Veckans historiska film: Vecka 27: 1960-1961: "Psycho" och "Viridiana"

1960. Psycho

Vad är detta? Hitchcocks historiska skräckis från 1960.

Varför? Kantorn hade ännu inte sett denna enormt betydelsefulla film, och Orpon hade inte sett den på länge. Dessutom ville vi ge Hitchcock en tredje chans efter genomkassa "The 39 Steps" och halvljumna "Notorious!"

Information till läsaren: Balloonfighter vill meddela på förhand att han "skriver som en apa för att han är en apa".

Balloonfighter: Psycho är en av de mest klassiska och stilbildande filmerna. Även om man, till skillnad från mig, inte tidigare har sett filmen torde handlingen och vissa scener inte vara någon större överraskning. Finns det någon film som har spoilats lika mycket på förhand? Jag tror att Kantorn kan berätta mer om det. Hur överraskad blev du av filmen och hur mycket visste du om redan från början?

Kantor Wilhelmsson: Jag läste faktiskt att hemlighetsmakeriet kring filmen var väldigt stort just för att biobesökarna inte skulle bli spoilade (och vi ska heller inte spoila här). Åskådarna ombads komma i tid till salongen för att inte missa inledningen, som redan den innehåller en slags överraskning, och små Hitchcock-dockor i papp stod utanför i foajén och manade folk till att hålla tyst om vad de sett.

Den stora vändningen i filmen kände jag inte till - däremot har jag sett så mycket film inspirerad av Psycho att jag kunde gissa mig till slutet efter halva speltiden. Jag känner att de här gamla Hitchcock-filmerna överlevt mer på konstnärliga meriter än på chocker och genrebrott. Den ökända "dusch-scenen" var inte särskilt läskig men det svartvita fotot levererade.

Vad tyckte du om filmens konstnärliga kvaliteter?

Balloonfighter: Jag gillade framförallt fotot, men jag tyckte att filmen hade åldrats väldigt väl och den var faktiskt ganska spännande trots att jag hade sett den förut. Anthony Perkins är väldigt bra i sin roll också. Bildmässigt så var det ingen scen som imponerade på samma sätt som den kända inzoomningen från Hitchcocks Notorious!, men tydligen var det en chock i sig 1960 att en film visade en toalett.

Kantor Wilhelmsson: För min del dog filmens spänning ganska tidigt, men Psycho var aldrig mindre än underhållande att titta på. Den var också befriande ofånig - tidigare Hitchcocks vi sett har haft väldigt larviga karaktärer, men Norman Bates var en genuint tragisk figur som filmen behandlade med viss värdighet.

Balloonfighter: Jag tyckte att Psycho bottnade något mer i sin psykologiska aspekt än Hitchcocks tidigare filmer, där handlingen typ har varit "någon är ute efter en oskyldig man!" eller "en oskyldig man träffar en lömsk femme fatale som är ute efter honom!". Sen blev det ganska fånigt att filmen inkluderade en psykolog som i princip tittade rakt in i kameran och förklarade den psykologiska bakgrunden - men det ökade likväl min respekt för Hitchcock.

Kantor Wilhelmsson: Hade du kunna tänka dig en fjärde Hitchcock-film i projektet eller är vi nöjda nu?

Balloonfighter: Nej, jag tycker att vi lämnar plats åt andra, mer intressanta regissörer. Jag tror att Vertigo och North by northwest (trots Hitchcocks standardformel: A hapless New York advertising executive is mistaken for a government agent by a group of foreign spies) är bra, men det får bli en annan gång i ett annat filmprojekt med en annan slags kyrkomusiker i en annan värld.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1961. Viridiana

Vad är detta? Luis Buñuels satiriska drama om en ung nunna som besöker sin världslige och labile farbror.

Varför? Roy Andersson (som båda skäggen älskar) har pratat om den här som en av sina favoritfilmer. Kantorn blev nyfiken. Buñuel var dessutom outforskad.

Kantor Wilhelmsson: Viridiana var filmad under Franco-regimen i Spanien och har säkert en mängd underliggande budskap som jag missar för att jag a) inte är spansk, b) inte är född före 1940 och c) inte bor i en fasciststat.

Vad jag istället kan uppskatta är filmens råa, starka uttrycksvilja. Det finns ett uppdämt raseri i botten på Viridiana, en ilska över sakernas tillstånd som hela tiden är på väg att bubbla över. Det finns en vision här som tillhör det häftigaste jag upplevt i filmprojektet.

Buñuel kritiserar fromma religiösa och välmenande troende, han ritar fula, hatiska karikatyrer över världsliga män i maktpositioner och han spyr galla till och med över samhällets lägsta skikt, tiggarna och de utstötta, som i filmens (årets?) mäktigaste scen missbrukar allt sitt förtroende.

Med trubbiga, bitvis klumpiga religiösa symboler målar Buñuel upp en fallen värld där ingenting är heligt längre. Det är en värld där religion inte löser några problem, där altruister framstår som skrattretande och där en utsugande materialism är på väg att ta över hela samhället. Viridiana är Spelets reglers mörka fortsättning - där Renoirs charmanta överklassdrama behåller sin värdighet ända in i dekadensen är Viridiana vad som hänt när fasaden rämnar och det totala kaoset tar vid. Det är oerhört modigt filmskapande.

Jag ber om ursäkt för att jag breder ut mig, men Viridiana var för mig en av de mest inspirerande filmer vi sett i år. Den är inte perfekt, verkligen inte, och ibland är den rätt så krass, men efter att vi såg den för en vecka sedan har jag inte kunnat sluta tänka på den.

Jag vet att du inte delar min åsikt om filmen. Kan du se var jag kommer ifrån eller är Viridianas kvaliteter helt obegripliga för dig?

Balloonfighter: Jag har haft mer inspirerande upplevelser i vårdcentralen Lingonets väntrum. Viridiana klickar aldrig riktigt för mig. Den religiösa symboliken, alla snuskiga gubbar och Den unga Viridianas lidande fångar aldrig min uppmärksamhet. Mot slutet av filmen kan jag förstå vad det är du ser i den. Jag gillar när filmen blir till en cynisk och religionskritisk version av Snövits dans med de sju dvärgarna och jag uppskattar slutet, men vägen dit är för lång och seg.

Kantor Wilhelmsson: Minsann! Man får glädjas åt att vi för en gångs skull tycker olika.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 5