1973. Bikupans ande
Vad är detta? Långsamt drama om en sjuårig flicka som bor i en brungrå håla på den spanska landsbygden. Hon tittar på en film om Frankenstein och börjar drömma om honom.
Varför? Verkade snygg och stämningsfull, tyckte Kantorn. Han hoppades på otäcka bilder och sugande atmosfär.
Balloonfighter: Jag hade hoppats att Bikupans ande skulle vara en fin och symbolisk film. Det finns säkert en metafor här, filmen utspelar sig trots allt i Spanien strax efter inbördeskriget på 1940-talet, men jag kan inte påstå att jag är helt med på metafortåget. Det är bara en skittråkig film om en liten flicka som springer omkring på en åker och innehåller alldeles för långa, händelselösa klipp. Jag somnade till en stund under en scen där en eld filmades. När jag vaknade var samma eld fortfarande i bild, bara något närmre kameran.
Det säger väl en del att två tredjedelar av tittarna somnade under Bikupans ande. Hur lyckades du hålla dig vaken?
Kantor Wilhelmsson: Ingen aning. Min roomie slumrade i soffan och sov bort större delen av filmen. Jag satt mest och stirrade på åkrarna och lät tankarna vandra.
Någonstans hoppades jag väl på att det skulle börja bli intressant, men det sömniga tempot lade sig som ett kvävande täcke över alla bildkomposiioner. Bikupans ande har beskrivits som en av de bästa spanska filmerna genom tiderna och det är lite svårt att förstå. Ana Torrents skådespel har fått särskilt mycket beröm, men ärligt talat - så mycket kräver den här rollen inte av henne? Hon går mest runt och ser lite trumpen och vemodig ut i två timmar.
Balloonfighter: Haha nej, det var ju verkligen ingen krävande roll.
Jag läste på om filmen för att förstå mer av symboliken men jag spydde ner både mig själv och min dator när jag läste att de karga landskapen symboliserade Spaniens isolering under fascisttiden och hur Ana representerade den unga, oskuldsfulla generationen i Spanien på 1940-talet medan hennes syster skulle föreställa de giriga nationalister som styrde landet.
Hur förhåller du dig till den här jävla bajsnödigheten?
Kantor Wilhelmsson: Jag säger såhär: Man kan inte skyla över bristen på engagerande regi med ansträngda symboliska meningar. Symbolik är för mig något som förhöjer eller berikar ett redan bra grundmaterial. De två systrarna har noll personkemi och de karga landskapen filmas i princip som stillbilder, som blir mördande tråkiga att titta på efter ett tag.
Ändå har vi haft många filmer i det här projektet som varit lika långsamma eller rentav långsammare än Bikupans ande. Vad är det som Turinhästen, The Wind Journeys eller Kniven i vattnet gör bättre?
Balloonfighter: Det är filmer som har någon slags inneboende dramatik och i åtminstone två av fallen personkemi. De tre exempel du nämner hade dessutom betydligt mer stiliserat bildspråk. Bikupans ande känns bara väldigt pretentiös i sitt försök att berätta något om Spaniens mörka förflutna, det finns ingen engagerande berättelse att förankra symboliken i.
Kantor Wilhelmsson: Ja, och Frankenstein-spåret var verkligen oerhört sökt. I vissa scener satt jag bara och letade efter meningar eller dolda betydelser, men filmen gav helt enkelt för lite tillbaka.
Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3
1974. Chinatown
Vad är detta? Roman Polanskis hyllade uppdatering av noir-genren, med en stor genombrottsroll för Jack Nicholson.
Varför? Vi fick blodad tand av Polanski efter utmärkta "Kniven i vattnet". Att prata om "Chinatown" som uttryck för kaos har blivit djupt rotat i popkulturen och det var spännande att se var det kom ifrån.
Balloonfighter: Vi har gemensamma vänner som brukar säga att de hatar rymden (ni vet vilka ni är!) och således hatar alla spel, filmer och tv-serier som utspelar sig i rymden. Jag har tyckt att det är en hemsk generalisering som gör att man går miste om väldigt mycket bra och det är alltid bättre att vara öppen för nya intryck... men efter alla noir-filmer vi har varit inne på i år så vill jag ändå proklamera att jag hatar noir och aldrig mer vill se en noir-film. Tycker du det är acceptabelt att totalvägra en genre efter en handfull filmer?
