Veckans historiska film: Vecka 15: 1944-1945: "Double Indemnity" och "Rom - öppen stad"

Efter förra veckans utflykt i lite mer obskyr terräng avverkade vi denna vecka två kritikerhyllade klassiker. Det blev den sämsta filmskörden sedan projektet satte igång. 

1944. Double Indemnity 

Vad är detta? Stilbildande klassiker inom film noir-genren. Kallas "Kvinna utan samvete" på svenska och handlar om en dam som vill döda sin make och komma åt försäkringspengarna, och en försäkringsagent som blir insyltad i planen. 

Varför? Filmen har hög status och många tycker den är jättebra.

Kantor Wilhelmsson: I detta projekt ingår oundvikligen en del genrefilm. Alla kan inte vara storartade draman, som jag skrev förra veckan. Det är ibland väldigt uppfriskande att se en western eller en skräckis. Och det fina är att man kan förstå dessa genrer även om man inte gillar dem! Jag avskydde The Raid: Redemption som vi såg i fjol, men kan erkänna att det är en utmärkt film om man nu gillar folk som slår på varandra.

Double Indemnity är en film noir, en genre som inte var fullt utvecklad 1944 men som idag är ett helt paket med klyschor:
- Lömsk, dubbelspelande kvinna eller s.k. "femme fatale"
- Dryg voice-over
- Manliga män som åstadkommer manliga mord
- Onödigt invecklat manus

Att alla dessa saker (OK, inte den sista, där tänkte jag på The Big Sleep) finns i den här filmen är något jag får leva med, oavsett om jag gillar dem eller inte.

Det är lite svårare att ursäkta de okarismatiska skådisarna och bristen på spänning.

Jag tycker att Double Indemnity är en självbelåten, lätt misogyn och meningslös film som snuddar vid det sämsta vi sett i det här projektet. Men vad som verkligen stör mig är att jag inte en enda gång blir underhållen. Jag menar, Humphrey Bogart har ju mer karisma i sin lilltå än vad Fred MacMurray har?!

Balloonfighter: Men var det inte så att det hade varit svårt att hitta skådespelare som "vågade" vara med i den här filmen? Jag vet verkligen ingenting om Fred MacMurray men jag fick intrycket av att han hörde hemma i lättsamma familjekomedier. Han hade verkligen inte den tyngd som behövdes för att ge rollen liv. Och saken blev ju inte bättre av att kvinnan utan samvete spelades av en trist tjej i ful peruk.

Kantor Wilhelmsson: Enligt IMDBs trivia var MacMurray en av få som tackade ja efter att rollen nobbats av rätt många. Helt fel utstrålning. Jag fick aldrig känslan av att han var farlig, aggressiv, rädd, nervös, motsägelsefull eller något som skulle ursäktat att han gick från såsig säljare till kallblodig mördare på ungefär två minuter. Men karaktärsutveckling kanske inte ingår i genren?

Balloonfighter: Jag vet inte. Det känns som att ungefär all film noir jag sett bara refererar till andra filmer i samma genre, men Double Indemnity får så jävla underkänt för sin psykoanalytiska förmåga. En försäkringsman träffar en kvinna som vill mörda sin man och hakar på och uttrycker sin kluvenhet i töntiga voice-overs. "There was nothing I could do". Jo, du kunde sagt "det här låter omoraliskt och kriminellt" och kontaktat polisen. Är det här filmprojektets största idiot?

Kantor Wilhelmsson: Det värsta var att han pratade om att "hjulen hade börjat rulla" och "hans ostoppbara öde". Vilken douche.

Det som stör mig mest med Double Indemnity är att den har en helt missriktad och väldigt uppblåst känsla för sin egen storhet. Jag tycker till och med det märks i regin. Som i inledningen, när huvudkaraktärens kroppshydda tar upp hela skärmen för att vi ska få en tung ingång till den otroliga tragedi som sedan skall utspela sig. Fattade du vad den sista bilden i filmen ville säga?

Balloonfighter: Nej och ärligt talat minns jag den inte. Kom igen, spoila för våra läsare!

Kantor Wilhelmsson: Okej, here be spoilers:

Försäkringsagenten, skottskadad och avslöjad, har kollapsat i en dörrkarm och röker en cigarett medan hans chef hukar över honom. Kameran ramar in dem superdramatiskt. Ridå.

... Jaha, okej. Vad vill den här bilden säga egentligen? Vad handlar den om? "Brott lönar sig inte"? Det känns bara storvulet och tomt.

