Veckans historiska film: Vecka 13: 1940-1941: "Diktatorn" och "Sullivan's Travels"

Skäggen kastar sig in i 1940-talet, ett stort decennium för Hollywood, som bland annat gav oss Humphrey Bogart, början av Hitchcocks USA-karriär, samt en viss Citizen Kane... Den struntar vi i här. Båda hade sett den, och ärligt talat finns det roligare saker att titta på. Till exempel Chaplins tour de force Diktatorn, eller uppstickaren Sullivan's Travels - två av de bästa komedierna vi sett hittills.

1940. Diktatorn

Vad är detta? Charlie Chaplins första ljudfilm, en vågad Hitler-satir och en diss av hela Tredje Riket.

Varför? Diktatorn - och Charlie Chaplin för den delen - är en av av våra största klassikerluckor. Det har gått 15 år sen Guldfeber och vi ville se hur Chaplin klarat övergången till ljudfilm. Och en Hitler-satir från 1940 blir per automatik intressant.

Kantor Wilhelmsson: Inget av skäggen var helt övertygade av Chaplins tidiga Guldfeber, en serie småroliga vinjetter med en fånig luffare. Men Diktatorn levererade! Den här filmen har heller inte mycket till story, är alldeles för lång och trampar vatten långa sträckor, men jag har aldrig sett Chaplin så bra som när han pratar gibberish-tyska. Jag fnissade okontrollerat åt hans fejkade ord och hans aggressiva uttal av "struts" och "wienerschnitzel" och "garbitsch". Skulle lätt ha kunnat titta på det i en hel film!

Balloonfighter: Man får helt klart ge Chaplin att han klarar övergången till ljudfilm alldeles utmärkt. Jag blev överraskad av hur rolig filmen faktiskt är emellanåt. Det säger sig själv att den inte är värd sin längd på 2 timmar och 4 minuter, men hade man klippt ner den till 1½ timme hade den kunnat bli riktigt bra.

Låtsastyskan och jordglobsdansen har förtjänat sin status som klassiska scener, men det var en fånig liten scen som fick mig att skratta allra mest. Hynkel (Chaplin) drabbas av hybris när han inser att han kan ta över hela världen, tar ett ballerinaskutt mot ett fönster, ler lyckligt och börjar sen klättra upp i en gardin som en kattunge hög på kattmynta. Jag har sett om den scenen 30 gånger.

Kantor Wilhelmsson: Jag blev överraskad av hur mycket jag skrattade åt Chaplin, för egentligen har jag lite svårt för hans utstrålning. Mycket riktigt var den judiska barberaren - klassiskt bortkommen Chaplin - inte lika spännande som Hynkel. Där kände jag att flera scener blev ganska sega, som när han druttar på ändan, eller börjar raka en kvinnlig kund utan att tänka på det... Adenoid Hynkel däremot var kul i nästan varje scen. Vad tyckte du om jude-Chaplin vs. Hitler-Chaplin?

Balloonfighter: Lätt Hitler-Chaplin. Barberaren var väl egentligen bara en uppdaterad version av Chaplins klassiska stumfilms-figur The Tramp? Jag tror att jag skrev det efter att vi hade sett Guldfeber också men jag ser inte det komiska i den figuren. Jag försökte fråga min 97-åriga mormor vad som var så roligt med Charlie Chaplin men hon verkade inte förstå frågan utan malde bara på med "Ooooh vad rolig han var, han var inte klok!". Man kanske bara fattar om man är född före 1930.

Utan att ha sett särskilt mycket Chaplin vågar jag ändå satsa mina bästa långkalsonger på att Diktatorn är hans bästa film på alla sätt. Tror du att någon av hans andra filmer hade kunnat utmana Diktatorn? Är det någon du känner att vi missat?

Kantor Wilhelmsson: Den största Chaplin-film vi nonchalerat är i så fall Moderna Tider... Kanske värd att ta på en andra runda genom filmhistorien. Å andra sidan verkar det som ännu en film där man ska tycka synd om luffaren. Det fantastiska med Diktatorn är ju att Chaplin är så aggressiv och utåtriktat självgod här. Det klär honom mycket bättre.

Diktatorn är en lång film och precis som du säger hade den behövt klippas ner till halva längden för att slippa dödkött. Om du fick göra en director's cut, hade du behållit slutet? Det är onekligen ett rätt stort avbrott mot resten av filmen, om vi ska tillåta oss milda spoilers.


