Balloonfighter: Du lyckades övertala mig att ge Halo-serien ännu en chans efter den minst sagt obehagliga upplevelsen med Halo: ODST. Spelet som jag håller som det allra sämsta jag någonsin har spelat.
Kantor Wilhelmsson: Oj, är det här mitt fel? Det hade jag förträngt. Fick du några bestående men? Den här gången alltså.
Balloonfighter: Ja, du hade spelat det i multiplayer och lovade dyrt och heligt att det här minsann var en klar förbättring. Jag köpte mest spelet för att säga att du var dum i huvudet, men jag måste medge att Reach klart överträffade mina förväntningar. Förutom att jag måste byta ut mina hornhinnor mot plexiglasditon efter att ha sett för mycket lila och vinrött så är jag rätt välbehållen. Är du?
Kantor Wilhelmsson: Jag har en besk eftersmak av män i rustning som tar sig själva på för stort allvar, men överlag känner jag mig i alla fall inte smutsigare än i förmiddags.
Kantor Wilhelmsson: Vill du berätta vad i ODST som gav dig obehag? Jag vet redan svaret, men precis som när man pratar med sin psykolog så kan det vara skönt att höra ett utomstående perspektiv på ångesten.
Balloonfighter: Precis som hos psykologen så vet jag inte ens var jag ska börja. Vilket trauma är mest relevant? Den fruktansvärda designen? Den ständiga växlingen mellan totalt ointressanta karaktärer? Ändlösa (lila) korridorer? Den obegripliga radioteatern? Hur stort spelet tog sig själv på allvar? Den svulstiga musiken? År av terapi kan inte rädda mig från de hemska syner jag såg.
Kantor Wilhelmsson: Men Reach var bättre?
Balloonfighter: Absolut! Det vore så klart en beundransvärd bedrift om man hade lyckats överträffa ODST i uselhet, men jag håller Reach som det bästa spelet i serien sen det första Halo.
Kantor Wilhelmsson: Berätta varför.
Balloonfighter: Den vidriga Halo-designen och svulstigheten är så klart intakt men Reach hade en hel del fina miljöer (och strutsar!!!) och det känns som att spelet får en rejäl adrenalininjektion jämfört med tidigare spel. Det kändes inte längre som att man sprang genom smör, mer som sirap. Jag minns inte mycket av storyn eftersom vi har spelat Reach i små doser sen i höstas. Minns du något?
Kantor Wilhelmsson: Det var det klart bästa sen ettan, men det i sig säger inte så mycket. Precis som med Gears of War 3 är det här ett spel som går väldigt mycket på autopilot. Det bästa var egentligen att få saker var rakt ut dåliga. Vapenbalansen, bandesignen och miljövariationen levererade för en gångs skull. Det känns mer träffande att kalla det "mindre dåligt" än "bättre" än de andra spelen i serien.
Balloonfighter: Men det fanns ju ändå stunder då vi hade ganska roligt. Jag tyckte om banan där man flög omkring i rymden och sköt och det var alldeles tyst.
Kantor Wilhelmsson: Ja, det var helt okej. Någon av banorna med mycket racingelement var kul också. Halo gör sig alltid bra när det klär ut sig till bilspel.
Balloonfighter: Det var något som vi tyckte var genuint kul också. Jag minns att vi sa "det här är genuint kul". Eller kanske det bara var "det här var lite roligt"...
Kantor Wilhelmsson: Skillnaden kan vara hårfin, men man kunde ju tycka att genuint roliga saker skulle stanna i minnet...
Kantor Wilhelmsson: Jag tror det är symtomatiskt ändå. Det var flera banor som fungerade bra, men de var alla lite karaktärslösa. Bungie vill så gärna att spelet ska vara det här stora episka rymddramat, medan det som bäst är ett trevligt men charmlöst skjutgalleri.
Kantor Wilhelmsson: Om det är något jag saknar i spel som Halo, Call of Duty, Battlefield etc. så är det just humor. Hur orkar folk sitta med stenansikte och ta de här scenarierna på stort allvar i timme efter timme?
