På något sätt har det här året inletts som vore det Det Stora Spelåret. På lite drygt 4 månader har jag klarat 16 spel, bara 3 färre än under hela fjoråret. Jag tänkte därför att det kunde vara på sin plats med en "kort" sammanfattning.
Shogun 2: Total War (PC)
Dead Island (Xbox 360)
Dead Island bjöd på en av årets mysigaste co-op-upplevelser tillsammans med Starfighter. Upptäckarglädje, inbjudande sandstränder och zombies är en bra kombination.
Dear Esther (PC)
Det mest pretentiösa jag har spelat i år, men också bland det allra finaste. Dear Esther är som en interaktiv bok med rum för tolkningar. Jag hoppas att det smittar av sig och inspirerar andra spelskapare.
Halo: Reach
Först var jag positivt överraskad, sen ville jag egentligen bara att det skulle ta slut. Världen behöver inte fler Halo-spel.
The Last
Express (PC)
Ett väldigt ambitiöst och stämningsfullt peka-och-klicka-äventyr från 1997 som har varit på min "måste spela"-lista väldigt länge. Ett handritat deckarspel ombord på orientexpressen 1914 skulle aldrig göras idag och det är väldigt, väldigt synd. The Last Express förtjänar sin kultstatus.
To the Moon (PC)
Troligen det mest sentimentala spel jag någonsin har spelat, men To the Moon har samtidigt fin humor och en intressant handling. Jag är fortfarande fascinerad över hur mycket spelet lyckas få ut ur sin enkla grafik. To the Moon visar vilken potential vissa indiespelutvecklare besitter.
Deadly
Premonition
Deadly Premonition må låna så mycket från Twin Peaks att det snuddar vid att bryta mot upphovsrätten, men det liknar i alla fall inget annat spel. Kontrollen är åt helvete, fienderna är dryga och skjutandet segt och klumpigt och grafiken ser ut att höra hemma i den förra konsolgenerationen, men trots det känns Greenvale som en levande stad och karaktärerna har ett djup som få andra spel kan matcha. Det är ett spel som kastar sig mellan gripande scener (som berör på riktigt) och renodlat trams som lockar fram gapskratt och gör det med en sådan finess att Deadly Premonition skulle platsa på en topp 10-lista över de bästa spel jag någonsin har spelat.
Journey (PS3)
Journey är fullkomligt sönderkramat av kritikerkåren och har gett upphov till extremt pretentiösa reseskildringar på bl.a. Loading (läs Hybrids dolda text om du inte är rädd för att spoila). Jag är väl inte lika begeistrad. Du ska gå genom öknen och upp för en bergstopp, ibland träffar man på en anonym medspelare som man kan samarbeta med för att utföra enkel problemlösning. Det är ett väldigt fint och estetiskt tilltalande spel, men det går lite för mycket på automatik för min del. Jag tycker att Dear Esther var en starkare spelupplevelse, trots att den färdvägen var än mer utstakad. Kanske krävs det några omspelningar.
Broken
Sword II: The smoking mirror (PC)
Knappast i klass med det första spelet, främst på grund av att man gjort om en av de spelbara protagonisterna - den franska journalisten Nico Collard - till en lobotomerad bitch. Collard var intelligent och självsäker i första spelet men bara irriterande och fåfäng i det andra. Och bytet av röstskådespelare är fruktansvärt. Man verkligen hör hur det rinner saliv ur mungiporna på den allvarligt hjärnskadade röstskådespelaren som tagit över Collard. Varför?! Stora delar av spelet var trots det mysigt. Alla spel borde ha en förståndshandikappad maya-dvärg som sidekick.
Nu väntar The Curse of Monkey Island, Machinarium och Mass Effect 3. Samt en C-uppsats. Hm.
Shogun 2 går inte riktigt att klara på samma sätt som ett linjärt spel storybaserat spel, det finns alltid ett omspelningsvärde och spelinställningar att justera som har effekter på spelupplevelsen och utmaningen. Men jag har klarat de flesta av kampanjerna och erövrat samtliga provinser i Japan på multiplayer-kartan. Fantastiskt strategispel på alla sätt och vis. Skönt att Total War-serien har återvänt till rötterna med svärd, spjut och pilbågar. Det var alldeles för tråkigt att titta på när soldater stod och sköt på varandra i Napoleon: Total War.
