Vad är detta? Litauisk science fiction från 2012 om en neuronforskare som experimenterar med en ung komatös kvinnas tankar och drömmar.
Varför? Sci-fi! Litauiska! Neuroforskning! Drömmar!
Kantorn vill bra gärna veta:
1. Vilken är den bästa film du sett med plotten "karaktär tar sig in i en annan människas drömmar"?
Jag kommer inte på någon bra film om det. Jag hatade Inception som kanske är den kändaste på temat. Får jag svara TV-spelet Psychonauts istället?
Ja det får du.
2. Om du fick göra en remake av en av de stora dramaserierna, förlagd till Vilnius, med bara litauiska skådisar, vilken serie skulle du välja?
Det finns så många att välja på men jag skulle nog ändå säga Sopranos, som antagligen skulle få namnet Sopranas. Jag vill se fula litauiska maffiamän sörpla i sig den traditionella litauiska maträtten kall och rosa borstjtj.
3. Om jag hamnade i koma och du var tvungen att ta dig in i min hjärna och ha mat-sex med mig, vilka ingredienser skulle du välja?
Det finns bara en maträtt som skulle vara värdig vårt matsex - mancakes (pannkakor med sirap, grädde och banan). Klibbigt, men underbart.
Kantorn:
Det är en tunn is som den litauiske regissören ger sig ut på. Att porträttera en komatös människas inre landskap är något som inte ens Terrence Malick skulle tagit sig an. Förutom att uppdraget kan uppfattas som oetiskt sätter det en extremt hög ribba för visuell kreativitet: du ska skildra en annan människas drömvärld. Det finns inga gränser utom fantasins. Tid, rum och minnen kan böjas efter din vilja. Allting är möjligt, men du måste ändå fånga publiken i två timmar. Som regissör skulle jag gått under av prestationsångest.
Det finns många elaka ord att använda om Vanishing Waves, men det grövsta jag kommer på just nu är faktiskt heteronormativ. Detta är en pinsamt könsstereotyp film, trots att den är regisserad och delvis skriven av en kvinna. Till mig kommer storyn fram som en manlig hjältefantasi, där kvinnan är en personlighetslös nymf som vill att huvudpersonen räddar henne från sig själv. Delar av filmen är provocerande platta och unkna, till exempel de evighetslånga mjukporrscenerna när huvudpersonen och komatjejen rullar runt på ett furugolv i motljus. Andra scener får mig bara att undra vad fan det var regissören hade tänkt. Den fula CGI-gräshoppan som äter sina egna ägg och bajsar ut dem är inte någon vidare snygg symbol för evigheten.
Vanishing Waves saknar tanke, story, trovärdigt mänskligt beteende och minsta tillstymmelse till humor. Den tar sig själv på stort allvar att ingen säger stopp när replikerna stönats fram i slow-motion i över tio minuter. Någon med alldeles för höga tankar om sig själv har stått bakom kameran och någon som totalt saknar ryggrad har suttit i producentsätet.
Om Vanishing Waves vore en timme lång hade det varit lättare att stå ut med dess självgodhet. Fotot är bitvis helt okej och inledningen är stämningsfull. Men nu är den två timmar lång och allt tålamod rämnar. Jag är lite orolig över att filmen kommer bli en lokal succé i Litauen, och uppmuntra liknande luftslott. Det bästa vi kan göra mot den baltiska filmindustrin är att såga Vanishing Waves tills inga ben står kvar.
Balloonfighter:
Vanishing Waves har förmodligen en av de mest intressanta premisserna i det här projektet och har varit en av mina mest emotsedda filmer. Det är alltid lockande med filmer som ämnar utforska drömmar, det undermedvetna och hjärnan i allmänhet. Särskilt i litauisk sci-fi-miljö förstås.
Vanishing Waves gör en del grejer rätt. Jag gillar de sparsmakade specialeffekterna, de surrealistiska drömsekvenserna och den Kubrick-doftande inledningen, men efter en stund tappar filmen mig. Några har kallat den här filmen romantisk. Det är väl samma människor som kallar serievåldtäktsmän för obotliga romantiker.
Lukas mentala förfall är, i teorin, väldigt intressant. Det är klart att han utsätter sig för risker när han befinner sig inuti en annan människas hjärna, men hur det hänger ihop med att han våldtar sin flickvän och misshandlar prostituerade har jag svårt för att se. Han är ju till och med ett jävla as mot kvinnan vars hjärna han så gärna vill befinna sig i.
Men blir det bättre om jag vrider på perspektivet och betraktar Vanishing Waves som en skräckfilm? Marginellt. Lukas förfall är fortfarande inte förankrat ordentligt i de händelser som filmer avbildar. Var han en psykopat från början eller påverkades han av experimenten? Varför valde forskarna ut den sämsta jävla tänkbara människa de kunde skrapa fram från Litauens motsvarighet till Kumla-anstalten för att utföra det här extremt känsliga experimentet? Huvudkaraktärer måste knappast vara dygdemönster, men det känns som att filmen vill att tittaren ska sympatisera med och heja på Lukas trots att han förtjänar att straffas gammeltestamentligt. Jag hatar Lukas nästan lika mycket som jag hatar den vidriga ungen i Pojken med cykeln.
Utöver frågetecknen kring Lukas problem så dras filmen ner av ganska pissiga skådespelare och urusel kvinnosyn - trots att regissören själv är kvinna. Vanishing Waves är som en långsam, misogyn Inception med en obehaglig psykopat i huvudrollen. Och en massa konstiga sexscener med väldigt slafsiga ljud.
Statistik:
Female nudity: OK
Male nudity: OK
Full frontal female nudity: OK
Full frontal male nudity: OK
Pretentious crap: OK
Misogyny: OK
Caviar: OK
Tidigare filmer:
Vecka 32: Hearat Shulayim ("Fotnot", Israel, 2011)
Vecka 31: Le Quattro Volte ("Fyra gånger", Italien, 2010)
Vecka 30: Undeva la Palilula ("Somewhere in Palilula", Rumänien, 2012)
Vecka 29: Tulpan (Kazakstan, 2008)
Vecka 28: Lore (Australien, 2012)
Se hela listan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar