Veckans historiska film: Vecka 25: 1957: "12 edsvurna män" och "Cabirias nätter"

Det blir nyanserat och uttrycksfullt i detta filmurval från slutet av 1950-talet. "12 edsvurna män" drivs av ett komplext och engagerande manus, medan "Cabirias nätter" visar sig vara en av Fellinis charmigaste filmer. 

1957. 12 edsvurna män ("12 angry men")

Vad är detta? Amerikanskt rättegångsdrama om en svettig jury som diskuterar huruvida den åtalade är skyldig eller ej.


Varför? Kantorn är ett stort fan av strama manus och självpålagda begränsningar. Alldeles bortsett från dess status verkade filmen som en bra "bottle episode".

Kantor Wilhelmsson: Vissa filmer har blivit så ikoniska att de är immuna mot kritik. För Två män med ett skägg var det helt obegripligt hur någon kunde kalla Double Indemnity, Rom - öppen stad eller The Searchers för stora filmklassiker.
 
12 edsvurna män är befriande på det sättet. Den har en tidlöshet och en integritet som är uppenbar från ruta ett. Här handlar det inte om enskilda klipp eller coola repliker som fastnat i popkulturen. Det handlar helt enkelt om mänskliga kvaliteter: bra manus, duktiga skådespelare, intressanta etiska frågor och tydliga karaktärer. Det känns inte främmande att tänka sig att filmen, med vissa justeringar, skulle kunna hålla såväl 2158 som 1658.

Balloonfighter: Ja, jag tänkte faktiskt på att filmens berättelse, med vissa modifieringar så klart, hade kunnat härstamma från antiken. Filmens moralfilosofiska frågeställningar, logiska resonemang och psykologiska aspekter (grupptryck) känns verkligen tidlösa. Jag är inte förvånad att filmen bygger på en pjäs.

Upplägget med 12 män som diskuterar ett fall i drygt 1½ timme är inte särskilt publikfriande med dagens mått, men jag är imponerad av hur genuint spännande filmen blir. Det pågår ständigt något, karaktärer bråkar, velar fram och tillbaka, bryter ihop, blir personliga och så vidare.

Hade du något favorit bland karaktärerna?

Kantor Wilhelmsson: Min favorit var att filmen gestaltade så många olika sorters karaktärer och inte bara grupperade dem i sympatisk/osympatisk. De 12 olika jurymedlemmarna är verkligen unika personligheter och kommer alla med något eget. Här finns mannen som vänder kappan efter vinden, mannen som skiter helt i rättegången och bara vill komma till sin baseballmatch och den självpålagde ledaren som försöker få ordning i rummet och blir irriterad när folk börjar prata rakt ut.

Om jag ska välja någon gillade jag nog den kallt rationella mannen bäst - han som bara resonerade sig igenom fallet utan minsta partiskhet. Men det roliga var framför allt hur alla män påverkade varandra.

Balloonfighter: Ja, filmen gör en utomordentlig skildring av gruppdynamik och klaustrofobi. Nästan i klass med Cooperative Calligraphy-avsnittet av Community.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8
  

1957. Cabirias nätter

Vad är detta? Federico Fellinis skildring av den uppkäftiga Cabiria, en fattig prostituerad som söker kärlek i Rom.

Varför? Kantorn kommer om bara några veckor tvinga Balloonfighter att se 8½, hans favoritfilm genom alla tider. Denna Fellini-film hade han dock inte sett.


Balloonfighter: Cabirias nätter är mitt första riktiga möte med Fellini (om man bortser från halva 8½) och filmen lever upp till de flesta av mina förväntningar/fördomar. Karaktärer pratar högljutt och animerat, folk springer in och ut ur bild och bråkar och över det hela finns ett litet sjok av gubbsjuka (den finkulturella varianten). Men Cabirias nätter rymmer även en finkänslig humanism och en av de starkast lysande protagonisterna i årets filmprojekt.

Hur står Cabirias nätter sig jämfört med de andra Fellini-filmerna som du har sett?

Kantor Wilhelmsson: Jag har förutom 8½ sett La Dolce Vita, Fellini Amarcord och La Strada. Den sistnämnda, som också har Giuiletta Masina i huvudrollen, upplevde jag som fin men inte lika slipad som hans senare filmer. Fellini Amarcord har lite av den där gubbsjukan du pratar om och sexfantasier som verkar vara hämtade från en Gabriel Garcia Marquez-roman. La Dolce Vita är jättelång men slutet är fantastiskt och efteråt var jag glad att ha sett den.

Cabirias nätter kan dock vara den (näst) finaste Fellini-film jag sett. Karaktären Cabiria är för mig helt oförglömlig. Hon är som en vuxen Lilla My, utan att kännas som en karikatyr eller seriefigur. Hon är fattig och misslyckad och blir ständigt dumpad av män, men bär med sig någon slags urpositiv grundinställning genom livet, som strålar rakt igenom skärmen. Det är så befriande att se henne snava, klunsa och gapa sig genom Roms gatuliv utan minsta tanke på hur hon uppfattas.

Balloonfighter: Det är med nöd och näppe filmen klarar Bechdel-testet, men Cabiria är något (för årets filmprojekt) så uppfriskande som en stark och komplex kvinnlig karaktär med driv. Jag gillade även hur filmen skildrade ett Rom som fortfarande verkade försöka återhämta sig från andra världskriget. Filmen kretsade kring prostituerade men man fick också se bland annat människor som på grund av fattigdom inte hade något annat val än att leva i grottor. Cabirias nätter skildrade den aspekten cirka 137 gånger bättre än floskelfesten Rom - öppen käft.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är så fint hur han får med hela spektrat - från fattigdom (grottorna) via överdådig lyx (en filmstjärna-villa kantad av tukaner, divaner och enorma trappor) till religiös ångest (en kaotisk mässa där alla skriker "Maria!" rakt ut och trampar varann på hälarna) och "magiska" cirkusuppträdanden. Fellini är så bra på att blanda högt och lågt, och även fast han ibland kan bli lite gubbsjuk är han som du skriver alltid humanistisk. Cabirias nätter delar med Den stora illusionen en slags klasslöshet från regissörens sida som känns fin att ta del av.

Kantorn är lyrisk, alltså - var det något Balloonfighter inte gillade?

Balloonfighter: Nej, det är inte direkt något jag motsätter mig i filmen men jag hade kanske hoppats på något mer surrealistiskt inslag. 

Kantor Wilhelmsson: Om det är fantasi-scener du är ute efter kommer du i alla fall få ditt lystmäte i 8½! Ser fram emot det. 

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9