Home

Home är snarare en interaktiv novell än ett spel. Det utger sig för att vara ett skräckspel och uppmanar spelaren att släcka alla lampor och sätta på sig hörlurar för att maximera atmosfären. Det är till liten nytta eftersom spelet aldrig är det minsta läskigt. Och då är jag ändå en väldigt lättskrämd spelare. Horror-etiketten är inget annat än falsk marknadsföring.

Home är upplagt som en pixlig (har vi inte fått nog av pixliga indiespel nu?) Choose Your Own Adventure-bok där spelmomenten främst går ut på att gå genom dörrar, titta på saker i omgivningen och välja vilka objekt man vill plocka med sig i onödan. Ett fåtal spelmoment skulle möjligen kunna klassas som pussel. Spelet har ingen musik, ljudeffekterna är sparsamma och den spelbara karaktären uttrycker sina monologer i textrutor à la stumfilm.

Liksom exempelvis Dear Esther förklarar Home inte allting som har hänt och lämnar ett stort tolkningsutrymme till spelaren. Det är normalt sett något bra, men i Home är de händelser man nystar i inte särskilt engagerande. Man vaknar upp i ett främmande hus och försöker finna en väg hem och stöter på vägen på ett antal döda kroppar. Hur hamnade jag här? Vem är den skyldige? Är det jag? Varför minns jag ingenting? Blablablablabla.

Jag uppskattar utvecklaren Benjamin Rivers försök att skapa ett spel som i första hand ska utspela sig i spelarens huvud, att spelaren ska lägga ner merparten av sin upplevelse på att fundera kring vad som hände. Som ett led i denna strävan uppmanas man i slutsekvensen att gå in på en särskild adress (spoiler-varning utfärdas... Typ. ) och skriva ned sin tolkning för allmän beskådan. Tyvärr känns spelet snarare tomt än öppet och alla Home-relaterade reflektioner kommer för min del att upphöra i samband med att jag postar det här inlägget.

Home tar ungefär en timme att spela genom och kostar 25 kronor på Steam.