Vissa män är en ö

Är ett andra inlägg om Dear Esther på den här blöggen verkligen nödvändigt? Nej, inte det minsta men det är så här Två män med ett skägg rullar. Min andra hälft skrev nyligen ett inlägg om spelet som är en konstnärlig mod sprungen ur Valves Source-motor. Vill ni veta mer om projektets bakgrund som hjärteprojekt/akademiskt experiment och få ytterligare perspektiv på Dear Esther så föreslår jag att ni läser hans inlägg.

TV-spel är ett medium med oerhört stor potential till engagerande berättande på grund av sin interaktivitet. Där till exempel filmmediet använder sig av meningslösa karaktärer som vi tittare ska projicera våra känslor på har spelen en klar fördel eftersom vi slipper ta omvägen via Daniel Radcliffe eller Shia LaBeouf. Istället får vi chansen att själva styra våra steg och reagera på omgivningen. Just därför är det bekymrande att ytterst få utnyttjar mediets fördelar.

Dear Esther är ett spel, ett experiment, som visar vad spel skulle kunna vara. Som en film om en person som går omkring och reflekterar på en karg ö vore Dear Esther förmodligen outhärdlig. Som bok hade jag troligen förkastat den som högtravande prosa med långtråkiga naturskildringar. Som spel däremot, där man själv får styra, till viss del bestämma rutten och där man efter eget intresse får ta in miljöerna fungerar det till största delen utmärkt.

Jag läste nyligen Scott McClouds serie/faktabok Understanding Comics som teoretiserar kring seriemediet. McCloud skriver att bland det mest effektiva med serier är att hur många händelseförlopp man än ritar så kan man aldrig få med varenda rörelse eller ljud. Vad händer utanför det vi ser i rutan? Vad händer mellan rutorna? McCloud kallar det som händer i våra hjärnor när vi bara får fragment av berättelserna för "closure", vår förmåga att själv dra slutsatser utifrån våra egna erfarenheter och förväntningar (McCloud är så klart inte först med denna teori och hänvisar själv till andra). Liksom Dear Esther utnyttjar spelmediet för att berätta en historia som inte alls skulle lämpa sig lika väl i någon annan konstform så är det också befriat från den skriva på näsan-tydlighet som kännetecknar så många andra spel. Här ges man bara bitar av hela berättelsen och på så vis tvingas man till att använda sin egen fantasi och slutledningsförmåga.

Här och var under resans gång kan man hitta fotografier. Där ett annat spel hade låtit oss trycka på en knapp för att ta upp bilden så att huvudkaraktären skulle kunna säga "This is a picture of my daughter. God, I miss her so!" medan smäktande stråkar tonas in lämnar Dear Esther oss åt vår egen fantasi. Någon kanske skulle invända att det är lättjefullt av spelskaparna, men det är mer än något annat en befriande upplevelse att för en gångs skull själv få tolka intrycken.

De allra flesta TV-spel är sprängfyllda (pun intended? jag vet inte!) med stimuli, allt för att inte Dr. Pepper-höga amerikanska tonårskillar ska hinna tappa intresset. Man blir blasé, slutar att bry sig och spelar på automatik. I en bukt i Dear Esther ligger ett rostigt lastfartyg. Det verkar inte ha någon betydelse för spelets berättelse, men likväl stannar jag upp för att fartyget bryter av mot det andra jag har sett hittills på ön. Jag går ner till stranden och försöker ta mig ombord på skeppet, tittar in i containrar som flutit i land för att se om jag kan lista ut vad fartyget kan ha fraktat eller vad det har för hemmahamn eller destination. Jag går efter en stund vidare tomhänt, men betydligt mer engagerad än jag någonsin varit i ett modernt krigsspel där fartyg sprängs till höger och vänster och där fiendesoldater avrättas på löpande band. Jag har letat efter något för att jag själv ville det av ren nyfikenhet, inte för att det var nödvändigt för att komma vidare.

Dear Esther är inte perfekt. Det är kort, begränsat, stundtals lite väl pretentiöst och väldigt linjärt, men det är ett intressant experiment med en till största delen välskriven och engagerande story. Det demonstrerar att TV-spel faktiskt kan förmedla gripande berättelser och annorlunda upplevelser om man bara utnyttjar mediets möjligheter. När Dear Esther tar slut efter ungefär 1½ timme har jag inte skjutit en enda fiende eller fått någon achievement. Jag har inte heller räddat världen från psykotiska ryska terrorister med fri tillgång till plutonium. Belöningen blir istället att jag lämnar spelet bakom mig med en egen tolkning av vad som precis har inträffat. Dear Esther fick mig att fundera och bli nyfiken och det slår hårdrocksriff och explosioner varje dag.