Veckans historiska film: Vecka 21: 1952-1953: "Umberto D" och "The Earrings of Madame de..."

1952. Umberto D.  

Vad är detta? Drama av Vittorio de Sica om en gammal man med hund som försöker överleva på sin klena pension i Rom.


Varför? Vi tyckte mycket bra om Cykeltjuven, de Sicas mest kända film. Vi är också stora fans av gamla män med hundar. 

Balloonfighter: Efter Cykeltjuven hade jag rätt höga förväntningar på Umberto D. Vittorio de Sica + en hemlös man och en hund i Rom lät som ett bra upplägg. Jag skulle inte kunna påstå att Umberto D. är en dålig film, men jag kände mig aldrig särskilt engagerad. Jag tror att det beror delvis på Omar dödade mig-syndromet. Förstår du vad jag menar med det?

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår mycket väl vad du menar. Det är inte för inte som vi har en blogg tillsammans.

Cykeltjuven skildrade en man och hans son från den fattigaste arbetarklassen i Rom. Samtidigt visade filmen många olika infallsvinklar på dessa karaktärer, ställde frågor om rätt och skuld och civilkurage och tog oss med på en väldigt fin rundtur genom en tätbefolkad storstad.

Umberto D skildrar en man och hans hund från den fattigaste arbetarklassen i Rom, men kommer liksom inte längre än så. Det är väldigt synd om Umberto, och han har det ledsamt, och det är synd om hans hund också, och det blir mer och mer synd om honom ju längre filmen går - tills jag till slut tappar fokus för jag orkar inte bygga hela upplevelsen på medlidande. Umbertos hyresvärd är en tvådimensionell Disney-skurk och typ tjugo minuters speltid läggs på att filma Umberto i hans rum när han har feber. Det saknas perspektiv, känner jag?
 

Balloonfighter: Den enda karaktär som kändes någorlunda komplex var hushållerskan Maria. Jag tror att filmen hade mått bra av att fokusera på henne istället för på en gubbe som det bara är synd om.

Jag kunde inte skaka av mig känslan att De Sica försökt göra Cykeltjuven igen. Fast sämre. Och tappat de intressanta perspektiven på vägen. Jag tror också att filmen hade kunnat bli betydligt bättre om de inlett med Umbertos hemlöshet och att man i tillbakablickar eller på annat sätt hade fått reda på mer om hur han hamnade där. Det blir alldeles för enkelspårigt med "det blir lite värre hela tiden"-upplägget. Man fattar liksom åt vart det barkar från början.

Kantor Wilhelmsson: Regin hjälpte inte heller. Det var många inzoomningar på Umbertos ledsna ögon samtidigt som stråkarna svällde.

Vi har haft några riktigt storspelande djur under filmprojektens gång. Jag tänker på geten i Tulpan, björnen i Chaplins Guldfeber och kajan i Kauwboy. Hur tycker du hunden "Flike" (spelad av hunden Napoleone) står sig jämfört med dessa?

Balloonfighter: Flike var faktiskt väldigt duktig och kändes naturlig. Man brukar oftast se att hundarna tittar på sina tränare i film, men det märkte jag aldrig med Flike. Men det är klart att han inte kan mäta sig med geten i Tulpan. Den geten var skickligare än 99,9% av alla de skådespelande människorna.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1953. The Earrings of Madame de...

Vad är detta? Romantiskt överklassdrama om en otrogen kvinnas ödesdigra beslut att sälja sina örhängen.

Varför? Wes Andersons favoritfilm av alla som kommit ut på Criterion.

Kantor Wilhelmsson: Kunde du se varför Wes Anderson gillar den här filmen så mycket?

Balloonfighter: Jag kan tänka mig att man går igång på hur The Earrings of Madame de... väljer att fokusera på en så trivial sak som ett par örhängen och den kedjeeffekt av händelser som de utlöser. Jag kan tänka mig att just Wes Anderson uppskattar de uttråkade franska aristokraterna. Men njae, jag hade knappast gissat att det här skulle vara en av hans favoritfilmer. Själv blev jag ofantligt uttråkad av alla okarismatiska och tjatiga karaktärer och det är drag som jag inte alls förknippar med Wes Anderson. Ser även du något i den här filmen som jag helt missar?

Kantor Wilhelmsson: Nja, jag är beredd att - CHOCK KOMMER - hålla med dig. Med det sagt hade jag stort nöje av första halvan av filmen, innan otrohetsaffärerna började dra ut på tiden. Kameraarbetet är smått fantastiskt och filmen är full av små visuella skämt - t.ex. de två betjänterna som håller upp varsin bredvidliggande dörr. Regissören Ophüls använder speglar och döda vinklar på spännande sätt, och scenen där kameran följer med ett dansande par över dansgolvet var väldigt virtuos. Jag ledsnade på historien halvvägs, men jag kan definitivt se tjusningen i filmen.

Balloonfighter: Helvete! Jag hade hoppats att du skulle älska det här. Jag hyser vissa förhoppningar om att det ändå blir en viss skillnad mellan våra betyg just i det här fallet. Jag hade faktiskt väldigt svårt att koncentrera mig på filmen överhuvudtaget. Jag blev så ofantligt uttråkad av alla karaktärer. Det kändes som att jag lyssnade på arbetskamraters smaskigaste skvaller. Kan vi lämna den franska överklassen nu? Jag har fått nog av den nu.

Kantor Wilhelmsson: Jag känner mig redo att lämna den franska överklassen och den amerikanska medelklassen, men inte den italienska arbetarklassen!

Varför tror du att du blev så uttråkad av just de här karaktärerna? Dryga och rika människor som är otrogna är väl inte nödvändigtvis ointressanta (se Spelets Regler)?

Balloonfighter: Jag har nog inget vettigare svar på den frågan än att det känns som att vi har sett de här miljöerna och intrigerna flera gånger under de senaste månaderna.

Kantor Wilhelmsson: Är du beredd att ge fler Wes Anderson-favoriter en chans? Trea på hans lista finns sextiotalsfilmen "The Insect Woman", om moraliskt förfall i fattiga 1910-talets Japan (har även den alternativa titeln "Pigs, Pimps and Prostitutes")?

Balloonfighter: Om det här filmprojektet vägrar filmer med sådana titlar så vill jag inte längre vara med. Wes Anderson får en chans till!

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 3