Battlefield
3 (PS3)
Helt klart det tråkigaste jag har spelat hittills i år. Jag satt och suckade högt medan jag spelade det och den enda egentliga utmaningen var att klara spelet trots den grava tristessen. Jag skiter i hur realistiska vapen ser ut och låter, det kan inte rädda en förutsägbar Tom Clancy-historia med intetsägande karaktärer. Man kan fråga sig varför jag spelade det överhuvudtaget, men jag vill inte dissa något jag inte har gett en ärlig chans. Nu är det fritt fram. Nu ska jag viga mitt liv åt att provocera fanboys på diverse forum.
Det mest pretentiösa jag har spelat i år, men också bland det allra finaste. Dear Esther är som en interaktiv bok med rum för tolkningar. Jag hoppas att det smittar av sig och inspirerar andra spelskapare.
Halo: Reach
Först var jag positivt överraskad, sen ville jag egentligen bara att det skulle ta slut. Världen behöver inte fler Halo-spel.
DJ Hero 2
En klar förbättring från det första spelet. Dessutom var det årets spelfynd: 2 turntables (den nya lyxiga versionen med guldrattar!), DJ Hero 1 och 2 samt en mick för 199 kr.
En klar förbättring från det första spelet. Dessutom var det årets spelfynd: 2 turntables (den nya lyxiga versionen med guldrattar!), DJ Hero 1 och 2 samt en mick för 199 kr.
Pixeljunk
Eden (PC)
Färgglatt och hypnotiskt, men också migränframkallande. Jag tyckte väldigt mycket om det medan jag spelade det, men känner ett fysiskt illamående av att tänka tillbaka på det. I 15 timmar stod jag ut med flimrande bakgrunder och minimalistisk house men det räcker för i år. Kanske räcker det för alltid.
Färgglatt och hypnotiskt, men också migränframkallande. Jag tyckte väldigt mycket om det medan jag spelade det, men känner ett fysiskt illamående av att tänka tillbaka på det. I 15 timmar stod jag ut med flimrande bakgrunder och minimalistisk house men det räcker för i år. Kanske räcker det för alltid.
Ett väldigt ambitiöst och stämningsfullt peka-och-klicka-äventyr från 1997 som har varit på min "måste spela"-lista väldigt länge. Ett handritat deckarspel ombord på orientexpressen 1914 skulle aldrig göras idag och det är väldigt, väldigt synd. The Last Express förtjänar sin kultstatus.
Troligen det mest sentimentala spel jag någonsin har spelat, men To the Moon har samtidigt fin humor och en intressant handling. Jag är fortfarande fascinerad över hur mycket spelet lyckas få ut ur sin enkla grafik. To the Moon visar vilken potential vissa indiespelutvecklare besitter.
NHL 12
När kan man säga att man har klarat NHL 12? Jag vågar påstå att det är efter att ha vunnit ett antal Stanley Cup-pokaler. Jonathan Toews gjorde succé i mitt Boston Bruins, sitt extremt fula slutspelsskägg till trots. I NHL 12 gick det återigen att göra mål, även på de högre svårighetsgraderna. Det hjälper mig att förtränga hemska NHL 10 som skadade min självkänsla.
Rayman:
Origins
Det bästa plattformsspel jag någonsin har spelat (jag är inget fan av genren förvisso) och källan till flera timmar av skratt och dumheter i co-op. Jag känner fortfarande ett sug att spela det och jag har hört att det ska finnas en hemlig värld att låsa upp. News team assemble!
Det bästa plattformsspel jag någonsin har spelat (jag är inget fan av genren förvisso) och källan till flera timmar av skratt och dumheter i co-op. Jag känner fortfarande ett sug att spela det och jag har hört att det ska finnas en hemlig värld att låsa upp. News team assemble!
