Veckans historiska film: Vecka 10: 1937: "Den stora illusionen" och "Snövit och de sju dvärgarna"

Mot slutet av trettiotalet börjar filmhistorien med ens bli lite spännande! Så spännande att vi inte kunde nöja oss med en enda film för 1937, utan tog två. Det var nog tur, för annars hade vi kanske missat Den Stora Illusionen, en stor höjdpunkt i det här projektet.

1937. Snövit och de sju dvärgarna

Vad är detta? Disneys första tecknade långfilm, där en oskyldig brunett hänger med dvärgar och jagas av en ond drottning.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Dessutom var den i färg!

Balloonfighter: Okej, vi har gett oss på en av de mest ikoniska Disney-filmerna. Jag är uppvuxen med Snövit och de sju dvärgarna på VHS, men har inte sett den på närmre 20 år. Mitt omdöme är förmodligen solkat av nostalgi, men jag blev glad av att se filmen igen - och att få se en färgfilm i filmprojektet! Jag är imponerad över hur väl humor och animation står sig än idag. Till skillnad från mig hade du inte sett filmen förut: vilka var dina främsta intryck?

Kantor Wilhelmsson: Milt besviken, måste jag säga. Det mesta av humorn står sig förstås bra och det är kul att se embryot till Disneys långfilmsmall - här finns redan djur med stora ögon som sjunger, roliga sidekicks och musikalsekvenser. Samtidigt är det svårt att komma runt att filmens bästa scen går på SVT varje jul. Resten av Snövit... känns ganska seg, den flortunna storyn håller inte för 90 minuter och det blir många transportsträckor. Snövit själv är provocerande menlös och känns som ett hån mot bra kvinnliga huvudpersoner. Hur mycket tycker du året 1937 kan ursäkta kass plot och urblåst prinsessa?

Balloonfighter: Bröderna Grimm + 1930-tal + Disney är inte direkt den ekvation som resulterar i bäst kvinnosyn. Till viss del får man ju ha förståelse för att den här berättelsen har sitt ursprung i medeltiden, nedtecknades på 1800-talet av bröderna Grimm och gick genom Disneys barnvänliga Hollywood-filter på 1930-talet men det är svårt att ignorera det faktum att Snövit är en av filmhistoriens allra dummaste karaktärer.

"En främmande tant försöker med väsande röst och allt för stor iver få mig att äta det här äpplet så jag gör väl det - nämen oj jag hamnade i koma!".

Trots att Snövit är en i det närmaste misogyn film, med dagens mått, så var det den första filmen i år som vi överhuvudtaget kunde diskutera om den klarade Bechdel-testet eller inte. Hur löd domen?

Kantor Wilhelmsson: Domen var kluven - Snövit och häxan pratar i och för sig om äpplen och paj, men det är bara en löjlig plot device för att båda vill ligga med prinsen. Tekniskt sett blir det väl ett Bechdel-ja, men det känns oh så fel i en film där målet är att en man ska komma på en vit springare och göra kvinnan salig... Även Snövits hemmafru-beteende hos dvärgarna är ganska unket.

Hur tycker du Snövit står sig mot moderna Disney-klassiker som Aladdin, Skönheten och odjuret eller Björnbr- förlåt jag menar Kogäng- eller jag menar Rapunzel? Ja den är helt ok -

Balloonfighter: Jag tror inte att Snövit platsar på min topp 10-lista över Disney-filmer. Jag har sett de allra flesta, men min topplista består huvudsakligen av nyare titlar. Spontan topp 5 (Pixar exkluderat):

1. Kejsarens nya stil
2. Aladdin
3. Lejonkungen
4. Djungelboken
5. Mulan

Pallar du kontra med egen lista eller vill du bara avrunda med att avslöja vem som var din favoritdvärg i Snövit?

Kantor Wilhelmsson: Grumpy var väl den enda med integritet?

...hm. Det känns lite spontant som jag är fel målgrupp för den här filmen. Allt jag vill ha är en sund kvinnosyn och karaktärer med "integritet". Vilken Disney-film tror du jag hittar det i?

Balloonfighter: Vad du behöver är Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Kantor Wilhelmsson: Ingår den i filmprojektet?

Balloonfighter: Nej, vi har båda sett den. Men vad sägs om den tjeckiska filmatiseringen från 1976 med titeln Malá mořská víla? Den ser väl fet ut? 

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

1937. Den Stora Illusionen

Vad är detta? Jean Renoirs klassiker om två tillfångatagna soldater som försöker fly från ett tyskt läger. 

Varför? Precis som med Snövit... var filmens höga status en anledning att ta med den i projektet. 

Kantor Wilhelmsson: Det tar lång tid innan jag fattar Den Stora Illusionen - vad det är för en historia, och vad den vill säga. Det här är alltså en krigsfilm, men man får aldrig se skymten av något krig, och varför är alla officerare så stolliga och oseriösa? Var är den jämntjocka ångesten, lidandet, tortyren och brotten mot all folkrätt? Den Stora Illusionen framstår som en fars eller ett småputtrigt M.A.S.H.-medley.

