Veckans historiska film: Vecka 28: 1962-1963: "Kniven i vattnet" och "Kvarteret Korpen"

1962. Kniven i vattnet

Vad är detta? Psykologiskt drama från Polen om tre människor som utövar maktspel på en segelbåt.

Varför? Roman Polanskis debut som långfilmsregissör har kallats för "världens bästa debutfilm" och verkade mycket mer intressant än alla spionthrillers från samma år.


Kantor Wilhelmsson: Kniven i vattnet slår an en märklig ton från början. Under första halvtimmen framstår den nästan som en segelbåtsidyll - komplett med sol, vind och vatten, soft, jazzig saxofonmusik och en trivsamt grälande "kärnfamilj".

Handlingen börjar med att ett gift par plockar upp en dryg ung kille som strövar runt på landsvägen och drar med honom på en båttur. Jag anade av filmens titel (Chekhovs kniv!) att idyllen inte skulle stå sig så länge, men Kniven i vattnet utvecklade sig ändå åt oväntade och fascinerande håll, och det dröjde nog till sista kvarten innan jag fick riktig kläm på den som helhet.

Hur var din filmupplevelse?



Balloonfighter: Jag gillade, precis som du, att filmen lyckades överraska trots att händelseutvecklingen verkligen kändes väntad. Jag tyckte om väldigt mycket med Kniven i vattnet: upplägget, den isolerade segelbåten, fotot och inte minst Krzysztof Komedas jazziga soundtrack. Vad jag främst saknade var en djupare psykologisk förankring i händelseförloppet. Det kanske bara var jag men kändes det inte lite som att konflikten uppstod ur intet?


Kantor Wilhelmsson: Det kändes kanske framför allt som att de båda männens enorma hävdelsebehov var lite väl förutbestämda... Men när väl konflikten var igång tyckte jag filmen gjorde många fina saker. Framför allt de sista tjugo minuterna tyckte jag triangeldramat utvecklades till något riktigt gripande - en historia om hur lite ansvar folk vågar ta när inte konsekvenserna syns.

(vaga spoilers)
Jag vet att du inte är lika svag för såna här liknelser - men titelns "kniv i vattnet" kändes för mig som en fantastisk bild för hela utflykten med den unge mannen. I slutet tycks huvudpersonerna vara på väg att fortsätta som om ingenting hade hänt, utan att ta konsekvenserna av sitt beteende... Den sista kvarten tycker jag överhuvudtaget lyfter filmen från ett bra men lite ojämnt psykologiskt drama till en övertygande och - häpp! - riktigt djup debutfilm.

Balloonfighter: Ja, slutet är verkligen den bästa delen av Kniven i vattnet. Under det här årets filmprojekt har det snarare varit tvärtom, att filmer dalar mot slutet, så det var skönt att få se en film som kunde avsluta med värdighet.

Jag har inte så mycket mer vettigt att säga nu, men tyckte du också att Kniven i vattnet kändes modern? Jag reagerade på sådana saker som hur lättklädda karaktärerna var och inte minst soundtracket, som jag tror var det första i filmprojektet som inte hade traditionell, orkestral filmmusik.


Kantor Wilhelmsson: Ja, jag förstår vad du menar - ett av sätten som filmen kändes modern på var att det väldigt länge inte hände så mycket. Det är ett tecken på att vi verkligen börjar komma in i konstfilmernas era: filmer som inte handlar om någonting, där subtexten är viktigare än storyn.

Under filmens gång skrev jag till dig "60-talet levererar: Tre polacker som spelar plockepinn". Det kändes uppfriskande, tycker jag.


Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8


Bonusinfo: Roman Polanski är den första av filmprojektets regissörer som fortfarande lever idag. 


1963. Kvarteret Korpen

Vad är detta? Drama av Bo Widerberg som skildrar en ung man med författardrömmar som växer upp i ett av Malmös fattigaste kvarter.

