Indie-Påskägg 5/5: FTL: Faster Than Light

FTL släpptes i höstas och har vid det här laget fått en hel del uppmärksamhet. Det vann priset för bästa nykomling på Game Developers Conference i veckan och blev framröstat till ett av 2012 års bästa spel på många håll. Framför allt är det ett av få Kickstarter-baserade projekt som verkligen levererat. Summan som begärdes i Kickstartern - $10000 - överstegs tjugo gånger om och ledde till ett mer ambitiöst och genomarbetat spel än vad som var tanken från början.

FTL är ett strategiäventyr med tonvikt på resurshantering och långsamma, metodiska strider. För varje strid du vinner avancerar du en smula i solsystemet, på flykt undan den jagande rebellflottan. Målet är att ta sig till sista systemet där den egna flottan väntar, och en gång för alla besegra rebellerna.




Men dit kommer du inte ta dig. I alla fall inte på de tio första försöken. FTL är ett svårt och oförlåtande spel där oddsen hela tiden är emot dig. Här finns inga tricks eller genvägar. Tar bränslet slut eller fienden har ihjäl dig är det bara att börja om från början.

Vetskapen om att ett enda misstag kan kosta dig hela spelomgången höjer insatsen för att verkligen göra meningsfulla val. FTL har gemensamt med Dark Souls att lojt slöspelande straffar sig omedelbart, det är ett äventyr som vill ha ditt engagemang och din kampvilja. Du sitter hela tiden och planerar resurser, väger fördelar mot nackdelar - är det värt att ta en omväg för chansen till bättre vapen? Är det bäst att uppgradera syrepumpen eller se till att skeppet kan försvara sig mot missiler?

Ingen vet svaret, för ingen spelomgång är den andra lik. Spelet är byggt kring en lång rad slumpfaktorer som tillsammans är omöjliga att förutsäga. Lyckan kan vända över ett par strider. När du tror att du är odödlig kommer en ny sorts fiendeattack, du blir rånad av pirater eller en förödande eldsvåda bryter ut i skeppet.




Rymden är kall, slumpmässig och oförlåtande. Men den är också fylld av spänning och möjligheter. Här finns olika rymdvarelser med olika styrkor. Automatiska robotar håller dörrarna till skeppet stängda eller skyddar dig från invasioner. En spelomgång hittar du plötsligt ett helt nytt skepp och världen förändras.

FTL lyckas så bra med att knyta upplevelsen till ens val att allt blir meningsbärande och viktigt. När mina små besättningsmedlemmar dör saknar jag dem och det känns motigt att börja om med några nya. När jag får en ny kanon känner jag en rusch av möjligheter och vågar mig ut i järnstormarna för att möta fiender på svårare villkor. När jag skaffar en täckmantel vågar jag stanna kvar längre i varje system, ligga lågt och finkamma resurser.

Det är ett spel som inspirerar till egna science fiction-historier, personliga berättelser om heroism, högmod, teamwork, skräck inför det okända. Grafiken är fin och musiken är trevlig, men det är alla små detaljer som gör skillnad. Som att man kan namnge både sitt skepp och sin besättning. Hur de olika raserna beter sig, vissa gjorda av sten, starka och bastanta - andra snabba och insektsbaserade. Att man kan släcka ner sitt skepp för att spara energi i reaktorn. Att det finns hemliga vapen och skepp som man inte kommer hitta på många spelomgångar. Överallt finns maskhål i världen där din fantasi kan sippra in och fylla ut.




Det är ett spel gjort för och av nördar, fokuserat och utan kompromisser. Men FTL är inte ogenomträngligt som Dark Souls. Det är svårt men också välkomnande - eftersom det är lika svårt för alla, och alla har en chans att klara det. Under hela 2012 spelade jag ingenting som var mer engagerande.