En andra kvartalsrapport

Det Stora Spelåret-tempot höll i sig fram till maj. Förutom att jag återupptog NHL 12 så finns det framförallt ett skäl till att jag inte klarat särskilt många spel: att Minecraft. Minecraft släpptes till Xbox 360 den 11:e maj och gjorde det väldigt enkelt och beroendeframkallande att spela med sina vänner. Jag vågar knappt tänka på hur många timmar jag redan har hunnit lägga på ett spel utan uppenbara mål och slut. Jag har haft väldigt, väldigt roligt med det.

Jag hann i alla fall med att klara 9 spel under det andra kvartalet (jämför med det första) och är nu uppe i 25 klarade spel i år jämfört med fjorårets 19.

Sam & Max: Hit the road (PC)

Inte en enda gång under mitt pågående liv har jag kunnat yppa att jag gillar Monkey Island utan att genast få "Sam & Max är bättre. Det är roligare" kastat i ansiktet på mig. Om jag så satt på en bergstopp eller i en isoleringscell skulle en Sam & Max-fanboy genast uppenbara sig för mig med sitt enerverande budskap. Sam & Max vs. Monkey Island verkar vara de humoristiska peka-och-klicka-spelens motsvarighet till den modernare Battlesoldiers of war 3: Killing Russians vs. Combatsoldiers of war 3: Killing Arabs. Jag har absolut inte bytt läger efter att jag äntligen spelat Sam & Max. Jag gillade det inte alls. Jag irriterade mig på huvudkaraktärerna och det fanns inget som balanserade den college-aktiga crazy-humorn. Det fick mig inte ens att fnissa en enda gång. Förmodligen borde jag ha spelat det 1996.

Syndicate (PC)

Jag skaffade Syndicate (2012-versionen, inte originalet) främst för att se vad min nya dator går för. Efter alla negativa recensioner blev jag ändå positivt överraskad. Att skjuta folk i TV-spel har jag klagat på många gånger. Det är för tråkigt. Det krävs ofta bara en liten twist av konceptet för att det ska kunna underhålla ett par timmar. Möjligheten att hacka sin omgivning och sina fiender i Syndicate gjorde att jag trots allt tog mig genom spelets 5-6 timmar och hade rätt roligt på vägen. 

Passage (PC)

Så fort en TV-spelsrecensent vill upphöja TV-spel till finkultur skriver de om hur de gråter. "Det här spelet är faktiskt OBJEKTIVT bra för jag GRÄT när jag spelade det". Och mest av allt gråter de till Passage. Ett "spel" om två pixliga figurer som - om man vill - kan gå bredvid varandra medan de blir äldre och till slut dör. Passage finns att ladda ner gratis och tar fem minuter att spela genom. Om du har vuxit upp inlindad i ett mjukt lager fluff i ett tryggt medelklasshem med föräldrar som älskar dig och aldrig tidigare har reflekterat över att vi människor åldras och slutligen dör kommer du att gråta. Om du någon gång i ditt liv redan har reflekterat över din existens kommer du bara att tänka "Jaha?" samt "vilken enerverande musik". 

The Dream Machine: Chapter 1 (PC)

The Dream Machine är ett svenskt webbläsarbaserat peka-och-klicka-spel som är uppbyggt i lera och kartong. Det är väldigt stämningsfullt och problemen är betydligt mer logiska än i exempelvis Sam & Max och Monkey Island. I det här fallet är det en bra grej. Trots den udda estetiken har The Dream Machine fina drag av vardagsrealism som jag verkligen uppskattar. Spelet är uppdelat i 5 kapitel (3 stycken är släppta hittills) och kan köpas för sammanlagt cirka 130 kronor. Första delen tog lite drygt en timme att klara. Man kan testa på hemsidan.

Osada (PC)

Ciccimon tipsade mig om ett annat webbläsarbaserat spel. Tjeckiska Amanita Design (Machinarium, Samorost osv.) har i Osada gjort en fullkomligt utflippad interaktiv musikvideo som fungerar på ungefär samma sätt som studions andra spel. Osada är inte klokt någonstans och det är helt fantastiskt. 5-10 minuter av konstiga animationer och bra musik. Osada finns här.

Windosill (PC)

Ett mysigt pusselspel där man ska guida en leksaksbil genom ett antal interaktiva rum. Här och var glimmar spelet till med en närmast Amanita Designsk lekfullhet.

