk i huvudet för hela kvällen.