Vecka 18: Tao Jie ("A simple life")

Vad är detta? 
Hongkong-film från 2011 om en hushållerska som får en stroke och bestämmer sig för att flytta till ett ålderdomshem.

Varför? 
Mest för storyn, faktiskt.

Balloonfighter undrar:
1. Om den här filmen vore en musikgenre, vilken skulle det vara?
Jag tänkte faktiskt att den här filmen skulle kunna vara en motsvarighet till muzak redan när vi såg den. Men nu när jag funderar mer slår det mig att "A Simple Life" måste vara filmkonstens svar på John Fields Nocturner. John Field var en engelsk tonsättare från tidig romantik som lanserade formen nocturne med ett antal mjuka, melodiska och väldigt obesvärade stycken. Beroende på ens humör är de antingen trivsamt välkomponerade eller irriterande menlösa - jag hamnar oftast i det senare facket. Lite som med den här filmen...
2. Hur troligt är det att den här filmen kommer att göras om i Hollywood och vilka skådespelare kommer vi i så fall att se i rollerna?
Vi kommer få se en remake med Ryan Gosling i rollen som Roger och Susan Sarandon som Ah-Tao. Sarandon kan tyckas lite väl ansiktslyft för rollen men i ålder ligger hon perfekt och det är på tiden att hon tar sig an en lite mer krävande rollprestation. Hennes utstrålning är precis lagom knipslug. Ryan Gosling är ganska äcklig men det är ju i ropet nu och jag tror att han hade kunde bidra med lite dynamisk dryghet.
3. Vilken karaktär var egentligen minst empatisk i den här filmen?
Alltså, gubben som stal pengar var det ju lätt att bli sur på, men han var också glad och rolig i övrigt. Jag vet inte. Jag tror att vi som åskådare var de minst sympatiska karaktärerna.

Balloonfighters åsikt:

Det känns märkligt att klaga på att det inte hände mycket i A simple life så här veckan efter att vi sett den oerhört långsamma Turinhästen, som vi för övrigt tyckte väldigt mycket om. Problemet med A simple life är att den inte har någon dramatisk substans utöver att man inledningsvis tror att filmen ska vara en dyster historia och att den därefter på något sätt bryter mot konventionerna genom att bara vara gullig och altruistisk rakt genom. Alla är så himla snälla och söta i A simple life och tyvärr gör det mig uttråkad. Det är som att umgås med en socialt kompetent och artig människa. Efter en stund vill man bara slå dem på käften och skrika "Var är ditt inre mörker, obehagliga robotmänniska?!".

Kanske hade det fungerat bättre om A simple life bara hade varit 1½ timme lång istället för att klocka in på nästan 2½ timme. Vore man mer lättpåverkad kanske man hade kunnat ge sig hän åt diskussioner om vad som egentligen utgör ens familj och så vidare, men nä vad fan. Inte under 2½ timmes tid!

A simple life är gullig men meningslös. Många betraktar den nog som en feelgood-film och under stunder fungerar den, men i längden blir det motigt att se en film som helt saknar spänning, överraskningar eller en gnutta trams.

Kanske är det mest talande jag kan berätta om filmen att både jag och Kantorn ägnade den sista halvtimmen åt att mms:a varandra bilder på (våra egna) osmickrande kroppsdelar.

Kantor Wilhelmssons åsikt: 

Kvällen efter att vi hade sett klart "A Simple Life" var jag på väg att fråga Orpon vilken film vi skulle se den här veckan. Så lite intryck gjorde den - tyvärr. Andy Lau och tanten har ett fint samspel och bitvis är det en lite gullig skildring av ålderdomens verklighet, men förutom riktning och spänning saknar filmen framför allt personlighet.

"Taste of Tea" från 2004 är en gammal japansk "feelgood"-favorit. Det är en långsam eftermiddagsfilm där inte mycket händer. Vi får följa en liten familj på den japanska landsbygden i deras vardagliga, småtrevliga liv. Precis som "A Simple Life" klockar den in på nästan tre timmar. Skillnaden är bara att Taste of Tea har karaktär och egenart. En liten flicka drömmer om en solros som växer sig större än jorden. Konstiga sång-och dansnummer smygs in i historien. I en scen står Tadanobu Asano och kastar sten med en retarderad kille och det är på något sätt det mest fascinerande man sett. 

Ja, nu har jag alltså tillbringat större delen av texten om "A Simple Life" åt att prata om en annan film...

Jag vill tillägga att "A Simple Life" inte på något sätt är dålig. Men precis som Orpon har jag noll tålamod med filmer som inte en enda gång påminner mig om hur konstig, mörk, bisarr eller obehaglig världen är. Som en vis man sade är det allas uppgift att maximera sin personlighet.

Statistik:
Altruism: 93%
Friktion: 1%
Söta gamlingar: 2 av 46
Antal konsumerade oxtungor: 1
Scener där folk rörde sig snabbare än 3 km/h: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)