Mass Effect 3 (Xbox 360)

Slutet på den storslagna trilogin om (Barbara) Shepards äventyr och sexskapader i rymden är en besvikelse. Det är ju ofta så med trilogier. I den första delen presenteras charmiga karaktärer och världar, i den andra delen börjar man få ett grepp om vad som verkligen pågår och intrigen tätnar och i den tredje och avslutande delen springer man runt och skjuter och spränger saker mer eller mindre utan avbrott. Mass Effect 3 hade med andra ord inte oddsen på sin sida. Att spelet var betydligt mer actionfokuserat än sina föregångare kan jag acceptera, det är i linje med trilogikonceptet, men när jag såg hur svåra moraliska beslut jag fattat i de tidigare spelen helt annullerades i det tredje blev jag väldigt upprörd. En stor poäng med Mass Effect - de svåra besluten som påverkar hela universum - gick förlorade i den tredje delen. Därtill kändes karaktärsgalleriet blekt jämfört med de tidigare spelens. Och dessutom så råkade jag hångla med den där jävla Thane igen, helt mot min vilja. 

Jag behöver inte säga mycket om slutet förutom att Bioware kissade spelarna i ansiktet. Det är bara att googla "Mass Effect 3 ending" eller "Mass Effect 3 meme" om man vill veta mer.

Trials Evolution (Xbox 360)

Trials HD är ett av mina favoritspel. Det som vid en första anblick verkade vara ett motorcykelspel visade sig snart vara ett extremt beroendeframkallande fysikpussel. I uppföljaren har man bytt ut de klaustrofobiska lagerlokalerna mot utomhusmiljöer, lagt mer fokus på hastigheten än på hindermeckandet och inkorporerat fler multiplayer-element. Den roligaste nyheten är att det har blivit enklare att spela användarskapade banor och att det finns ett smidigt rating-system för det à la Little Big Planet. Jag föredrar fortfarande det första spelet men i takt med att communityt skapar fler banor kan Evolution definitivt växa på mig.

Botanicula (PC)

Amanita Design gör oerhört fina spel och Botanicula tar priset. Det är en fröjd för ögat. Det är barnsligare och betydligt enklare än Machinarium men jag uppskattar verkligen att jag inte behöver fastna i en timme på varenda pussel (trots att jag har spelat mängder av peka-och-klicka-spel så kortsluter min hjärna fullständigt när jag spelar Machinarium). Botanicula myllrar av fantastiska varelser, ordlös humor och glad musik. 

Till nästa gång hoppas jag klara Fez och Machinarium och de andra kapitlen i The Dream Machine.

Vad vi gör istället för att blogga

The Nerdist

Begreppet nörd har sannerligen förändrats de senaste åren. En gång såg man Star Wars Kid framför sig när man föreställde sig en nörd - idag kallar varenda snygg och hipp människa sig frivilligt för det. Ordet har tappat mycket av sin betydelse och sina negativa associationer. Det är förstås positivt att nörd inte längre är ett skällsord, men jag saknar ändå tiden då en nörd var en nörd ut i fingerspetsarna. Jag gillar riktiga nördar, jag gillar inte snygga människor som kallar sig för nördar bara för att de har köpt en t-shirt med Star Wars-tryck i en dyr hipsterbutik.

Podcasten The Nerdist är ett bra exempel på hur urvattnet begreppet nörd har blivit. Det räcker i princip att man inte har varit med i Jersey Shore eller att man har sett Tron för att man ska välkomnas in i The Nerdists dudeiga version av nördigheten.

The Nerdist programledartrio Chris Hardwick, Jonah Ray och Matt Mira går i princip inte att skilja från vilka amerikanska dudes som helst förutom att de då och då citerar Sagan om Ringen (OBS! De citerar filmerna, inte böckerna) eller säger något i stil med "I fucking love Tron!" eller "I'm a real video game nerd. Modern Warfare is fucking awesome!". Det tog ett tag innan jag vande mig vid bro-jargongen i The Nerdist, men när man väl gör det är det faktiskt en riktigt värd podcast. De släpper ett avsnitt i veckan ungefär och konceptet går ut på att de ska diskutera "what it really means to be a nerd". Det kan jag inte påstå att de gör. Nåväl.

