Nabokovs noveller

Kanonisering är nödvändig för att kunna orientera sig i kulturhistorien, men alltför ofta känns den som en stressig turistresa där målen har bestämts av tidens slump och den stora massans minsta gemensamma referensramar. De som introduceras till Wong Kar-Wai genom hans mest kända In the Mood for Love får en helt okej men lite tråkig kärlekshistoria, och inte de fantastiska personliga extremer regissören utforskar i 2046 och Helgon i neon. De som hoppar in i Dostoyevskis Brott och Straff för att det är hans mest namnkunniga bok kommer inte ångra sig, men kanske inte heller uppleva de långt mer realiserade och övertygande Idioten och Bröderna Karamazov. De som...nej, jag ska inte gå in i musikhistorien, för då kommer jag bara bli sur och grinig.

Istället: Nabokov! Och här ska man börja med Lolita, förstås. Eller möjligen Pale Fire (nej, jag vägrar skriva den fula svenska titeln).

Eller ska man det? Finns det inte en uppenbar risk att romanerna redan blivit urblekta av den monumentala plats de redan har i kulturen, och blivit till trasiga gamla biblar där marginalerna är så nedklottrade med 60 års tolkningar att det inte finns plats för en egen, personlig ingång? Hur ska man komma till dessa böcker med fräscha ögon, hur ska man kliva ur sin egen kontext?

Jag beslöt mig för experimentet att börja i en annan ände. Nabokovs samlade noveller gavs ut i mitten på nittiotalet i en riktigt snygg utgåva, och spänner över mer än trettio år av hans karriär. Det borde vara ett bra spektra över hans produktion, tänkte jag, som man sedan kan hoppa vidare ifrån med många personliga historier i bagaget. Dessutom är novellformatet mer lättillgängligt och passar bra för ingångar i största allmänhet.

Två månader senare kan jag konstatera att det var en helt värdelös plats att börja. Sällan har jag fått lägga ner så mycket arbete på en skönlitterär bok och sällan har den röda tråden känts mer avlägsen. Större delen av de här 67 historierna är skrivna under Nabokovs tid i Berlin, kort efter att han emigrerat från Ryssland, och precis i början av hans skönlitterära bana. Så trots att det är trettio år mellan första novellen och sista är nästan alla däremellan från tjugotalet, och följer en ung Nabokov som mestadels känner sig fram. Det här är inte små koncentrerade ädelstenar till noveller som man kan hitta i till exempel Torgny Lindgrens Merabs skönhet, utan blandade historier från en rastlös ung prosaist som låter pennan gå.

Bredden är förstås fantastisk, och kanske mest slående i början av samlingen. "Wingstroke" är en regelrätt skräckhistoria om en fjärilsliknande demon som förvandlar sig till hund (?) för att förföra en ung kvinna. "Sounds" - kanske min favorit i hela boken, så det är lite synd att den kommer på sida 14 - är en skildring av ett uppbrott mellan två älskare som har en starkt lyrisk, nästan impressionistisk ton. "The Thunderstorm" målar lekfullt upp en sömnlös natt då en nordisk gud kraschar på ett lägenhetstak i centrala Berlin.

Alla dessa historier lyser av Nabokovs stora kärlek till språket och bärs upp av hans intensiva, ibland nästan maniska formuleringsförmåga. Som stilist börjar han på topp, och den utveckling jag väntat mig uteblir, för hela samlingen är en oavbruten orgie i språkbriljans. I skräckhistorien kan jag känna slitningarna i demonens natur, mellan den starka, påtagliga hundlukten och det tomma, genomskinliga ansiktet; i kärleksnovellen ekar ljud mellan våningar, toner mellan människor och regn inuti ett piano; i den sömlösa natten är tonen nyvaken och synerna av gudar och blixtar fantastiska.

Senare i novellsamlingen får jag slå upp ord nästan varje sida, när Nabokov vänder upp och ner på det engelska ordförrådet för att se vad han kan hitta i botten av tunnan. Satser dyker upp som full of corvine aspirates, där jag får slå upp både adjektiv och substantiv, och svindlande I can only recall her as a vague patch of delicious lachrymal warmth just beyond the limit of iconographic memory. Det är fascinerande gammaldags prosa, även fast uttrycket är modernt, en stor kontrast till vissa hyllade amerikanska romaner av idag, där vartenda ord är popcorn.

Samtidigt blir det allt mindre klart vad Nabokov vill med de här historierna. Många, som "A Guide to Berlin" och "A Nursery Tale" är uppenbart skrivna som genreövningar, andra är stilistiska experiment ("The Circle", "The Vane Sisters") eller litterär meta ("Vasiliy Shishkov", "The Passenger"). I "Ultima Thule", första kapitlet i en oavslutad roman, är han som mest Borgesisk och gestaltar en fascinerande monolog från en man som sett meningen med livet, men i andra, fristående kapitlet av samma oavslutade roman, "Solus Rex", är han tröttsam och oinspirerad och jonglerar med fantasy och politik utan att komma fram till något. En bisarr novell handlar om en drake som kliver ur sin grotta och hamnar mitt emellan två konkurrerande tobaksföretag, en annan är en lösryckt skildring av barndomslekar vid en rysk villa.

I bokens appendix kan man läsa bakgrunden till vissa av novellerna från författaren själv, och vid ett tillfälle skriver han "...but I had never any 'purpose' in mind when writing stories - for myself, my wife, and half a dozen near dead chuckling friends". Det är svårt att veta om Nabokov adresserar en mer ungdomlig och oskuldsfull tid (novellen han pratar om är dock skriven 1935), eller om han pratar om sin egen prosa i största allmänhet, men det kvardröjande intrycket av de samlade novellerna är just att de är snygga och välkonstruerade men också lite riktningslösa och tomma. De få gånger de tycks vara skrivna ur en djup personlig upplevelse ("Sounds", "Tyrants Destroyed", "Perfection") når de fram, men det är alldeles för sällan. Jag har läst kritiker som hävdar att Nabokov är teknisk men kall, och baserat på den här samlingen är det svårt att inte ge dem rätt. Som en 650 sidor lång, spretig, och språkligt övermänsklig bok, var det i alla fall en projektstart som slog väldigt bakut.