Veckans historiska film: Vecka 2: 1915-1919. "Broken Blossoms" och "Berg-Ejvind och hans hustru".

Vi fortsätter vår resa genom filmhistorien och börjar nu komma ut på rätt sida om första världskriget. Vid det här laget kan man se - och känna igen - människors ansikten i bild, men de är inte alltid så subtilt porträtterade. Veckans urval består av två dramatiska epos som skulle fått Calculon att rodna.

1918: Berg-Ejvind och hans hustru
Vad är detta? Svensk långfilm av Victor Sjöström om isländska människor som lever i svält och armod på 1840-talet. 

Varför? En av den svenska filmhistoriens första storproduktioner, med en lång inspelningstid, hög ambitionsnivå och en duktig regissör i Sjöström, som sedan kom att göra fantastiska Körkarlen. 

Balloonfighter: Först och främst: vilken enorm skillnad i kvalité mot förra veckans filmer! Det här var trots allt en riktig film. Jag var inledningsvis ganska imponerad av Berg-Ejvind. Främst var det fotot som imponerade. Jag gillade att filmen var inspelad på plats, att filmteamet faktiskt bemödat sig med att asa iväg med otymplig utrustning hela vägen till Abisko. Och första 40 minuterna hade jag inte alls så tråkigt som jag hade väntat mig. Vad tyckte du?

Kantor Wilhelmsson: Ja mysiga miljöer och roliga skägg! Scenerna från den lilla byn gjorde mest intryck på mig - folkdanser, stela kyrkobesök och manliga män som har staredowns i stall. Sedan flyr Berg-Ejvind upp i, eh, bergen, och filmen spårar ur något enormt. Jag vet inte hur mycket vi ska spoila, men man kan säga att dramat börjar bli aningen forcerat.

Balloonfighter: Om det är något som är fritt fram att spoila så är det väl 96 år gamla filmer? Men om vi för sakens skull ska låta bli att göra det, kan man sammanfatta det som att filmen kukar ur fullständigt?

Kantor Wilhelmsson: Ja, särskilt i en scen där en kvinnlig karaktär tar ett... märkligt... beslut. Jag hade svårt att sy ihop alla händelser till en meningsfull helhet också. Plötsliga snabbspolningar på fem år hjälpte inte. Eller att karaktärerna uttryckte känslor genom att grimasera förryckt in i kameran.

Balloonfighter: Det kan finnas en bra förklaring till det. Jag har inte lyckats ta reda på varför det är så här men versionen vi såg var 73 minuter lång medan Imdb och svenska filminstitutet påstår att den är 136 minuter. Versionen vi såg var en officiell restaurerad utgåva men det verkar ju onekligen som att den är kraftigt förkortad. Det har ju säkert gjort filmen mindre begriplig, men samtidigt är jag ganska glad att vi slapp titta på den i över 2 timmar...

Kantor Wilhelmsson: Ja, en inte alldeles lyckad film, men som sagt, fina miljöer och jag är ändå glad att vi sett den. Inte minst eftersom vi snart ska återkomma till Sjöström i projektet. Såhär skrev han själv om Berg-Ejvind: 

"...de arbetsveckor som han (senare på sommaren) tillbragte i den karga svenska fjällnaturen under strävsamt arbete kvarstå ännu i dag i hans minne, omstrålade av en viss gloria. Det var som om det då först riktigt gått upp för honom vad film var, vilka oerhörda utvecklingsmöjligheter den rymde i sig och hur mycket det fanns att göra för denna nya konst. Både han och de andra grepos av en djup respekt för sitt arbete, det var någonting av högtid och andakt över denna inspelning, berättar han."

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

1919: Broken Blossoms; or, The Yellow Man and the Girl
Vad är detta? Amerikansk snyfthistoria av D.W. Griffith om en flicka som misshandlas av sin pappa och söker skydd hos en kines.


Varför? Vi ville veta hur "vackert" och "gripande" såg ut för en amerikansk filmtittare 1919.


Kantor Wilhelmsson: Berg-Ejvind var inte särskilt bra men ändå värd att se. Det här, däremot, var melodramatisk smörja. Efter att ha sett två filmer av D. W. Griffith (där "Birth of a Nation" var den andra) kan jag nu urskilja några röda trådar i hans verk:
1. Simpel story.
2. Stort, svulstigt anspråk.
3. Nedvärderande syn på etniska minoriteter och
4. Svaga kvinnor i offerroller.

Inte så fräscht.

Balloonfighter: Nej, herregud det här var såsigt och drygt. Broken Blossoms står sig betydligt sämre idag än Berg-Ejvind. Trots att Griffith försöker skildra vänskapen/kärleken mellan en vit flicka och en man med annan hudfärg, och vill förmedla att det kanske är okej, så blir det så fel. Tjejen är världens mest undergivna och kinesen är definitivt sinnesslö. Och alla andra kineser i filmen är opiummissbrukare. Och spelade av vita! Vad var det du kallade det?

Kantor Wilhelmsson: Asie-face! Den asiatiska motsvarigheten till blackface.


Jag tycker det är synd att Griffith har blivit en så stor del av filmhistorien. Visst, det finns tekniska landvinningar här jämfört med tidigare filmer (tydligen var han en pionjär i att berätta med klippning) men uttrycket är så storvulet och banalt. Det hjälper inte att bilderna varvas med pubertetspoesi heller.

Balloonfighter: Vad är det för fel på vackra och inte alls krystade formuleringar som After dim aeons - dumbly, blindly, she struggles away from her house of suffering? Är det här 1919 års motsvarighet till emo?

Kantor Wilhelmsson: Troligen. Kommer du på något positivt att säga om filmen? Det var fina bilder på hamnen där i början väl?

Balloonfighter: Ja, det där blåa klippet som de körde tre gånger var ju fint. Annars tror jag att vi är i fel ålder och lever i fel tid för att kunna uppskatta detta melodramatiska trams. Det är Twilight fast från 1919. Man skulle nog ha varit där och sett den som kärlekstörstande 16-åring. Tydligen var publiken otroligt chockad över våldsscenerna, men idag har 4-åringar sett betydligt grövre saker på Bolibompa. Det är svårt att häpna över sådant idag.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3