Hardwick, Ray och Mira är alla tre semiframgångsrika komiker och de allra flesta veckor har de bjudit in ytterligare en - oftast mer berömd - komiker till ett ledigt samtal. Av förklarliga skäl handlar det ofta om hur man som komiker håller sig flytande i den amerikanska nöjesindustrin, hur man halkade in på komikens bana, vilka inspirationskällor man hade/har och så vidare. Det som gör programmet verkligt intressant är att man befinner sig långt ifrån det hårt regisserade och koncisa talk show-formatet. Avsnitten brukar vara strax över en timme långa och utvecklas organiskt beroende på vilka ämnen som gästen i fråga intresserar sig för. Det blir inte sällan väldigt privat, som när Conan O'Brien berättar om debaclet med NBC och sina svårigheter att växla från intensiv talk show-värd till familjefar.

The Nerdist tillsammans med Zach Gala..galla...finiakisis? 

Gästerna varierar från relativt okända ståuppare till skådespelare från Community (Donald Glover, Allison Brie, Danny Pudi och Joel McHale har gästat hittills), hela Mythbusters-gänget, Willem Dafoe, Bryan Cranston, Tom Green, Sir Patrick Stewart, Andy Samberg, Tina Fey och Jon Hamm. Det verkar som att precis vem som helst kan dyka upp som gäst.

När man väl har vant sig är The Nerdist en intressant podcast där begåvade och roliga människor tillåts och vågar vara sig själva på ett sätt som man normalt aldrig får se. Och av just den anledningen kanske jag ska låta Chris Hardwick & co. kalla sig för nördar trots allt.

Det går att lyssna på den röriga hemsidan eller på iTunes.

Nya kryss

Det var längesen, alldeles för längesen, jag sist hade tid att ge mig ut och skåda ordentligt. Det bidrog till att de två nya kryssen jag hängde in i söndags kändes extra roliga.

Först ut av de två nya arterna var rördrom (Botaurus stellaris). Det är en fågel som man i princip aldrig får syn på eftersom den gömmer sig i vassen. Det är synd, för det är en spektakulär fågel som dessutom kan bete sig minst sagt fånigt. Däremot hör man rördromens sång på långt avstånd. Den låter inte som någon annan fågel. Väldigt speciell art.

Brun glada (Milvus migrans) är troligen världens mest talrika rovfågelart. I Sverige är den dock en sällsynt häckfågel. Många individer observeras i närheten av människor, gärna på soptippar, så det känns värdigt att jag fick se den i Kristianstad vattenrike. Trots att jag skådat i 4 år är jag fortfarande riktigt usel på rovfåglar (jag föredrar tättingar) och hade förmodligen avfärdat brungladan som en dåligt utfärgad brun kärrhök eller röd glada om jag inte hade råkat ha en fågelforskare med mig i sällskapet. Herculesdammarna var väldigt generösa med rovfåglar i söndags. Havsörn, lärkfalk, brun glada, röd glada, brun kärrhök och ormvråk flög omkring alldeles i närheten av varandra. Det var så pedagogiskt att det blev löljligt. 

Söndagen bjöd dessutom på vit stork, rödspov, gräshoppssångare och svarttärna samt korv. Korv <3.

Två män med ett skägg firar två år med ett skägg!

Grattis på födelsedagen, Två män med ett skägg! Idag är det exakt två år sedan vi skrev vårt första stapplande inlägg. Hur bättre fira detta än att...fira detta?! Och filma resultatet?!? Dans, möss, kakor och hålögt stirrande miner utlovas nedan. Enjoy like massive!!

"Vad är musik?" - nu med apor!

Eftersom 100% av skribenterna på den här blöggen har läst musikvetenskap på akademisk nivå har vi också uthärdat ett oräkneligt antal timmar åt frågeställningen "Vad är musik?". Oavsett vilken riktning diskussionen drar åt så kommer någon förr eller senare att droppa John Cages tysta verk 4'33 varav hälften av studenterna chockerat utbrister "Det är ju inte musik - det är tystnad! Detta är befängt!" varpå deras hjärnor smälter och rinner ut genom allehanda kroppsöppningar. Därefter kommer någon att snusförnuftigt säga "vad vore musik utan pauserna - tystnaden mellan tonerna och/eller taktslagen?". Andäktig tystnad följer. Sen rullar det på igen. Slutsatsen är alltid den samma i dessa diskussioner: vi uppfattar saker olika. Det finns inget jävla svar.

Hur uttjatade frågeställningar som "vad är musik/konst?" än må vara så finns det gott om människor som fortsätter att dedicera alldeles för mycket tid åt saken. Och ibland händer det att någon gör något intressant eller åtminstone underhållande av det. Ett bra sätt att övertyga mig är att använda gulliga apor:

Jag är sjukt för det här. 

