Vecka 35: District 9 (Sydafrika, 2009)

Vad är: Sydafrikansk science fiction från 2009 om utomjordingar i Johannesburg.

Varför: District 9 har hyllats som en av de bästa och mest innovativa science fiction-filmerna på många år. Den har fått en rad priser och Oscar-nominerats i fyra kategorier. Inte illa kissat av en sydafrikansk film om Zoidbergs.

Kantorns undringar:

1. Vilket land tror du skulle vara bäst lämpat att ta emot en mindre flyktingvåg av rymdvarelser?

Kanada. Det verkar vara ett sympatiskt land med sjukt mycket obebodd yta. Ett bra exempel på varför Kanada skulle lämpa sig bäst är att de 1999 upprättade en ny delstat (Nunavut, som upptar 21% av landets yta) där ursprungsbefolkningen styr.

2. För någon vecka sen kom den officiella bekräftelsen från CIA att Area 51 existerar. Om du fick bestämma, skulle det finnas aliens gömda där eller inte?

Nej, jag vill inte att foliehattarna ska få rätt i någonting någonsin. Hellre att det uppdagas att det jobbar utomjordingar på ICA Maxis lager i Trelleborg. Överraska mig!

3. I den här filmen håller huvudpersonen på att förvandlas till en hybrid av människa och alien. Om du kunde avla fram en hybrid av en människa och ett djur, och handplocka vilka egenskaper du ville, hur skulle denna hybrid se ut? Jag hade velat göra en val med armar, händer och mänskligt medvetande, och skicka ut den på djuphavsexpeditioner.


Jag hade gladeligen bytt liv med en sjöko när som helst. De flyter bara runt i varmt vatten och äter hela dagarna. Men jag skulle ju behöva ett försvar så jag skulle vilja hybridisera med pirålen som kan förvandla vattnet runt sig till slem och kväva sina fiender med det. Som tredje och sista egenskap hade jag velat ha maneten Turritopsis nutriculas förmåga att återgå till tidigare levnadsstadier, något som gör den till det enda kända djuret som aldrig kan dö av av ålderdom.

Kantorns smälek:

District 9 faller offer för samma sjukdomar som så många mainstreamfilmer från de senaste åren: en bra idé och ett lovande utförande krossas av en sista halva där underhållningsvåld och actionklyschor tar över.

Varför måste det vara såhär? I The Avengers var jag fascinerad av samspelet mellan seriefigurer från olika förlagor - tills filmen blev en evighetslång krigsscen med hjältar som tål oändligt med stryk. Avatar är i sina bästa stunder en datorgjord naturdokumentär och en sedelärande historia - men slutar likaså med vulgära och utdragna actionscener. Hobbit, Chronicle och till och med Django Unchained följer samma väg från spännande inledning till tröttsamt övervåld.

Problemet är inte att dessa filmer är del av en trasig genre, utan att de verkar sträva efter att förbättra den. Och nästan lyckas. District 9 vill gärna vara en allegori för flyktingpolitik, organhandel och rasism. Förutom att dessa försök är något problematiska i sig själva (filmens hjälte är en vit man som hjälper aliens för att rädda sitt eget skinn) spelar de inte längre någon roll när allt förvandlats till en skjutarfest med stora coola vapen och robotar. Under sista halvan prickar District 9 lydigt av en lång serie med actionklyschor - här finns till och med en effektsökande "I won't leave you!"-scen mellan två personer som inte har någon relation överhuvudtaget.

Jag är orättvis mot District 9. Det är en underhållande film med väldigt bra effekter. Det är kul att den utspelar sig i sydafrika, att den är så smutsig och att den har en huvudperson som är en mesig byråkrat.

Men om filmen hade utmanat de trista konventionerna - säg, om den hade vågat bygga drama av karaktärer istället för supervapen och en stor mecha - hade den kunnat bli fantastisk.

Balloonfighter får ur sig följande mellan smädelserna av Blogger:

Jag skrev en ganska lång text om District 9 men Blogger valde att radera den så här följer en kortare version:

Det brukar sägas att den bästa sci-fin är den som speglar vår egen samtid. Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med om det, men det har sällan varit mer tydligt än i District 9 där ett gäng utomjordingar lever i en apartheid-tillvaro i Johannesburgs slumområde. Premissen att intelligent utomjordiskt liv söker sig till oss i egenskap av undernärda flyktingar och inte som övermäktiga erövrare är fin och gagnas av filmens mockumentära upplägg.

Första halvan av District 9 är också väldigt bra. Här finns samhällskritik, humor, hyfsat trovärdig CGI och Sharlto Copley, som spelar den fint Michael Scottiga huvudpersonen Wikus. Därefter börjar det tyvärr märkas allt för tydligt att District 9 är resultatet av Peter Jacksons havererade Halo-filmatisering (ett projekt som Neill Bloemkamp var involverad i). 

District 9 tappar bort sina egna trådar och frågeställningar. Wikus lustigt tafatta personlighet försvinner när han istället förvandlas till en generisk actionhjälte (om än med töntig mustasch). Därefter äts filmen upp av alldeles för mycket mecha-action. Det är synd, för den första halvan av District 9 kan vara den charmigaste science fiction jag har sett.

Statistik: 
Bra CGI: 90%
Ljudvolym: 89%
Trovärdighet: 48%
Vackra miljöer: 3%
Söta aliens: 1