Några tankar om Mass Effect 3

Det här inlägget är i princip spoilerfritt, och alla åsikter som har med slutet att göra har placerats i spoilermärkt karantän.

- Strömlinjeformningen fortsätter. I Mass Effect (1) kunde man utforska massor av planeter i första hand via en (förvisso bångstyrig) terrängbil. I Mass Effect 2 fick man inte det, men kunde istället skicka sonder till planeterna för att leta fynd. I Mass Effect 3 får man inte det heller, utan har bara kontakt med himlakroppar som är direkt betydelsebärande för plotten. Spelaren kastas rakt in i händelsernas centrum, vilket är betydligt tråkigare än det låter. Man börjar strida omedelbart, utan att få tid till att utforska eller uppleva olika miljöer. Jag hade varit mer engagerad i den vackra planeten Thessias öde om jag tagit del av den på något annat sätt än genom en linjär skjutbana.

- Jag bryr mig lika lite om mänskligheten i de här spelen som jag bryr mig om Sverige i diverse idrottssammanhang: det vill säga inte alls. Det innebär att Bioware misslyckats med de patriotiska delarna av trilogin (särskilt slutet på första spelet blev smaklöst flaggviftande för mig). Men det innebär också att de lyckats göra alienraserna sympatiska - såväl djuriska, krigslystna krogans som själlösa geths engagerar.

- Under en av de många stridssekvenserna gick tankarna tillbaka till slutet av 2006, och hur nytt och tungt det första Gears of War kändes då. Ett taktiskt modernt actionspel i 3d som inte var ett FPS! Nu känns det mest löjligt med de brösthöga vallarna som tvångsdesignas in överallt och ett betäckningssystem som inte utvecklats. Mass Effect lider ännu mer av denna design eftersom vallarna blir så illusionsbrytande i snygga, civiliserade sci-fi-städer.

- Jag har blivit less på trilogier. De känns aldrig motiverade och det är ytterst sällan tredje spelet är bättre än andra. Men Bioware utnyttjar att karaktärerna och världen fått växa i ens medvetande under flera år. Gamla fejder mellan olika raser dras till sin spets och galaxens historia vävs ihop ännu mer. Jag tillhör en av få som skulle ranka de tre spelen i fallande kronologisk ordning, men treans sätt att skörda en massa etablerade konflikter är imponerande.

- Okej, här kommer då min åsikt om det kontroversiella slutet, bakom den vita väggen of doom:
Jag hade modererat mina förväntningar noga efter all internet-backlash, men det är ändå svårt att tänka sig ett slappare, mindre sammanhängande och sämre genomfört slut. Det gör ont att läsa att avslutningen på denna trilogi var en framhastad sista minuten-produkt, snarare än en väl planerad dramatisk höjdpunkt. Jag vet inte riktigt hur Bioware/EA (?) tänkte när de lät manusförfattaren bakom de två första spelen hoppa av inför det tredje. Ångesten över den sista halvtimmens obegripliga uselhet mildras något om man tänker på slutet som ett helt annat spel, för det är ungefär så det känns.