Vecka 16: Boy

Vad är detta?
Ny zeeländsk barndomsskildring från 2010 om en Michael Jackson-älskande unge och hans stökiga, småkriminella farsa.

Varför?
En stor del av filmprojektet är att prova film från många olika länder. Hur funkar en quirky dramakomedi från Nya Zeeland? Hur är tonen? Kommer man få se mycket berg? Hur rolig är dialekten i nittio minuter?

Balloonfighter undrar:
1. Hur påverkades din filmupplevelse av att din roomie hade något slags mental breakdown?
Till det positiva! Jag fick en massa underhållning som filmen inte klarade av att ge mig.

2. Faderskap har varit temat för de två senaste filmerna. Vem tror du skulle vara den bäst lämpade fadersfiguren av Frank från Klovn och Boys Alamein?
Helt klart Frank. Alamein var mer eller mindre en hopplös douche i mina ögon, mer omogen än sina barn. Frank är på gränsen till idiot men hans missöden bottnar mest i tafatthet och dåligt självförtroende. Jag tror Frank har hjärtat på det rätta stället!

3. Vilken är din favoritlåt av Michael Jackson?
Oh, jag har inget originellt svar på den frågan. Smooth Criminal?

Balloonfighter gnäggar:  
Boy utspelar sig i ett maorireservat där alla verkar leva under existensminimum. Den 11-årige huvudkaraktären Boy bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin farmor och alldeles för många småsyskon. Hans mamma dog i barnsäng och pappan är kriminell och hälsar på sina barn så sällan att han mellan gångerna hinner glömma bort att han överhuvudtaget har några. Självklart fantiserar Boy om att hans frånvarande far Alamein är en hjälte. När pappan tillsammans med sina Bill och Bull-kumpaner återvänder till familjen (för att leta upp nergrävt stöldgods) börjar Boy inse att hans far kanske inte är så jävla bra.

Det hade kunnat vara en gripande story, men Boy och flera andra av filmens karaktärer är så störiga och osympatiska att den aspekten aldrig riktigt lyfter. Den enda av karaktärerna som jag kan frammana en viss känslomässig koppling till är Boys lillebror Rocky, som tror att han är skyldig till mammans död på grund av att han har superkrafter. Superkrafter som illustreras i form av färgglada barnteckningar. Rocky borde ha getts större utrymme.

Som nostalgisk komedi fungerar Boy betydligt bättre, särskilt under den första halvan av filmen. Regissören Taika Waititi, som även spelar rollen som Alamein, har bland annat regisserat flera avsnitt av Flight of the conchords och samma typ av torra humor dyker upp med jämna mellanrum i Boy. Som när Alamein skryter över hur många gånger han har sett E.T. eller när han lyfter på en tavla och visar ett hakkors som ritats på väggen och säger "I did that. Don't get into nazi stuff".

Boy spårar ut ibland och sista halvan är betydligt svagare än den första, men jag gillar ändå hur tunga ämnen som alkoholmissbruk, droger, kriminalitet, fattigdom och förtryckt ursprungsbefolkning smygs in i en film som till sin inramning verkar vara en gullig komedi och uppväxtskildring. Sättet Boy hanterar dessa ämnen på (i gulligt komediformat) gör en bara mer irriterad på karaktärerna.

Boy är ändå en ganska trevlig komedi, om än med störiga karaktärer. Som min sambo uttryckte det: det här är exakt som en Josef Fares-film.

Kantor Wilhelmsson följer i skritt: 
Boy är inte usel, men det var länge sedan jag såg en film som var så dryg att titta på. Till skillnad från Sparvarnas sång, vars brister var uppenbara och skrivna i fetstil över skärmen precis hela tiden, är Boy i teorin en söt och lite sorglig historia om fattigdom, ansvarslöshet och stora drömmar. Men som film lyckas den aldrig leverera.

Jag skrattade åt samma saker som Orpon under första kvarten, där Boy hittar en bra situationskomik och pigg inramning. Sedan börjar filmen falla sönder i små vinjetter där ungen och hans pappa gör dumma saker och successivt glider ifrån varandra. Storyn är så förutsägbar att man efter 20 minuter skulle kunna rita en komplett storyboard, och avviker heller aldrig från den trista mallen. Jag hoppades bli överraskad någonstans under resans gång, antingen av att filmen spelade med tittarens förväntningar eller att någon av scenerna var lite snygg eller rolig eller så. Detta hände inte.

Jag skrev till Orpon att jag saknade smarta karaktärer i "Boy", men vad jag saknade var någonting smart överhuvudtaget. Det är mycket möjligt att filmen är en autentisk skildring av maoriernas levnadsvillkor, men det spelar liksom ingen roll. Efter ett tag sitter man ändå bara och tittar på dåliga, fula människor som slåss om marijuana och en stöddig pojke som pratar med en get.

Gästbloggare Lena Myhre träder ur spiltan: 
2 sekunder in i den här filmen tänkte jag "åååh, jaha, tråkig feel good-film om charmigt fattiga barn, håhå jaja", och sen blev det bara värre och värre. För det är inte någon feel good-film, det är inte en feel bad-film och det är inte en rakt av skitdålig film. Det är inte en film överhuvudtaget.

Det finns ingen handling, ingen poäng, ingen vettig dialog eller någon karaktär som man kan sympatisera med. En farmor bara drar och överger sina typ sju (jag räknade inte) småbarn i någon vecka, då kommer Boy's pappa med sina svinjobbiga polare, alla beter sig som as (utom lillebror, han rantar runt på stranden med en främling som samlar stenar) i 90 minuter, och sen är det slut. Jaha? Trots att alla vet att Boy's pappa är en idiot så tar sig ingen tid att förklara detta för Boy, de bara låter allt hända i någon slags "jaja, det går nog över snart"-anda som får mig att vilja skrika rakt ut. BETE ER SOM VUXNA FFS!

Boy's faster (?) är den värsta fittan av alla. HERREGUD vad jag hatar henne. Ge ungen en isglass din snåla subba.

Det enda bra med den här jävla tågurspårningen var att jag blev sugen på att åka till Nya Zeeland och titta på träd. Det kan väl få vara värt något?

Statistik: 
Oansvarsfulla vuxna: 85%
Charmiga getter: 1
Ocharmiga människor: Hela karaktärsgalleriet
Misär: 70%
80-tal: Ja

Tidigare filmer: 
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)