Balloonfighter: Om man är rädd för att få en 74 år gammal film spoilad så får man väl sluta läsa här, men i korta drag:

Barberaren - utklädd till Hynkel - håller ett långt tal om alla människors inneboende godhet. Det är en scen som har blivit nästan lika klassisk som låtsastyskan och jordglobsdansen, men det är också en scen som känns väldigt off i en parodi. Hade jag fått bestämma hade jag inte inkluderat scenen, men jag förstår verkligen att publiken 1940 uppskattade och behövde höra Chaplins innerliga brandtal om demokrati och människors lika värde. För mig personligen kändes det som ett lika tråkigt och fegt slut som "Och sen vaknade jag och insåg att allt bara var en dröm".

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

1941. Sullivan's Travels

Vad är detta? Komedi med socialrealistiska undertoner av Preston Sturges. Handlar om en regissör av lättsmälta filmer som nu vill sätta upp ett svårt drama (med titeln Oh brother where art thou?) om människans villkor. Han bestämmer sig för att leva som luffare för att bli autentisk.

Varför? Historien verkade rolig och Preston Sturges är känd för sina rappa manus. Värt att utforska!

Kantor Wilhelmsson: Jag skulle vilja inleda med en fråga:

När såg du senast en 70 år gammal film med ett sånt här tempo och kvickhet? Hela första kvarten skakade vi bara på huvudet av skratt. Intelligent premiss - hyperaktiv dialog - slapstick - bil som kör jättesnabbt - husbilen tar upp jakten - det ambulerande köket i husbilen kollapsar - kärleksintresset introduceras! - alla trillar i poolen - ledsna luffare - socialrealistisk fulhet - ooh, ett metaskämt -

Balloonfighter: Haha, Sullivan's Travels introducerar oss för ett helt nytt tempo i filmprojektet. Jag hade inte alls höga förväntningar på filmen och såg 1941 som ett trist mellanår, men det är möjligt att det här är projektets största överraskning.

Jag blev också förvånad över hur pass bra slapstick-humorn funkade. Det var så mycket dumhet i filmens första hälft att överjaget inte orkade stå emot. Vi såg flera gånger skämten komma långt i förväg, men skrattade ändå. Som när de två huvudkaraktärerna trillat i poolen och butlern kommer ut... och ja, han trillar också i poolen. Varför, kära Kantor, skrattar vi åt detta?! Har vi gått sönder?

Kantor Wilhelmsson: Ja, men glöm inte att det var mycket mer än slapstick i filmen. Det var liksom bara en ingrediens i kakan. Framför allt blev jag imponerad av hur mycket filmen hämtade inspiration från trovärdigt mänskligt beteende. Regissören och hans musa försöker flera gånger leva hårt luffarliv, men de är så sjukt lata och bekväma att de inte kan hålla sig från lyxen en enda dag. Sedan tar historien en vändning in i väldigt mörk komedi när en olycka inträffar. Arbetsläger och svarta församlingar ute i obygden är inget man väntar sig i en solig Hollywood-film, men på något sätt lyckas Sturges hitta komedin och människovärdet här också. Jag tycker att sista halvtimmen är på gränsen till genial.

Balloonfighter: Absolut. Den första halvan av filmen är mer regelrätt screwball-komedi, men sista halvan växer den till något betydligt större. Regissören Preston Sturges har en nattsvart humor som jag inte trodde existerade på den här tiden. I en av filmens bästa scener går de två huvudpersonerna på romantisk promenad vid en sjö upplyst av månljuset. I ett av träden de passerar hänger ett lik. Det har ingenting med storyn att göra, det kommenteras inte och de flesta tittarna märker det antagligen inte ens men det finns där.

Och det är inte en enskild händelse. Filmen går från bröderna Marx-fyndiga samtal och slapstick till skämt som är så jävla mörka. Stundtals känns det som något Roy Andersson hade kunnat göra om han tvingades göra kommersiell Hollywood-film under en tid med stenhårda censurlagar. Kritiken mot Sullivan's Travels har främst grundats på att den är så splittrad i sitt tonläge. Jag ser det snarare som filmens främsta styrka.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart - det är så befriande att se en film från den här tiden som inte underskattar sin publik. Jag funderade lite på om det här är första filmen i sitt slag som är så tydligt meta. En komediregissör (Sturges) bryter av mot sina tidigare filmer för att göra en något mörkare film - om en komediregissör (Sullivan) som vill bryta av mot sina tidigare filmer för att göra en mörkare film. Mina tankegångar går mot betydligt senare metafilmer av Woody Allen och Fellini.

Sensmoralen för Sullivan blir ändå att komedin vinner, vilket den också gör i själva filmen Sullivan's Travels, som är ett lovprisande av komedin som konstform. Det är ett slut som känns väldigt förtjänat!

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8