Kantorns spel från 2013, del 1 av 2

En månad senare, nu när ingen bryr sig om sånt här längre och 2013 är dött, begravet och gravplundrat, kommer listan över mina favoritspel. Till mitt försvar kan jag säga att jag använde den extra månaden till att komma ikapp... en smula. Det är omöjligt att hinna spela allt som verkar intressant, men jag tror mig ändå ha provat det mesta som varit akut jättespännande.

2013 var året då både min Xbox 360 och Wii dog utan att jag ens märkte det. Topplistan domineras av konstiga indiespel till PC. Det var ett bra indieår överlag, även om det inte går att jämföra med 2012, som gav oss FTL, Dear Esther, Journey, Thirty Flights of Loving, The Walking Dead, Waking Mars och Botanicula. Men jag gillade 2013 betydligt mer än vad Balloonfighter gjorde, kanske på grund av överdrivet stor kärlek till ett par, tre experimentella höjdpunkter.


Spel jag inte förstod mig på
 

Jag spelade The Last of Us i drygt en timme hemma hos Balloonfighter. Är det såhär AAA-spel ser ut nuförtiden? Noll interaktivitet, filmklyschor och curlingmentalitet gentemot spelaren? En timme är förstås för kort tid för att bedöma ett femtontimmarsspel, men The Last of Us kan få stå som exempel på hur lite jag brydde mig om storproduktioner i år. Vad är meningen med att skapa en fin och detaljerad värld om vi bara ska handledas genom dess korridorer, som en turist på besök i Nordkorea? Eller massakrera oss igenom världen som i Bioshock Infinite? Det är för övrigt talande att när jag letar efter skärmdumpar på The Last of Us får jag bläddra flera sidor innan jag hittar något som visar själva spelet.

På andra sidan av spektrumet hittar vi Shelter, ett spel med en grafikmotor som inbjuder till kommentarer som "det där kunde din mamma ha gjort hemma". Här är du en grävlingmor som ska
leda din lilla kull genom farliga miljöer och fixa mat åt ungarna så de inte dör av svält. Shelter är ett svenskt spel som fått mycket fin internationell kritik, men irriterade mig nästan hela tiden. Det enformiga upplägget är en sak, men framför allt känns presentationen billig, banal och lite insmickrande, som att lyssna på tjugo söta twee-låtar i rad. Mot slutet av spelet slutade jag helt bry mig och sprang villigt genom skogsbränder medan mina ungar plockades en och en av rovfåglar.

Brothers: A Tale of Two Sons ville jag verkligen gilla, men var mest en orgie i att skruva på rattar och dra i spakar. Pusslen är alldeles för lätta och den Zelda-inspirerade mekaniken bara inte kul. Det är oinspirerande att gå in i ett rum, se exakt vilka objekt som behöver rullas, skjuvas eller rattas, och sen bara göra det. Allt på bekostnad av något som kunde fått mig att engagera mig i bröderna, till exempel interaktioner dem emellan, konflikter, karakterisering, vad vet jag? Mänskliga uttryck? Spelet är annars anmärkningsvärt för att ha en oväntat morbid världsbild, där avhuggna jättekroppsdelar och plötsliga självmord tillhör vanligheterna.

Gone Home, som även Balloonfighter skrev om här, vill jag också gilla lika mycket i praktiken som i teorin. Konceptet är jättebra - att i lugn och ro utforska ett folktomt hem där någonting dramatiskt har hänt i din frånvaro. Men Gone Home skjuter sig själv i foten genom att göra spelarkaraktären ointressant och frånkopplad den riktiga storyn. Sen skjuter det sig själv i armvecket genom att fuska med konceptet och låta systerns dagboksanteckningar rullas upp kronologiskt, frånkopplat ditt utforskande. Sist skjuter det sig själv i blindtarmen när storyn blir plågsamt förutsägbar, och resultatet blir en upplevelse som tappar allt blod halvvägs.

Spel jag gillade

Simogos två spel för Iphone/Ipad faller under kategorin "hedersomnämnande". Inget av dem är hellyckat, men båda spelen har så många bra idéer att det är svårt att inte tycka om dem i alla fall. Year Walk, som jag även skrev om här, lyckas resa sig över sina stela, frustrerande pussel, tack vare en fantastisk inramning och en genial Year Walk Companion som fördjupar spelets mytologi. Device 6 är finurligt och har riktigt bra pussel, men storyn dukar under för alla metanivåer. Båda har spännande visuella collage-effekter och är bitvis riktigt läskiga. Jag känner på mig att nästa Simogo-spel mycket väl kan bli en av 2014 års favoriter.

The Swapper, spelet om dig och dina kloner, levde aldrig upp till mina höga förväntningar, men var ett snyggt pusselspel med en ganska stämningsfull inramning. Bakgrundshistorien om de telepatiska stenarna (ja) blev lite tröttsam och många idéer låg outforskade genom hela spelet. Här fanns en kuslig tanke om identitet och icke-identitet som aldrig utforskades på allvar. Flera av pusslen blev lite för mycket laboratorium, som kontrast till det flow som uppstod när man transporterade sig runt på rymdstationen genom klonbyten. Trots allt fanns här många fina spelmoment som gör att jag kommer minnas The Swapper positivt.

Hexcells och Hexcells Plus är som två hexagona och mer avancerade Ms Röj, skillnaden är att dessa spel faktiskt fungerar och inte hatar dig och allt du står för genom att göra lösningar omöjliga. I Hexcells kan jag alltid resonera mig fram till vilka rutor som bör vara fyllda och inte, och blandningen av siffertänk, uteslutningsmetoder och ständigt nya variationer på reglerna gör spelen till en fröjd att koppla av med. Båda är dessutom väldigt billiga - Plus är helt enkelt bara 36 nya, svårare pussel, så köp originalet först.

Jag var inte lika tagen av Papers, Please som den genomsnittlige recensenten, men visst finns det något gripande över det här kaxigt monotona spelet. Till en början vägrade jag folk inträde till landet hur som helst utan att bry mig, men i takt med att den tunga jobbrytmen satte in och oddsen för min egen överlevnad krympte började det bli otäckt. Balloonfighter skrev längre, och bättre, om spelet här.

Super Mario 3d World gjorde mig entusiastisk över ett plattformsspel med Mario i huvudrollen för första gången på länge. Här har Nintendo äntligen slopat "hjälpsamma instruktioner" och låter spelaren - eller helst spelarna - upptäcka alla knäppa idéer alldeles själva. Super Mario 3d World är ett spel för människor som kan plattformsspråket utan och innan och vill bli överraskade och stimulerade. Banorna är fullmatade med innehåll, utmaningar och tillfällig galenskap och man vill spela om dem flera gånger för att hitta allt.

Save the date! och Blackbar var två av årets finaste upplevelser i litet format. Save the date! börjar som ett trist one trick pony, men vänder upp och ner på ponnyn och serverar ett oväntat finstämt "slut". Blackbar har ett enkelt upplägg - ett litet iphone-spel som jobbar med kommunikation och miskommunikation genom att be dig fylla i censurerade meningar i brev. Men historien är välskriven och direkt, och växer till något väldigt personligt i sin skildring av en hotfull övermakt.

Slutligen: The Wolf Among Us, del 1 är en lovande fortsättning på Walking Dead-konceptet, Foc/Us var en fin ångestriden miniatyr och Rayman: Legends är ett toppenbra spel som bara lider av att jag inte spelat det tillräckligt mycket ännu. Kanske påminner det också lite väl mycket om Origins för att kännas fullt lika spännande denna gång?

Det här blev lite långt, så topp 5 kommer i ett separat inlägg.