Balloonfighter: Ja, just det. Jag tror inte att den här filmen vill ett skit förutom att se häftig ut. Och även det misslyckas den med. Märkligt att Billy Wilder, som regisserade den här filmen, var inblandad i jättefina Menschen am Sonntag. Double Indemnity är så otroligt ytlig.

Kantor Wilhelmsson: Om det ändå bara vore underhållande ytlighet.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 2

1945. Rom: Öppen stad

Vad är detta? Drama om det Nazi-ockuperade Rom i mitten av 40-talet - som skapades medan andra världskriget fortfarande pågick.

Varför? Viktig film för den italienska neorealismen som kom att bli stor under det kommande decenniet. Och så tycker många att den är jättebra.

Balloonfighter: Det här var ingen bra vecka för filmprojektet. Alla filmer kan inte vara bra och det är inte hela världen att vi hamnar i en svacka med sämre filmer. Men det finns dåliga filmer och så finns det skit som polerats och hyllats av kritiker i årtionden - som Double Indemnity och Rom - öppen stad. Det är stor skillnad på en film som är dålig och en film som är direkt provocerande.

Rom - öppen stad borde förtjäna uppmärksamhet för flera saker, som att det är ett samtida porträtt av nazistockupationen av Rom - arbetet med filmen påbörjades bara några månader efter att Rom befriats av allierade styrkor. Men medan jag ser Rom - öppen stad önskar jag att nazisterna fått behålla staden så att filmen aldrig hade blivit av.

Roberto Rosselini försöker skildra det stora lidandet i Rom under ockupationen, men det är svårt att tycka synd om alla jävla idioter i den här filmen som bara går runt och pratar strunt. Och det gäller även nazisterna! Vad fan håller de på att skvallra för när de borde vara upptagna med den slutgiltiga lösningen?! Och är det meningen att jag ska tycka synd om italienarna som sitter i sköna soffor och dricker vin och tycker att det är lite tråkigt att det är utegångsförbud om kvällarna?

Medan vi såg filmen sms:ade jag saker i stil med "Det är inte synd om människorna i Rom - öppen stad. Det är inte ens rätt åt dem. De förtjänar att behandlas mycket värre." till dig. Var du lika provocerad som jag?

Kantor Wilhelmsson: Jag var framför allt hemskt uttråkad. Det här är en film som har stora problem med det där fina engelska ordet "pacing". Hela första timmen är bara transportsträcka, känns det som. Det sammansvurna gänget av rebeller går runt och småpratar, är upptagna med kärleksbryderier och babblar i mun på varandra. Du myntade titeln Rom - öppen käft - ett träffande alternativt namn på en film där det babblas oavbrutet och musiken aldrig håller tyst.

Och vad är det människorna säger? Rena plattityder. Rosselini måste ha tvivlat på att hans rörliga bilder kunde förmedla ett budskap, för det här är vad hans karaktärer utbrister med dramatisk röst, medan kameran zoomar in på deras ansikten:

"Livet, det är hårt och brutalt!"
"Gud lyssnar men människorna bättrar sig ändå inte!"
"Såhär ser fattigdomen ut!"
"Det måste vara så att det inte är någon skillnad på en italienare och en tysk, och att det inte finns någon anledning till krig!"
"Vi blir uppätna av hat... utan hopp!"

Balloonfighter: Manuset är definitivt filmens största svaghet. Dels på grund av alla plattityder, men framförallt för att allt ska sägas i dialog. Rom - öppen käft vilar aldrig någonsin i någon stämning och skådespelarna uttrycker aldrig något med mimik eller kroppsspråk. Om en karaktär är rädd säger den något i stil med "Jag är så rädd - så rädd som Jesus Kristus var när han korsfästes" samtidigt som den ser lite lätt lobotomerad ut. Det är en usel berättarteknik att visa en man som skjuts och direkt efteråt klippa till två människor som diskuterar - nay, säger åt tittarna vad vi ska tycka - om det som precis hände, istället för att lämna en halvsekund åt reflektion. Och så den svulstiga musiken på det.

Kantor Wilhelmsson: Ja... suck. Det är alltså två stora filmklassiker vi sågat denna vecka... Jag skulle bara vilja avsluta det här inlägget med att påpeka att vi faktiskt älskade både Turinhästen, Körkarlen och Jean Renoirs filmer. Vi uppskattar visst konst, bara den inte är dålig.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3