Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("The Song of Sparrows")

Vad är detta?
Iransk prisbelönt film från 2008 om en strutsfarmare som blir avskedad och får ta till nya metoder för att försörja sin familj.  

Varför?
Kantorn fick intrycket av en långsam, bildskön Breaking Bad-historia om en familjeman som påbörjar en moralisk nedåtspiral. Det fanns en förhoppning om ball iransk landsbygd, spännande foto, starka skådisar och bra story.

Balloonfighter undrar: 
1. Lockade Song of the Sparrows dig till att semestra i Iran?
Gud nej. Fula, fula landet. Att döma av den här filmens porträtt av Mashhad (med omgivande landsbygd) borde staden ligga längst ner på listan över världens alla resmål, strax under Eslöv och Gällivare.

2. Var Karim en platt karaktär eller var Mohammad Amir Naji en kass skådespelare?
Lite av båda, tror jag. Det var svårt att veta exakt vad som var dåligt med filmen vid ett givet tillfälle.

3. Om någon du älskar hade efterlämnat memoarer som innehöll samma typ av berättelse som filmen, vad hade du gjort med dem? 
Vad jag hade gjort med memoarerna? Skrivit om dem. Vad jag hade gjort med personen jag älskade? Försiktigt redigerat deras minne.

Balloonfighter säger sin åsikt:

Sparvarnas sång är en film som, i mycket korta drag, handlar om en man som förlorar sitt jobb på en strutsfarm, skaffar ett annat jobb som också är helt okej, bryter benet och sen får tillbaka sitt jobb på strutsfarmen. The End. På vägen dit får man se gapiga karaktärer i uppskruvat Åsa-Nisse-tonläge, uddlös slapstick och gråtande barn i slow-motion. Vid något tillfälle antyder filmen en utveckling mot såväl Emir Kusturicas som Aki Kaurismäkis håll, men det självdör snabbt i båda fallen. I filmens kanske bästa scen styckar Karim en struts och beger sig ut i vildmarken utklädd i dennes likdelar för att.... locka till sig en bortsprungen struts. Det är fullkomligt dumt i huvudet och ologiskt, men jag skrattade åtminstone. Jag skrattade för övrigt också när jag trodde att Karim skulle bajsa på ett gäng barn som trillat ner i någon slags avfallsbrunn men det var bara jag som tolkade situationen lite fel.

Jag är knappast den som är den som tvunget måste hitta en större mening i allt. Jag ser gärna, kanske rentav helst, en berättelse för vad den är. Till skillnad från den kära Kantorn som efter att ha läst innehållsförteckningen på en flaska ketchup stoppar pennan i mungipan och rättar till glasögonen och säger "Starkt. Den handlar om en man som förlikar sig med sin egen dödlighet" säger jag bara "Jaha, den är sockerfri". Det märkliga med Sparvarnas sång är att den ofta beter sig som att den skulle ha ett djupare budskap och simulerar att den arbetar med symbolik. Berättelsen är så innehållslös att man desperat försöker hitta en djupare mening, en sensmoral, vad som helst. Ett exempel på detta är när Karim någonstans i mitten av filmen får syn på ett strutsägg i en butik och börjar stirrra på det samtidigt som kameran långsamt zoomar in. "Här händer det något, ägget representerar något större än ett ägg, vi får se en glimt av Karims drömmar och strävan". Men något sådant är det aldrig tal om i den här filmen. Vi får åtminstone aldrig ta del av någon återkoppling.

Sparvarnas sång är en film totalt befriad från sensmoral och utveckling utan att för den sakens skull kännas experimentell eller ens särskilt udda. Det är en berättelse så meningslös att den absolut inte förtjänar att återberättas i något medium överhuvudtaget. Det finns verkligen ingenting att hämta här. Ibland är en struts bara en struts.

Kantor Wilhelmsson ger respons: 

Usch, det här var en jobbig upplevelse. Under "Song of Sparrows" kände jag mig bitvis som en åskådare till en pantomim utförd av en grupp svårt drogpåverkade gatumänniskor. Det fanns händelser i filmen, men de limmade inte med någon del av min kulturella förförståelse. Ingenting klickade. Komnunikationen bröt samman.

Karim försöker få in en trädörr genom en annan dörr. Den är blå. Han dunsar in den i väggen flera gånger. Är det här roligt? Eller är det sorgligt? Ska jag skratta? Varför är dörren så viktig för honom? Han tar tillbaka den efter att hans fru gett bort den som gåva och lägger den på sitt enorma skrotlager. Ska man förstå det som att han samlar meningslös skit på hög och att det här är en slags kritik mot materialismen? Eller är han bara en fånig dåre som gör dumma saker? Kan du hjälpa till lite här, filmen?

Karim skriker och skriker och slår sina barn med ett bälte för att de sålt blommor vid vägen. Okej, vem är det jag ska sympatisera med nu? Finns det någon anledning att slå sina barn bara för att de tjänar pengar? Är det en manlig grej, att han måste vara familjens breadwinner? Varför köper han då inte den där hörapparaten till dottern som de tjatar om hela första timmen? Eller gör han det? Kom igen, filmen...

De sista tio minuterna får jag tack och lov svar på alla mina böner. Karim släpper ut en sparv ur sitt rum, hittar en barnteckning med ett dött träd, åker förbi ett likadant träd med sin motorcykel och tittar på strutsar som dansar. Alla pusselbitar faller på plats. Karim ler. Strutsarnas fjäderdräkt vajar över filmrutan. Någonstans utanför skärmen kläcks ett ägg och blir omedelbart till en pannkaka.

Statistik: 
Smuts: 91%
Ångestfyllda yrken: 80%
Kulturkrock: 75%
Varsam hantering av ägg: 0%
Samtalsvolym: 80 Db
Mening: asymptotiskt sig närmande noll
 
Tidigare filmer: 
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)