Så stor är alltså kulturkrocken mellan första världskriget och vår brutala, våldsfixerade Game of Thrones - ålder. Här är en tidsepok där länder är måna om sitt anseende, där det är viktigt att inte vara för barbarisk mot fienden och där vardera sidans ledare kan bjuda varandra på cognac och prata om tider som flytt.

"Snälla, bespara mig lidandet att behöva skjuta dig" ropar fängelseväktaren till en flykting i en av filmens nyckelscener. Det är en väktare som hade varit ärkeskurk i vilken annan film som helst. Här är han en riktig människa - mild och sympatisk, om än fast i sin otacksamma roll. Detsamma kan sägas om alla filmens karaktärer. Det finns inte tillstymmelse till svartmålande - inte av soldaterna, fångarna, bödlarna, arbetarklassen, aristokratin, grekerna, tyskarna eller fransmännen. Renoir bjuder på en slags super-humanism som skiner genom hela filmen. Det är oerhört fascinerande, och jag vet inte om jag någonsin sett något liknande?

Balloonfighter: M*A*S*H (som du så klart redan nämnt) var det enda jag kunde komma på som kan riktigt jämföras med Den Stora Illusionen. Jag vet inte hur väl filmen faktiskt avspeglar ett fångläger under första världskriget - jag anar att det inte alltid bjöds på brittiska soldater i kvinnokläder som sjöng It's a long way to Tipparary - men med tanke på att Europa kontrollerades av inte särskilt sympatiska män (Hitler, Mussolini, Stalin) så framstår Den Stora Illusionen som ett väldigt fint och humanistiskt manifest. Jag läste bland annat att Renoir inkluderade en judisk karaktär som en kommentar till antisemitismen i Tyskland. Rosenthal är dessutom en av filmens mest sympatiska karaktärer. Det enda jag reagerade lite på var att ingen verkade vilja kännas vid den svarta krigsfången. De svarade inte ens honom när han pratade. Om det är rasism, en kommentar från Renoirs sida eller bara lite dumhet är svårt att säga.

Kantor Wilhelmsson: Tyckte du om filmen?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den. Första timmen, innan jag fick grepp om filmen, var jag inte särskilt engagerad men därefter utvecklade den sig till en av de finare feelgood-filmerna jag har sett. Det var svårt att inte le under filmens sista halva. Särskilt under fina små infall som när den tyska soldaten knackade på ett fönster och mycket artigt sa... vad fan sa han? Jag har glömt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en av de där stunderna där filmen spelade med våra olycksbådande förväntningar. Man tror att våra hjältar är i fara när ett tyskt soldatband knackar på dörren, men soldaten bara frågar efter vägen, säger att de gärna skulle stanna, men "du vet, plikten kallar". Han säger det med ett leende och är med ens lite charmig. Jag gillade att Renoir så konsekvent vägrade göra någon sida till fiende. Som när de pratar om landsgränser i slutet - "Ser det inte likadant ut där borta? Naturen verkar skita i våra frontlinjer."

Mer än någon annan film i projektet har jag en känsla av att Den Stora Illusionen kommer belöna att man ser den fler gånger. Här fanns en massa sidospår som jag ser fram emot att utforska mer - som filmens kommentar på olika språk. Karaktärer byter ofta språk mitt i meningar när de pratar med varandra, som för att kommentera på hur banal nationalismen är, och en av de sorgligaste scenerna är när Marechal försöker förklara för en engelsk soldat att det finns en flykttunnel, men språkförbistringen gör att informationen inte når fram.

Balloonfighter: Och inte minst tjänar nog den första timmen av filmen på det! Min favoritreplik i filmen, apropå att naturen skiter i fronter, var när tyskarna jagade två fransmän genom landskapet. Till slut höjer en tysk soldat sitt gevär, konstaterar sen att fransmännen redan gått över den osynliga gränsen till Schweiz och säger sen lite nöjt "Ja, det blir bättre för dem där". Det är svårt att inte bli glad av en film som leker med våra uppfattningar på det sättet. Det är också lite nedslående att en film från 1937 fortfarande är den kanske mest överraskande krigsfilmen.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Den enda kritik jag kan komma på är att Renoir kanske är lite för ljus i sin människouppfattning. Samtidigt är det svårt att argumentera mot en film som lämnade mig med ett stort dumflin i över en timmes tid.

Balloonfighter: Erich von Stroheim som spelar en av huvudrollerna förtjänar också lite kritik. von Stroheim har tyska som modersmål men kunde likt förbannat inte prata tyska vid inspelningen. Hans tyska med bred amerikansk brytning är svår att ta på allvar.

Kantor Wilhelmsson: Summa summarum: Eventuellt lite för människokär, och en av tyskarna pratar sitt modersmål dåligt, men i övrigt kanske den bästa film vi sett i år.

Kantor Wilhelmsson: 9
Balloonfighter: 8