Veckans historiska film: Vecka 6: 1929-1930. "Die Büchse der Pandora" och "Menschen am Sonntag"

Vi avslutar stumfilmseran med två tyska filmer som inte kunde varit mer olika när det kommer till genre, tonfall och graden av realism. "Pandora's Box" är ett melodrama som säkrat en plats i filmhistorien på grund av Louise Brooks utstrålning, medan "People on Sunday" är ett litet picknickdrama som känns som en spirituell föregångare till Franska Nya Vågen-filmerna.

1929: Die Büchse der Pandora ("Pandora's Box")

Vad är detta? Melodrama baserat på en pjäs från seklets början, om en promiskuös och naiv ung kvinna som har en tendens att förstöra människors liv.

Varför? Fick en massa beröm från Roger Ebert, och jag läste att den skulle vara mer subtil än många andra stumfilmer. Det stämde ju inte riktigt.

Kantor Wilhelmsson: Folk som utnämnt Pandora's Box till en bra film verkar oftast ha blivit betagna av Louise Brooks utstrålning i huvudrollen. Roger Ebert skriver en lång text om hennes närvaro, om hur hon betraktar sitt liv som om hon inte var där. Han skriver att det känns som hennes magiska utstrålning egentligen tillhör en mycket modernare tid.

Charmas man då inte av denna tjej, vad återstår då? Tja, en banal, osammanhängande fars med gräsligt soundtrack. Pandora's Box utmanar förra årets lågvattenmärke En man som skriker när det kommer till att söva mig. Det är bara en massa fåniga människor som spelar över och beter sig idiotiskt. Behöver jag säga mer än att filmen slutar med att Jack The Ripper mördar hjältinnan?

Balloonfighter: Det behöver du säga för Jack the ripper var den roligaste karaktären i hela filmen. Det säger inte så mycket i och för sig med tanke på att jag ger filmen lägsta betyg. Pandora's box är en av de mest osammanhängande filmer jag sett och än värre är sensmoralen. Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!

Kanske hade vi engagerats på ett helt annat sätt om vi såg filmen när den var ny och människor överlag var betydligt mer religiösa och kvinnofientliga. Det är möjligt att publiken 1929 chockerades av Lulus drifter och helt enkelt ville se henne brytas ner och till slut dö under filmens sista 1½ timme. Det är en vidrig sensmoral. Pandora's Box är en av de mest osympatiska filmer jag har sett och trots det bryr jag mig inte skit om Lulu. Jag förstår inte vad Ebert såg i henne.

Kantor Wilhelmsson: Ja, fattar inte riktigt varför Lulu anses så depraverad. Hon ligger eventuellt med fler än en man samtidigt, det är det jag kan komma på... Att hon sedan föredrar slemmiga äldre herrar är kanske beklagligt, men det är väl hennes problem? Att jämföra henne med en låda som innehåller all världens ondska känns lite...överilat.

Det här är för övrigt den första film i projektet där jag stängt av ljudet. Hemsk blandning av hurtig cirkusmusik och någon slags kabarédito.

Balloonfighter: Tycker du att det är värt att nämna något mer om Pandora's Box eller ska vi gå vidare till 30-talet?

Kantor Wilhelmsson: Nä, vi byter till nästa film. Den är mycket bättre.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 1

1930: Menschen am Sonntag ("People on Sunday")

Vad är detta? Tidsdokument och litet drama om fem unga människor i Berlin 1929. 

Varför? Den såg ut att ha en fin atmosfär och foto. Även om filmen skulle vara dålig hade den varit intressant att se för att få ett porträtt av Berlin 1929.

Balloonfighter: Det är svårt att förstå att det bara är ett år som skiljer Pandora's Box och Mennschen am Sonntag, men så känns den sistnämnda också ovanligt modern. Mennschen am Sonntag har undertiteln "En film utan skådespelare" och är ett lågbudget-experiment signerat en hel drös med tyskar som senare skulle bli framgångsrika i Hollywood (Billy Wilder är den mest kända). Karaktärerna har samma namn och yrken som skådespelarna och filmen spelades in med reservutrustning på fritiden i riktiga utomhusmiljöer. Trots det är Mennschen am Sonntag den film som har sett bäst ut hittills i år.

Jag reagerar knappt på att det är en stumfilm. Tvärtom tänker jag att filmen känns som franskt 50-, 60-tal. Det är imponerande av en film som är från 1930.

Kantor Wilhelmsson: Menschen am sonntag lyckas med något som väldigt få stumfilmer i det här projektet klarat av - att få mig att intuitivt och naturligt känna vad människorna på skärmen känner. Det här är vanliga, unga människor med inre konflikter som går att relatera till. Jag lever mig in i deras samspel och engageras av deras tankar och drömmar. Det finns nästan ingen dialog här, men regin är så uttrycksfull och lyrisk att filmen berättar och kommunicerar hela tiden.

Balloonfighter: Och inte minst är det ett fint porträtt och tidsdokument av Berlin och några av dess invånare. Det blir så klart rätt sorgligt att tänka på att Hitler tog över Tyskland bara 3 år senare.

Kantor Wilhelmsson: Vilken "karaktär" tyckte du bäst om och varför?

Balloonfighter: Hmm, minns du vem som var vem och vad de hette? Douchiga killen var vinförsäljare, lynsiga killen var taxichaufför, blonda tjejen jobbade i en skivaffär och den utbrända tjejen som bara låg i sängen var modell. Min favorit var hur som helst blonda tjejens bästis som jag tror hette Christl. Jag gillade att hon var lite argsint och hade en indignerad utstrålning. Vem röstar du på?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade alla, särskilt Christl, men min favorit var nog tjejen som bara låg i sängen hela dagen och var passivt aggressiv. Jag gillade att de skrev en sån karaktär och att hon inte var osympatisk utan bara lat och ung. Det kändes äkta.

Balloonfighter: Jag tolkade det inte som att hon var lat utan snarare deprimerad. I synopsis på imdb beskrivs hon som "en neurastenisk modell". Jag medger att jag var tvungen att googla ordet men det var en diagnos som folk fick i början av förra sekelskiftet och verkar motsvara det vi kallar för utbrändhet. 

Kantor Wilhelmsson: Hon var definitivt ovanligt håglös, men jag tolkade det inte som att hon var svårt deprimerad. Det kändes mest som filmen gjorde en lite rolig grej av henne eftersom alla andra var utomhus på picknick hela dagen. Men jag gillar att vi har en diskussion om det! Det säger en del om hur tankeväckande människorna var. 

Balloonfighter: Menschen am Sonntag är tillsammans med Körkarlen min favorit så här långt i årets filmprojekt och den film som jag troligast skulle rekommendera andra att se. Är du lika nöjd?

Kantor Wilhelmsson: Ja, och till skillnad från Körkarlen känns det som en film som är lätt att komma in i. Menschen am sonntag är livsbejakande och allmängiltig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig av en film från 1930.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8