Balloonfighter: Ja, jag är så otroligt trött på att rädda världen till pampig musik. Jag känner ingenting när jag gör det. Och ingen är bättre på att få mig att inte känna något än Bungie.
Kantor Wilhelmsson: Jag minns att när det här spelet släpptes - precis som med Halo 3 - så var det stora reklamaffischer utplacerade på busshållplatser och dylikt. Det slog mig som ganska ovanligt då, åtminstone i Sverige. Jag minns att jag funderade på hur gemene man, som hoppade in i tredje eller fjärde spelet, skulle uppfatta det. Affischerna lovar ju en rätt så enkel science-fiction-historia men själva spelen är ju totalt överklyddade med onödig mytologi, underliga karaktärer och självrefererande patos. Det känns inte som att de skulle vara särskilt inbjudande för nykomlingar. Bara det faktum att spelen hänvisar till massa händelser som bara finns att läsa i Halo-romanerna känns ju väldigt självbelåtet. Balloonfighter: Samtidigt är det ett spel som jag har väldigt svårt att se hur någon dum tonårskille tänker "fan vad häftigt! krig!!!" om. Det är ju segt, lila och fult. Trots det är det ju omåttligt populärt. Lever Halo på gamla meriter?
Kantor Wilhelmsson: Jag tror absolut att det finns en lockelse i de här stora rymdslagen, även om de är lila. Jag får bara inte ihop hela den här världen. Om man jämför med Mass Effect - i de spelen är det också mycket bakgrundshistoria, många folkslag och liknande, men allt etableras i den värld man springer runt i. I Halo försöker man med de här stora gesterna men det finns inte en enda karaktär eller plats man kan knyta an till.
Balloonfighter: Master Chief! Spelhistoriens mest okarismatiska karaktär. Honom slapp vi i och för sig den här gången.
 |
| En ungrare. |
Balloonfighter: Det här spelet hade en ungrare minns jag. Var det han som var jättestor?
Kantor Wilhelmsson: Om det var han så dog han innan eftertexterna. Får det dig att känna starka saker om manlighet, mod och att kämpa för sin ras?
Balloonfighter: Jag vaknar varje dag med en stark känsla av manlighet, mod och en vilja att kämpa för min ras. Det behöver jag inte Halo för.
Balloonfighter: Det där lät inte bra.
Balloonfighter: Det har ju sina nackdelar med att vi diskuterar det här 00:43...
Kantor Wilhelmsson: Jag tror det är precis tvärtom. Jag tror vi inträtt i den där magiska tiden mellan 00:30 och 01:15 som brukar kallas Halo Time.
Balloonfighter: Musiken då? Var inte den det värsta hittills? När elgitarrerna kom in i ett par låtar spydde jag i min mun.
Kantor Wilhelmsson: Jag har en bekännelse: De sista fem timmarna spelade jag på ljudlöst. Värmefläkten bakom fotöljen här är en riktig virtuos när han vill vara det.
Balloonfighter: Du hörde ju ljudet från min TV (som jag själv inte hörde för att det var så låg volym) via headsetet?
Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en märklig rundgång. Jag tror det var ett rop på hjälp från din teves sida.
Kantor Wilhelmsson: Jag tror att jag hade en undermedveten önskan om att det här spelet skulle vara oväntat jättebra och att vi skulle skriva ett fantastiskt inlägg om att världen var upp-och-nervänd. Istället räddade vi världen. Det var inte alls lika kul.
Kantor Wilhelmsson: Problemet är att även om man skalar bort story och presentation så är skjutandet liksom inte särskilt taktiskt heller. Det är mest springa-hoppa-kaos med diverse överdrivna jättevapen och ibland slag i ryggen som om man lekte kull (obs! "pjätt" eller "kacken" eller "fjäff" eller något annat beroende på i vilken del av Sverige du bor).
