Vecka 36: La mujer sin cabeza ("The Headless Woman", Argentina, 2008)

Vad är detta? Argentinskt drama om en tant som eventuellt kör över något. Från 2008.

Varför? Vi blev nyfikna på filmen efter att den hyllades i dokumentärserien "The Story of Film".

Skjutjärnsjournalisten Balloonfighter undrar:

1. Vilket djur skulle du helst vilja köra på?
Jag skulle kunna fega ur här och hävda myggor eller skadeskjutna rådjur eller något annat som skulle få mig att verka som en relativt god människa. Men jag säger: en glidande flygekorre. Det hade blivit så rolig brännbollseffekt.

2. Har du haft hjärnskakning någon gång och om du har det: kändes det som den här filmen?
Jag har haft lättare hjärnskakningar, men inget som påverkat mitt beteende under längre tid. I den här filmen skulle jag vilja tala om en story-hjärnskakning eller en så kallad "plotskakning".

3. Varför utspelar sig filmen på den fulaste tänkbara platsen i hela Argentina? 
Bra fråga, men jag kan tänka mig att de flesta stadsområden i Argentina är fula. (Detta är ett fullständigt godtyckligt påstående baserat på lösryckta fördomar som troligen inte ens stämmer. Därmed har jag i mina svar kränkt både söta djur, argentinare och folk med hjärnskakning. Hat-trick!)

Kantor Wilhelmsson stirrar ut i det okända: 

The Headless Woman påminner en del om filmprojektsfavoriten Once upon a time in Anatolia. I båda filmerna begås (eventuellt) ett brott, men det finns inget upphetsande eller spännande över brottet. Storyn är inte byggd som ett mysterium eller en jakt på gärningsmannen. Istället utforskas skuld och skam i det moderna samhället, med förbrytelsen någonstans i periferin.

Där Once upon a time… bländade med ett oerhört vackert foto och ett filosofiskt porträtt av den turkiska landsbygden är jag osäker på vad The Headless Woman vill visa oss. Vero paralyseras av tron på att hon kan ha kört över en människa. Hon tillbringar filmen i ett frånvarande tillstånd medan vardagen pågår som vanligt runt omkring henne. Fotot är närgånget och inomhusmiljöerna lite trista. Veros familj behandlar henne helt genomskinligt och gör ingen grej av att hon slutat svara på tilltal. Så småningom börjar misstankar om brottet smyga sig på via media.

Det känns lätt håglöst att tillbringa nittio minuter i den här filmen. Förutom att samspelet mellan Vero och de andra karaktärerna är skissartat finns det ingen riktig framåtrörelse i inramningen.

Först i slutet, när Vero tar handling, kommer filmens tema åter i fokus. Hon bestämmer sig för att glömma incidenten, hon färgar håret och i sista scenen går hon ut och dansar. Det är en snygg bild över hur lättvindigt personlig skuld måste avfärdas för att kunna upprätthålla en fungerande vardag.

Balloonfighter sätter sig i bilen och bara kör:

The Headless Woman handlar om en medelålders kvinna som kör på något med sin bil. Hon kör därifrån utan att riktigt undersöka saken. Det är uppenbart att hon har drabbats av en hjärnskakning och under filmens gång växer sig hennes skuldkänslor allt större.

The Headless Woman är filmad som för att gestatla huvudpersonen Verós förvirrade tillstånd. Både hon och andra karaktärer får ofta huvudet kapat i bildrutan och flera gånger kliver Veró ur bild så att man inte ser vad hon uttrycker. Jag gissar på att hon inte uttrycker så mycket, Veró är filmhistoriens mest passiva karaktär någonsin.

Jag är helt klart för filmer om skuldkänslor och skam, men det skildras så tråkigt och apatiskt i The Headless Woman att jag får anstränga mig för att hålla kvar uppmärksamheten. Delvis beror det nog på bristen på intressanta karaktärer och att vi inte vet hur Veró var som person före olyckan. Det är ju uppenbarligen ingen i hennes familj som reagerar på hennes katatoniska minspel och att hon slutar svara på tilltal. Förutom smitningen och det dåliga samvetet så pågår nästan ingenting här.

Mot slutet börjar The Headless Woman att hitta rätt och jag börjar att sympatisera med Veró och bli någorlunda engagerad i dramat. Det är synd att det tar filmen en timme att nå dit. Jag hade förväntat mig mer av en film som Mark Cousins kallat "one of the greatest films ever made in South America".

Statistik: 
Spänningshöjande musik: 0%
Wes Anderson-tablåer: 5%
Knark, sex, våld, bilar, explosioner: 4%
Vinklar där man inte ser karaktärers huvuden: Ja, några stycken