Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.