Balloonfighter: Ja, det är ju till och med mindre taktik än i Gears of war. Jag bara sprang rätt in i horder av fiender och slog ihjäl dem med melee-attacken. Dog jag så spawnade du mig bara.
Kantor Wilhelmsson: Vi skulle kanske spelat på svårighetsgraden Legendary. Men att döma av tidigare spel får fienderna bara bättre hälsa och gör mer skada då. Det är ju inte riktigt så jag definierar utmaning.
Balloonfighter: Hammaren som var ny för Reach var bara en överdriven version av plasma-svärdet. Instakill på allt.
Kantor Wilhelmsson: Jag tror hammaren fanns redan i trean faktiskt. Gud varför vet jag detta.
Balloonfighter: Hur är det nu, Halo Reach är det sista spelet i serien som Bungie gör har jag för mig, men det är väl tänkt att andra utvecklare tar över för att hålla det hopplösa liket till spelserie vid liv?
Kantor Wilhelmsson: Ja det kommer fler Halo-spel såklart, frågan är bara hur de ska kunna toppa den där svulstiga epiken varje gång? De kanske kan göra ett spel där man är en struts som försöker fly undan explosionerna.
Balloonfighter: Master Chief's Ostrich Race. DET hade jag köpt.
Kantor Wilhelmsson: Kan du inte komma på något mer att säga om strutsar? Det känns nästan lite visset att vi skriver mer om Halo än om dem.
Balloonfighter: Apropå strutsar sprang det omkring nanduer i Värmlandsskogarna häromåret...
Kantor Wilhelmsson: Tack, det var precis vad jag ville ha!
Sveriges gräddigaste: Nä, jag heter pandabitme där. En hommage till mitt 17-åriga jag, som allt jag gör i livet.
Marängteorin: På Xbox Live heter jag sylttjuven. Amerikaner kan dock inte uttala det utan svårigheter.
Kantor Wilhelmsson: Spännande! Man kommer alltså kunna ta en face-off med er efteråt om man hatar era åsikter?
Sveriges gräddigaste: Man kan skicka arga meddelanden om man vill.
Marängteorin: Mina åsikter är för intetsägande för att kunna hatas.
Balloonfighter: Jag har bara spelat det online i ungefär en halvtimme. Jag har inte mycket att tillägga om multiplayer i dagsläget.
Kantor Wilhelmsson: Så, syltkartellen: Har ni några åsikter? Upp till bevis! Kasta ut dem bara!
Sveriges gräddigaste: Jag vänder mig lite mot att ingå i en kladdig kartell. Men bara lite.
Marängteorin: Hm, åsikter.
Kantor Wilhelmsson: Tänker du på Super Monkey Ball nu? Jag tappade tråden vid apor i bollar.
Sveriges gräddigaste: Ja.
Marängteorin: Jag tror att Halo saknar apor i bollar, men har inte spelat story mode.
Kantor Wilhelmsson: Men upplever ni en skillnad mot de tidigare Halo-spelen, som ni trots allt spelat rätt mycket?
Sveriges gräddigaste: Jag tycker patetiskt nog att banorna i första Halo kanske är de roligaste. Men det är spännande att få spela med människor online. Det har man väl kunnat göra tidigare också men vi som är lite efter i teknikutvecklingen har inte haft dessa möjligheter. Och det förhöjer ju alltid spelandet när man får höra hormonstinna tonåringar med bräkiga röster skrika fula saker till varandra.
Marängteorin: Förtydligande: kartellens erfarenheter av Halo-spelen är baserade på Halo, Halo och Halo Reach i multiplayer. Ingen av oss har spelat story mode i någon egentlig utsträckning.
Balloonfighter: Har ni kört mycket online mot främlingar? Hur har det gått? Vi har ju mest kört de tidigare spelen tillsammans på split-screen.
Sveriges gräddigaste: Ja, men man blir bannad för ingenting? Det förstår jag mig inte på. Det är kul att spela online även om alla lag vi möter är klart bättre än oss.