Varför? Filmen har av många ansetts vara den bästa svenska filmen någonsin och Bo Widerberg är en kunskapslucka hos de två skäggen.

Kantor Wilhelmsson: Jag försökte formulera vad Kvarteret Korpen lyckas med där så många andra svenska filmer stupar. Det finns gott om individuella bedrifter här, som det fina stadsporträttet, föräldrarnas skådespelarinsatser eller bara det faktum att huvudpersonen är en smådryg 18-åring och man gillar honom ändå (!).

Men jag tror det som sticker ut för mig är att Kvarteret Korpen, på samma sätt som Cykeltjuven, blandar stämningar och tonfall och håller sig öppen för tolkning. Det här är inget genomgående ångestladdat köksbänksdrama som gottar sig i sin egen misär (se 20% av filmerna vi såg förra året) - här finns också fina, lyriska och lite tramsiga scener som alla känns äkta. Håller du med?

Balloonfighter: Jag håller med fullständigt, som vanligt. Kvarteret Korpen är olik alla andra svenska filmer som jag har sett och jag älskar hur den kombinerar dramat med dokumentära scener från det Malmö-kvarter där filmen spelades in. Det finns bland annat en scen där Thommy Berggren sitter på en trappa och läser tidningen. Runtomkring honom hoppar en liten flicka med världens bredaste skånska och jag har svårt att tänka mig att det är en regisserad scen.

Bo Widerberg blandar dessutom in klipp som fångats spontant under inspelningen. I ett fönster står en tant och sjunger och på gårdsplanen står en tokig gubbe och kramar ett träd och skriker att "de e de finaste trädet i hela varrrden". Det bidrar väldigt mycket till atmosfären och får skildringen av 1930-talets Malmö att kännas autentisk.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna? Hade du någon favorit i ensemblen?

Kantor Wilhelmsson: Den mest omtalade insatsen gör förstås Keve Hjelm som den arbetslöse och svårt alkoholiserade pappan. Jag läste att Hjelm, efter att ha läst manus, bestämde sig för att rollen inte gick att spela nykter - så han var själv mer eller mindre alkoholpåverkad under alla scener han spelade in. Tidig svensk method acting!

Men även Emy Storm gjorde en gripande roll som den olyckliga mamman. Hon är kanske min favorit överlag. Filmens personliga inramning - plötsliga, nästan impressioniska klipp, ganska lös struktur - gör att karaktärerna känns väldigt levande. De behöver inte skrika ut stora känslor, hålla tal eller grimasera in i kameran för att göra intryck. Det räcker med att de sitter och pratar lågmält.

En fråga till dig - tror du filmen hade funkat utan de "dokumentära" inslagen? Är historien i sig tillräckligt spännande?

Balloonfighter: Den hade funkat, men det hade inte blivit lika bra. Kvarteret Korpen, som jag ser det, handlar inte lika mycket om enstaka individer som om en stor grupp, utsatta människor. Det finns en intressant berättelse här om hur en vanlig arbetarklasskille håller på att hitta en väg ut ur misären med hjälp av sin skrivartalang, men hur han hålls tillbaka av klasskillnader, skuld och rädsla. Jag ser de dokumentära inslagen som att de bidrar till att göra det här till en berättelse som är betydligt mer allmängiltig. Och att vi får se mer av den värld som har gjort huvudpersonen Anders till den han är.

Kvarteret Korpen är en av de allra bästa svenska filmerna jag har sett. Det är en superfin skildring av 1930-talets Malmö samtidigt som det är ett utmärkt exempel på det tidiga 1960-talets filmkonst. Jag blir sugen på att utforska mer av Bo Widerberg.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Kantor Wilhelmsson:  En av de "allra bästa svenska filmerna [Balloonfighter] har sett" får alltså en 8a... Det ska bli intressant att se vad som ska till för någon av de högre betygen...

Balloonfighter: Om Korpen var på en separat svensk skala så hade den fått 9!