Kantor Wilhelmsson: Ja, i detta fall tycker jag det. Men till vårt försvar vill jag säga att noir-konstens regler är extremt rigida från film till film. Jag radade upp dem redan i vår text om (usla) Double Indemnity:
- Manliga män som åstadkommer manliga mord
- Onödigt invecklat manus
- Lömsk, dubbelspelande kvinna eller s.k. "femme fatale"
Den här filmen saknar tack och lov den fjärde punkten, dryg voice-over, men innehåller i princip alla andra träiga konventioner. Här finns till och med en onyanserad superskurk.
Vilka är ni människor som inte tröttnar på det här?
Och hur kan man försvara genren som bättre eller mer upphöjd än en genomsnittlig Bond-film?
Bond-filmer är åtminstone roliga och har självdistans, vilket är mer än man kan säga om den här klaustrofobiska tråkfesten där Jack Nicholson slussas från scen till scen för att förhöra jättesuspekta människor.
Balloonfighter: Det är möjligt att jag hade tyckt att Chinatown var något bättre om jag inte redan hade tröttnat helt på genren, men en film som tyglar Jack Nicholson och förvandlar honom till en blek karaktär gör ju uppenbarligen fel. Och det märks redan inom ett par minuter i den här filmen. Det känns märkligt att Roman Polanski som gjorde supertäta Kniven i vattnet väljer att leka med träfigurer till karaktärer.
Vi verkar vara helt överens om att karaktärerna är värdelösa. Vad tyckte du om handlingen och intrigen?
Kantor Wilhelmsson: Tja, på en punkt måste jag säga att Chinatown faktiskt höjer sig över de tidigare noir-filmerna vi sett och det är hur handlingen utvecklar sig under de sista tio minuterna. Filmen tar här en något mer realistisk vändning och när handlingen tangerar polisvåld och havererad segregation lyfter faktiskt mitt intresse en aning.
Jag har inte lika mycket positivt att säga om filmens romans. Jag hoppades in i det sista att de inte skulle gå den vägen. I ungefär hälften av speltiden var Evelyn Mulwray en karaktär med viss integritet, men sen bestämde manuset att hon skulle svänga på en femöring och kasta sig i Nicholsons armar trots att de hade minimal kemi.
Förresten, är det en typisk noir-grej att huvudkaraktären måste fylla i luckorna i storyn för sin dumma kvinnliga partner medan de sitter och kör bil? För jag hatar det greppet.
Balloonfighter: Uh ja, det suger.
Förstod du titeln? Jag menar, det var ju väldigt lite Chinatown i filmen med tanke på titeln.
Kantor Wilhelmsson: Från början var det inget Chinatown alls i filmen, läste jag. Jag gillade tanken på att ha en symbolisk, undflyende titel, men det kändes som ytterligare en punkt där filmen trodde att den var lite smartare än den faktiskt var.
Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3
Vad är detta? Långsamt drama om en sjuårig flicka som bor i en brungrå håla på den spanska landsbygden. Hon tittar på en film om Frankenstein och börjar drömma om honom.
Varför? Verkade snygg och stämningsfull, tyckte Kantorn. Han hoppades på otäcka bilder och sugande atmosfär.
Balloonfighter: Jag hade hoppats att Bikupans ande skulle vara en fin och symbolisk film. Det finns säkert en metafor här, filmen utspelar sig trots allt i Spanien strax efter inbördeskriget på 1940-talet, men jag kan inte påstå att jag är helt med på metafortåget. Det är bara en skittråkig film om en liten flicka som springer omkring på en åker och innehåller alldeles för långa, händelselösa klipp. Jag somnade till en stund under en scen där en eld filmades. När jag vaknade var samma eld fortfarande i bild, bara något närmre kameran.
Det säger väl en del att två tredjedelar av tittarna somnade under Bikupans ande. Hur lyckades du hålla dig vaken?
Kantor Wilhelmsson: Ingen aning. Min roomie slumrade i soffan och sov bort större delen av filmen. Jag satt mest och stirrade på åkrarna och lät tankarna vandra.
Någonstans hoppades jag väl på att det skulle börja bli intressant, men det sömniga tempot lade sig som ett kvävande täcke över alla bildkomposiioner. Bikupans ande har beskrivits som en av de bästa spanska filmerna genom tiderna och det är lite svårt att förstå. Ana Torrents skådespel har fått särskilt mycket beröm, men ärligt talat - så mycket kräver den här rollen inte av henne? Hon går mest runt och ser lite trumpen och vemodig ut i två timmar.