Kantor Wilhelmsson: Min upplevelse är att de två första Halo-spelen var helt hopplösa online. Kaosartade matcher och folk som fuskade och droppade in och ut oavbrutet. De tycks ha adresserat barnsjukdomarna nu, för det här spelet var mycket stabilare.
Kantor Wilhelmsson: Vad är er upplevelse av mytologin, ni som bara spelat dödsmatcher? Vi har nämligen diskuterat mytologin lite tidigare i texten.
Sveriges gräddigaste: Ja, alltså, den röda tråden är ju lite sådär otydlig i multiplayer. Jag vet ju att det finns en story i spelet men jag har aldrig reflekterat över den så eller känt att jag har behov av att känna till den.
Marängteorin: All Halo-mytologi och liknande har vi s.a.s. tagit in kontextlöst genom mp-kartor.
Sveriges gräddigaste: När vi spelar multiplayer är det mest faster pussycat kill kill kill.
Marängteorin: Jag har försökt skapa mig en bild av vad Halo-universumet går ut på genom de
ledtrådar som funnits tillgängliga: rymdvarelser med underbett, bilar som
välter samt berg.Kantor Wilhelmsson: Vad har du kommit fram till?
Marängteorin: Jag antar att upplägget är som Aliens, den andra Alien-filmen, med rymdmarinsoldater mot rymdvarelser. Som dock är mer cerebrala än de i Aliens. Någon välter i en bil.
Sveriges gräddigast: Ett av mina favoritlägen är zombieläget. Tycker det är jättekul. Det är lite adrenalin i det. För att låta som en 45-årig fotbollstränare.
Balloonfighter: Vad är zombieläget för något?
Sveriges gräddigaste: Man börjar som antingen zombie eller dödlig (zombie med energisvärd) och sedan ska man sticka ner alla och omvandla dem. Det är sjukt spännande när man är last man standing som vanlig dödlig och försöker hugga ner så många zombies som möjligt. Zombierna är snabbare också.
Balloonfighter: Oj, det låter som ett ganska oväntat drag av Bungie!
Sveriges gräddigaste: Men vi bråkar alltid när vi spelar för jag vill alltid spela zombie och Dvärgen vill alltid vara alla mot alla. Och Basse vill alltid det konstigaste alternativet.
Marängteorin: Jag har alltid tyckt om att utforska okonventionella sätt att spela tv-spel på. Udda spelalternativ är därför alltid bra.
Förvirring och hopplöshet och spontanitet.
Kan man uppnå det har upplevelsen genast blivit rikare.
Sveriges gräddigaste: Jag som har lika mycket tålamod som en dampig 3-åring tycker om att förstå saker direkt blir väldigt frustrerad om det inte är ganska lätt att spela.
Marängteorin: Jag triggas givetvis av den frustrationen.
Kantor Wilhelmsson: Det låter som ett bra team! Vad känner ni inför spelets estetik? Jag råkar veta att åtminstone två av er har intresse för estetik.
Sveriges gräddigaste: Fast det är mer arkitektur och formgivning och kläder än tv-spel. Men jag tycker det är ganska fult. Alltså det är säkert tekniskt bra gjort och sådär men jag blir ju inte tårögd av lycka när jag ser det.
Marängteorin: Jag antar att det är ganska fult, men på ett hemtamt sätt.
Sveriges gräddigaste: Mm, det var en bra beskrivning. Man känner ju igen spelen. Halo-spelen känns ju som Halo-spel.
Kantor Wilhelmsson: Vi har pratat mycket i bloggen om spelets osunda fetisch för färgen lila, och huruvida detta verkligen är coolt.
Kantor Wilhelmsson: Det är väldigt mycket lila. I multiplayer finns ju till och med en hel bana som enbart är lila.
Marängteorin: Man kanske ser mer av det lila i storymode?
Balloonfighter: Det är väldigt svårt att ta epik på allvar när den är lila. Dessa var de sannaste ord jag tänkt säga idag.
Kantor Wilhelmsson: Vad tycker ni om vapnen i spelet?