Ännu en av de stora frågorna

Till vänster: ICA Skona handdiskmedel, doft av Orkidé (en vecka gammalt)
Till höger: ICA Skona handdiskmedel, doft av Orkidé (köpt idag)

En vädjan till våra kemi-intresserade läsare:

Vad är det i detta diskmedel som får det att gå från mörklila till turkost under loppet av några dagar?! Den här oväntade förvandlingen fick mig och min roomie att freaka ut totalt för några månader sedan ("Jag kan svära på att det var lila!") men nu är frågan av mer nyfiken natur: Är detta en kemisk reaktion? Vad är det i så fall som medlet reagerar med? Syre? Eller bleks det av solljuset? Värt att notera är att förvandlingen inte började förrän korken var öppnad. Och vad är det som reagerar? Färgämnet i orkidén? Blir i så fall orkidéer i naturen turkosa när de blir gamla?

Jag har höga förväntningar på teorierna i det här kommentarsfältet.

När indie inte räcker

Vad innebär det att släppa ett ambitiöst plattformsspel i 2d idag?

Det innebär att man placerar sig i slutet av en lång och rik tradition som sträcker sig ända tillbaka till 80-talet, från Mario och Metroid till Castlevania och Prince of Persia.

Det innebär också att man följer strömningar i nutiden, rider på en indievåg som de senaste åren gett oss stilistiska Braid, VVVVVV, Cave Story, Limbo, Superbrothers: Sword and Sworcery och även de modernare Trine, Shadow Complex och Outland.

Det är alltså extremt upptrampad mark. Oavsett om man försöker göra ett klurigt pusseläventyr, ett stämningsfullt actionspel eller en söt plattformspärla. Oavsett vad man försöker göra egentligen.

Jag kåserar för att jag inte fattar poängen med Fez. Jag förstår inte riktigt vad det vill och jag känner att dess approach inte fungerar.

Fez är ett plattformsäventyr som har varit under utveckling så länge att dess centrala grepp - att kunna vrida på världen för att skapa nya 2d-plan - hann stjälas till helt nya spel innan det blev klart. Det har varit under utveckling så länge att dess söta pixelgrafik hann börja kännas gjord innan den ens blev spelbar. Fez har bisarrt nog vunnit priser vid indiefestivaler både 2008 och 2012, som om folk haft en sådan övertro på spelets vision att det lyckats få tiden att stanna.

Och nu är det släppt, och det är lätt att fråga sig: vad var det för vision egentligen? Fez har en kul 2d/3d-gimmick, men är inte på långa vägar lika klurigt eller smart som Braid är med tidsgimmicken eller VVVVVV med gravitationsgimmicken. Det har en gullig liten pixelvärld att utforska som samtidigt är helt substanslös och undandrar sig alla möjligheter att berätta något. Det är ett mysigt och banalt litet spel, en droppe i det stora indiehavet.

Skribenter har en tendens att rasa mot fördumningen av AAA-titlar, där det går tjugo Call of Duty på ett Skyrim. Men frågan är om indiespelen är så mycket bättre? Orpon sa klokt häromdagen att det känns som att spelbranschen är där popmusiken var i början av 2000-talet, där indien per automatik upphöjs bara för att den är gjord av små människor med stora hjärtan.

Det är då man börjar hylla spel som Flight of the Fireflies, som är ungefär lika djupt som en skärmsläckare: en ambient stillbildsorgie där man samlar toner med fingret och där floskler som "purpose", "resolve", "fate", "solace" etc. hela tiden kastas i spelarens ansikte. Det är då Bastion, ett traditionellt isometriskt skjutarspel, får applåder i princip bara för att det har en berättarröst. Och To the Moon gör människor gråtfärdiga för att det behandlar ålderdom, kärlek, ånger och aspergers - att det sedan gör det med skitklumpiga sentimentala Pearl Harbor-knep är inte relevant, för det är ju ett tv-spel, och titta vad tv-spel kan!

Men nog kan vi väl ha högre krav än så? Nog kan vi väl vara överens om att spel är väldigt bra nu - så bra att vi kan fokusera på vad de säger, istället för att bli imponerade över att de alls kan prata? I Fez finns ett hemligt fyrkantsalfabet som man (troligen) kan lära sig genom att tyda hundratals vaga 2d-rutor. Jag hade föredragit att spelet kommunicerade något istället.