Deadly Premonition må låna så mycket från Twin Peaks att det snuddar vid att bryta mot upphovsrätten, men det liknar i alla fall inget annat spel. Kontrollen är åt helvete, fienderna är dryga och skjutandet segt och klumpigt och grafiken ser ut att höra hemma i den förra konsolgenerationen, men trots det känns Greenvale som en levande stad och karaktärerna har ett djup som få andra spel kan matcha. Det är ett spel som kastar sig mellan gripande scener (som berör på riktigt) och renodlat trams som lockar fram gapskratt och gör det med en sådan finess att Deadly Premonition skulle platsa på en topp 10-lista över de bästa spel jag någonsin har spelat.
Journey är fullkomligt sönderkramat av kritikerkåren och har gett upphov till extremt pretentiösa reseskildringar på bl.a. Loading (läs Hybrids dolda text om du inte är rädd för att spoila). Jag är väl inte lika begeistrad. Du ska gå genom öknen och upp för en bergstopp, ibland träffar man på en anonym medspelare som man kan samarbeta med för att utföra enkel problemlösning. Det är ett väldigt fint och estetiskt tilltalande spel, men det går lite för mycket på automatik för min del. Jag tycker att Dear Esther var en starkare spelupplevelse, trots att den färdvägen var än mer utstakad. Kanske krävs det några omspelningar.
The cat and
the coup (PC)
Ett 15-minuter långt politiskt pusselspel som finns gratis på Steam. Det handlar om den iranska premiärministern dr. Mohammad Mosaddeq som på 1950-talet blev utsatt för en statskupp orkestrerad av amerikanska och brittiska underrättelsetjänster. Intressant koncept, inget vidare spel.
Ett 15-minuter långt politiskt pusselspel som finns gratis på Steam. Det handlar om den iranska premiärministern dr. Mohammad Mosaddeq som på 1950-talet blev utsatt för en statskupp orkestrerad av amerikanska och brittiska underrättelsetjänster. Intressant koncept, inget vidare spel.
Broken
Sword: The Shadow of the Templars - director's cut (PC)
Det första spelet i Broken Sword-serien förtjänade verkligen en uppdatering och remastring. Man kan ifrågasätta att de tagit bort sådant som risken att dö och att de förenklat användarvänligheten till en sådan grad att det faktiskt gör spelet lättare att klara, men det är en utmärkt uppgradering av ett av de allra bästa peka-och-klicka-äventyren. Tack vare uppdateringen känns det lika fröjdefullt att se på idag som när det först släpptes 1996 och mitt unga jag häpnade över att det såg ut exakt som en tecknad film. Ett underhållande matinéfilmsliknande äventyr i väldigt fina, handmålade miljöer.
Det första spelet i Broken Sword-serien förtjänade verkligen en uppdatering och remastring. Man kan ifrågasätta att de tagit bort sådant som risken att dö och att de förenklat användarvänligheten till en sådan grad att det faktiskt gör spelet lättare att klara, men det är en utmärkt uppgradering av ett av de allra bästa peka-och-klicka-äventyren. Tack vare uppdateringen känns det lika fröjdefullt att se på idag som när det först släpptes 1996 och mitt unga jag häpnade över att det såg ut exakt som en tecknad film. Ett underhållande matinéfilmsliknande äventyr i väldigt fina, handmålade miljöer.
Knappast i klass med det första spelet, främst på grund av att man gjort om en av de spelbara protagonisterna - den franska journalisten Nico Collard - till en lobotomerad bitch. Collard var intelligent och självsäker i första spelet men bara irriterande och fåfäng i det andra. Och bytet av röstskådespelare är fruktansvärt. Man verkligen hör hur det rinner saliv ur mungiporna på den allvarligt hjärnskadade röstskådespelaren som tagit över Collard. Varför?! Stora delar av spelet var trots det mysigt. Alla spel borde ha en förståndshandikappad maya-dvärg som sidekick.
Nu väntar The Curse of Monkey Island, Machinarium och Mass Effect 3. Samt en C-uppsats. Hm.
AAAARRRGGAHAHAGARARGHHH MACHINARIUM!!!!!!111 YES jag ska börja ladda inför det inlägget här och nu.
SvaraRadera