Sveriges gräddigaste: Var det några nya vapen i detta? Jag lägger inte märke till sådant. Min favorit är alltid energisvärdet.
Marängteorin: Plasmapistolen.
Kantor Wilhelmsson: Det var en väldigt stor klubba som faktiskt var kraftigare än energisvärdet. Svärdet har blivit lite tamare.
Marängteorin: Plasmapistolen kan inte döda i sig själv. Man måste kombinera med ex. ett knytnävsslag, vilket gör den ineffektiv. Men jag förlorar gärna en omgång bara för utmaningen i att skjuta ner andra med plasma.
Kantor Wilhelmsson: Om vi ska avsluta med några av de stora frågorna: Förstår ni, baserat på det ni spelat, varför Halo blivit så omåttligt populärt?
Marängteorin: Är det omåttligt populärt?
Kantor Wilhelmsson: Det är inte riktigt i Call of Duty-klassen, men jo, det är väldigt populärt.
Sveriges gräddigaste: Det har ju alla de klassiska ingredienserna. Man kan spela koncentrerat, man kan slöspela som vi gör i flera timmar och höra amerikaner skrika fulheter till varandra och så kan man skrika fula saker själv också. Det är ett bra sätt att få ut frustration. Man skriker ju inte fulheter om man spelar Kirby eller något annat gulligt liksom. Eller inte jag i alla fall, kan inte svara för er.
Balloonfighter: Jag skulle känna mig ganska fånig om jag svor när jag spelade Kirby's Epic Yarn i alla fall.
Sveriges gräddigaste: Jag menar det. Men Halo gör sig väldigt fint till svordomar.
Kantor Wilhelmsson: De kanske kan tänka på det vid marknadsföringen av Halo 4.
Sveriges gräddigaste: Jag förstår inte varför de inte inkorporerat det redan.
Marängteorin: Jag har fått höra ord i Halo-matcher som jag aldrig fått höra i något annat sammanhang.
Balloonfighter: Berätta genast.
Marängteorin: Könsdelar i kombination med släktingar, djur, m.m.
Kantor Wilhelmsson: "Halo - skapar helt nya ord"
Sveriges gräddigaste: Ja, alltså Halo föder verkligen kreativitet. Man får kämpa mot tristessen lite, för spelet i sig är ju inte särskilt stimulerande.Men man spelar det inte heller för att det ska vara det.
Marängteorin: Mammas...!
Balloonfighter: ...Ovary uncle?
Marängteorin: "Mammas ovary uncle" hade lätt passat in i Halo-jargongen.
Sveriges gräddigaste: Har aldrig hört Dvärgen prata så mycket om sin mamma som när han spelar Halo.
Kantor Wilhelmsson: Efter citat som "kämpa mot tristessen", "ganska fult" och "blir ju inte tårögd av lycka" är det dags att avsluta texten med något lite mer positivt och framåtblickande. Det här är en beskrivning av Halo 4, som kommer i slutet av året, och jag vill att ni berättar era spontana känslor och tolkningar, multiplayer eller inte:
Set in the aftermath of Halo 3, Master Chief returns to confront his own
destiny and face an ancient evil that threatens the fate of the entire
universe. Halo 4 marks the
start of a new trilogy that begins with its release in 2012. Balloonfighter: Master Chief är TV-spelshistoriens mest självlysande karaktär. Jag kan inte bärga mig.
Sveriges gräddigaste: Låter lika dumt som filmen jag såg i imdb-appen igår: Abraham Lincoln: Vampire Hunter.
Marängteorin: Min spontana tanke är att en en ny trilogi måste följas av en avslutande trilogi så att det blir en trilogi av trilogier. Utöver det: ser fram mot att höra fler könsord.
Kantor Wilhelmsson: Det är en avslutning så god som någon. Tack "Sveriges gräddigaste" och "Marängteorin" för att ni ville gästa bloggen med era tårtkladdiga visioner!
Halo: Reach har funnits ute i evigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar