Veckans historiska film: Vecka 34: 1970: "Performance"

1970. Performance

Vad är detta? Brittiskt gangsterdrama från 1970 med Mick Jagger i en av huvudrollerna.

Varför? Mark Cousins lyfte fram Performance som en av de viktigaste och mest banbrytande brittiska filmerna någonsin i sin dokumentärserie The Story of Film: An Odyssey. Och den verkade onekligen pretty cool.

Kantor Wilhelmsson: Jaha, vad tyckte vi om detta egentligen? Jag pendlade mellan "helt upprymd" och "lite utråkad".

Balloonfighter: Det var ungefär samma för mig. Emellanåt förstod jag så lite av vad som pågick att jag spejsade ut en aning. Jag kan inte påstå att jag hängde med till fullo i vad filmen handlade om. Först var den en gangsterfilm och sen kom Mick Jagger och Anita Pallenberg in i bilden och allt blev flummigt. Vad skulle du jämföra det här med?

Kantor Wilhelmsson: Poängen som filmen försökte hamra hem var väl att den kriminella undervärlden och den bohemiska artistkulturen har rätt mycket gemensamt. Att en hitmans hotfulla "performance" kanske inte skiljer sig så mycket från en rocksångares. Successivt börjar Mick Jaggers och James Fox karaktärer likna varandra och till slut kanske till och med lösas upp i varandra?

Bäst tycker jag det här funkar under Mick Jaggers fantastiska sång-och-dansnummer. Lite tröttare
var de drogade sexsekvenserna. Men Performance är ofta väldigt inspirerad visuellt vilket gör att det
är ganska lätt att bara glida med, även när filmen kopplar loss och bara freebasar.

Balloonfighter: Ja, det var väldigt många roliga och kreativa klipp och kameravinklar. Och så älskade jag scenen med en sjungande backslick-Mick Jagger.

Jag störde mig något oerhört på Anita Pallenbergs och Michèle Bretons skådespelarinsatser. Jag misstänker att de inte castades för sina kvalitéer som skådespelare. Pallenberg var ihop med de flesta medlemmarna i Rolling Stones, samt Donald Cammell som regisserade Performance. Det kändes lite billigt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var inte helt lyckad casting. Jag läste att Mia Farrow och Marianne Faithful var påtänkta från början, de hade nog kunnat lyfta dessa scener. Å andra sidan älskade jag gangstermännen i Chas sällskap, varav åtminstone en hade varit riktig kriminell.

Vi börjar nu komma in i den "drogade" delen av filmhistorien: Nyss Easy Rider och Performance, snart Holy Mountain och Walkabout som lär vara ännu mer trippade. Tror du att vi kommer tröttna och i så fall när?

Balloonfighter: Så länge det görs med någon slags finess och kreativitet så kan det pågå ett tag till utan att jag tröttnar. Psykedeliskt rus-scener med snabba, märkliga klipp, vaselin på kameralinsen och sitarrock börjar redan nu kännas ganska slitet däremot. Jag hoppas att, framförallt, Holy Mountain tar trippigheten till en helt ny nivå!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7