Vecka 45: "Et maintenant on va où?" ("Where do we go now?", Libanon, 2011)

Vad är detta? Libanesisk dramakomedimusikalrevy om en religiöst splittrad by som är omgärdad av minfält där kvinnorna försöker undvika att konflikter bryter ut.

Varför? Rolig premiss! Dessutom intressant med filmer regisserade av kvinnor från muslimska länder (se även Den gröna cykeln).

Kantor Wilhelmsson frågar Orpon: 
1. Vilka är de tre bästa anledningarna till att starta krig?
Tristess (första världskriget), för att sporra framtidens film- och tv-spelsindustri (andra världskriget), för att man är avundsjuk på att någon annan har en gyllene stol (War of the golden stool, 1900).

2. Libanon var under sin ekonomiska storhetstid känt som "Mellanösterns Schweiz". Dessförinnan var det en del av det ottomanska riket och landet ligger även nära mänsklighetens vagga. Vad får du för intryck av landet idag? Skulle du vilja besöka det?

Jag har faktiskt varit lite sugen på det! Jag har läst att det är mellanösterns enda demokrati och verkar vara ett av få någorlunda säkra länderna i regionen (tillsammans med Israel som vi ju redan har besökt). Det verkar finns många fina gamla städer och fet natur. Bra fågelliv också. Och hyrax!

UD avråder dock från att besöka delar av Libanon, så det får nog vänta.

3. Ge ett exempel på en musikalfilm som inte är dålig. Obs! South Park räknas inte.
Singin' in the rain är ganska rolig med sin skyhöga ADHD-faktor.

Kantor Wilhelmsson stirrar hålögt framför sig:

"Where do we go now?" - på svenska dåligt översatt till "Vad gör vi nu?" - har ett mycket angeläget ämne att berätta om. I en liten by i Libanon, isolerad av minfält, lever kristna och muslimer lyckligt sida vid sida. Men när inbördeskriget bryter ut i landet tilltar spänningarna även i byn, de två religiösa grupperna börjar anklaga varann, skuldbeläggandet trappas upp och till slut är ett blodbad nära.

Det är en konflikt som griper rakt in i verkligheten och är lätt relatera till. I dagens Sverige går det snabbt att hitta paralleller. Jag pratade bara ikväll med min roomie om hur man egentligen ska bemöta människor som drivs så hårt av sin religion/världsuppfattning att de demoniserar alla som inte delar den. 

Den här filmen har i alla fall en bra universallösning: Låt ett gäng smarta tanter dupera männen så att de inte krigar! En av tanterna kan fejka närkontakt med Gud medan de andra gömmer karlarnas vapen. Funkar inte detta, distrahera dem med snygga prostituerade. Om ingenting annat fungerar, droga dem med haschbullar!

"Where do we go now?" har ögonblick av djup sorg, scener som verkligen vill säga något om mänsklig grymhet och hämndlystnad. Sedan är det som att filmen byter kanal och blir en tecknad serie. Karaktärer börjar sjunga sina repliker, klippningen blir kitschig och hurtig, tanter drar fula vitsar. "Where do we go now?" går långt med sina könsstereotyper: kvinnorna är starka och råa, männen kåta och dumma och faller för vilket lurendrejeri som helst.

Jag har ingen aning om vad jag ska tycka om allt det här. Jag fattar inte riktigt hur man kan ta ett så livsviktigt material och punktera det med revykomik och såsiga musikvideor. Är det kanske en kulturell grej? Borde jag ha mer förståelse för det arabiska sättet att göra film? Är allt bara en del av filmens tema - att uppfostra oss till en förlåtande hållning gentemot saker vi inte förstår?

Balloonfighter fiser ur munnen:

Oj, den här filmen var inte alls som jag hade väntat mig - men vem hade kunnat vänta sig en film som var så lynnig i tonen som den här? Jag lockades av premissen med en by omgärdad av minfält och full av religiösa spänningar. Det är en intressant utgångspunkt, men Where do we go now? vinglar omkring som en alkis och verkar inte veta var den hör hemma.

Ena stunden är sorgen avgrundsdjup för att i nästa slå över i musikal där sjungande kvinnor bakar haschkakor till sina män för att de inte ska börja bråka med varandra (sic!). Sällan har en film varit lika oberäknelig i sitt anslag som den här. Som mörk komedi tror jag att filmen hade kommit till sin rätt. Som manodepressiv revymusikal? Nja.

Trots - eller tack vare - det så hade jag aldrig tråkigt under filmen och det är alltid nåt. Samtidigt blir jag milt provocerad av libanesiska män är djur-budskapet. Det är lite som en omvänd Lysistrate. I Lysistrate försöker kvinnorna få sina män att sluta kriga genom att vägra ligga med dem, i Where do we go now? hålls männen fogliga genom att serveras haschkakor och ukrainska prostituerade.

Statistik:
Könsstereotyper: 94%
Tvära kast: 83%
Normala samtal mellan män och kvinnor: 4%
Luftfuktighet: 2%
Bechdel-testet: Underkänt
Awkward dans: Ja