Osaliga andars diskotek

Ett av få album från 2011 som har följt med mig in i det nya året och fortsatt att växa är brittiska The Caretakers An Empty Bliss Beyond This World. Inspirationen till albumet är en studie från 2010 som visade på att Alzheimers-patienter har lättare att minnas saker med hjälp av musik från sin ungdom, något som jag i och för sig trodde var bevisat redan för längesedan. Genom att klippa och klistra ihop musik från gamla stenkakor och sätta ihop fragmenten i en ny, ambient kontext lyckas The Caretaker på ett effektivt sätt framkalla en känsla av avlägsna minnen. Vissa melodier loopas om och om igen, andra dyker upp från ingenstans för att lika snabbt försvinna bland grammofonknaster och eko. Som minnen helt enkelt.

Det är svårt att avgöra till vilken grad The Caretaker har omarbetat sitt råmaterial och hur mycket som kan tillskrivas de slitna stenkakorna, men hur som helst lyckas han skapa en alldeles egen ljudbild av sitt återvunna material.

Trots att musiken som The Caretaker har samplat och omarbetat är inspelad mellan 60 och 70 år innan min födelse lyckas han skapa en stark känsla av igenkänning, som om melodierna var hämtade ur ett kollektivt medvetande eller ur en ungdom som inte är min egen. An Empty Bliss Beyond This World kan tolkas som ett pretentiöst album om förgängliga minnen och hur de förvrängs med tiden (för det är det), men jag vill ännu hellre föreställa mig musiken som något som skulle eka mellan väggarna i en hemsökt danslokal, som en slags trasig dansmusik som etsat sig fast i tapeterna.

Albumet går att lyssna på i sin helhet i det här klippet.