Vecka 34.92: Üç maymun ("De tre aporna", Turkiet, 2008)

Vad är: Turkiskt familjedrama från 2008 av mannen som gav oss Once Upon a Time in Anatolia. 

Varför: Den ovanstående filmen blev femma på vår filmprojektsranking. Vi var nyfikna på mer av samma regissör. 

Balloonfighter frustar och stånkar: 

Once upon a time in Anatolia demonstrerade Nuri Bilge Ceylans förmåga att berätta en intressant historia utan att särskilt mycket hände. Fotot var enastående och här och var fanns det glimtar av humor i den mörka inramningen. En scen där en handfull poliser trängs i en liten bil och diskuterar yoghurt är en av de bästa scener jag har sett i år. 

De tre aporna gjordes 3 år innan Once upon a time in Anatalia och det går att se spår av de drag som Ceylan senare skulle utveckla, bland annat hans förkärlek till bilar i mörker. Fotot är stundtals snyggt (bortsett från effektsökande slow motion och andra prepubertala grepp), om än inte i samma klass som hans senare verk. 

Det är också i princip det enda som är bra med De tre aporna. Filmens berättelse om en familj som bryter ihop på grund av deras oförmåga att kommunicera är inte det minsta gripande. Karaktärerna är uselt skrivna och i flera fall orimligt doucheiga. Jag får aldrig någon känsla för familjen. Jag skiter i om mamman hoppar från ett höghus eller inte. Trots att jag inte kan ett enda ord på turkiska så var det svårt att undvika såpakänslan i ett par scener. 

Kanske var De tre aporna bara början på Ceylans resa från medioker regissör till en turkisk auteur. Jag hoppas att han i framtiden fortsätter att renodla sitt visuella språk och den mörka humorn. Och jag är glad att den här filmen gjordes innan Once upon a time in Anatolia och inte tvärtom.

Kantor Wilhelmsson ger upp sin tehandel: 

"De tre aporna" har en del gemensamt med Once Upon a Time in Anatolia som vi gillade så mycket. Regissören har en fin känsla för melankoliska vyer och nedgångna kvarter i Istanbul. Hans karaktärers vardagslunk genom dessa miljöer känns äkta och bitvis väldigt stämningsfull. 

Tyvärr är karaktärerna bara inte tillräckligt genomarbetade den här gången. I det triangeldrama som spelas upp är det svårt att förstå människornas motivationer. Händelserna känns sällan riktigt grundade i trovärdigt beteende. Filmen vill vara kontemplativ men är lite för slö, vilket är okej i bildspråket men smittar av sig alldeles för mycket på storyn.

I "De tre apornas" klimax känner jag inte alls någon tragik, för större delen av filmen har gått till att begrunda tapeter, bakgator och trädgårdar. Det är synd och slöseri med ett så bra foto. 

Statistik: 

Hastighet: Obekymrad promenadtakt

Män som behandlar kvinnor väl: 0

Letargisk skuld: 85%