Balloonfighter: Haha nej, det var ju verkligen ingen krävande roll.
Jag läste på om filmen för att förstå mer av symboliken men jag spydde ner både mig själv och min dator när jag läste att de karga landskapen symboliserade Spaniens isolering under fascisttiden och hur Ana representerade den unga, oskuldsfulla generationen i Spanien på 1940-talet medan hennes syster skulle föreställa de giriga nationalister som styrde landet.
Hur förhåller du dig till den här jävla bajsnödigheten?
Kantor Wilhelmsson: Jag säger såhär: Man kan inte skyla över bristen på engagerande regi med ansträngda symboliska meningar. Symbolik är för mig något som förhöjer eller berikar ett redan bra grundmaterial. De två systrarna har noll personkemi och de karga landskapen filmas i princip som stillbilder, som blir mördande tråkiga att titta på efter ett tag.
Ändå har vi haft många filmer i det här projektet som varit lika långsamma eller rentav långsammare än Bikupans ande. Vad är det som Turinhästen, The Wind Journeys eller Kniven i vattnet gör bättre?
Balloonfighter: Det är filmer som har någon slags inneboende dramatik och i åtminstone två av fallen personkemi. De tre exempel du nämner hade dessutom betydligt mer stiliserat bildspråk. Bikupans ande känns bara väldigt pretentiös i sitt försök att berätta något om Spaniens mörka förflutna, det finns ingen engagerande berättelse att förankra symboliken i.
Kantor Wilhelmsson: Ja, och Frankenstein-spåret var verkligen oerhört sökt. I vissa scener satt jag bara och letade efter meningar eller dolda betydelser, men filmen gav helt enkelt för lite tillbaka.
Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3
1974. Chinatown
Vad är detta? Roman Polanskis hyllade uppdatering av noir-genren, med en stor genombrottsroll för Jack Nicholson.
Varför? Vi fick blodad tand av Polanski efter utmärkta "Kniven i vattnet". Att prata om "Chinatown" som uttryck för kaos har blivit djupt rotat i popkulturen och det var spännande att se var det kom ifrån.
Balloonfighter: Vi har gemensamma vänner som brukar säga att de hatar rymden (ni vet vilka ni är!) och således hatar alla spel, filmer och tv-serier som utspelar sig i rymden. Jag har tyckt att det är en hemsk generalisering som gör att man går miste om väldigt mycket bra och det är alltid bättre att vara öppen för nya intryck... men efter alla noir-filmer vi har varit inne på i år så vill jag ändå proklamera att jag hatar noir och aldrig mer vill se en noir-film. Tycker du det är acceptabelt att totalvägra en genre efter en handfull filmer?
Kantor Wilhelmsson: Ja, i detta fall tycker jag det. Men till vårt försvar vill jag säga att noir-konstens regler är extremt rigida från film till film. Jag radade upp dem redan i vår text om (usla) Double Indemnity:
- Manliga män som åstadkommer manliga mord
- Onödigt invecklat manus
- Lömsk, dubbelspelande kvinna eller s.k. "femme fatale"
Den här filmen saknar tack och lov den fjärde punkten, dryg voice-over, men innehåller i princip alla andra träiga konventioner. Här finns till och med en onyanserad superskurk.
Vilka är ni människor som inte tröttnar på det här?
Och hur kan man försvara genren som bättre eller mer upphöjd än en genomsnittlig Bond-film?
Bond-filmer är åtminstone roliga och har självdistans, vilket är mer än man kan säga om den här klaustrofobiska tråkfesten där Jack Nicholson slussas från scen till scen för att förhöra jättesuspekta människor.
Balloonfighter: Det är möjligt att jag hade tyckt att Chinatown var något bättre om jag inte redan hade tröttnat helt på genren, men en film som tyglar Jack Nicholson och förvandlar honom till en blek karaktär gör ju uppenbarligen fel. Och det märks redan inom ett par minuter i den här filmen. Det känns märkligt att Roman Polanski som gjorde supertäta Kniven i vattnet väljer att leka med träfigurer till karaktärer.
Vi verkar vara helt överens om att karaktärerna är värdelösa. Vad tyckte du om handlingen och intrigen?
Kantor Wilhelmsson: Tja, på en punkt måste jag säga att Chinatown faktiskt höjer sig över de tidigare noir-filmerna vi sett och det är hur handlingen utvecklar sig under de sista tio minuterna. Filmen tar här en något mer realistisk vändning och när handlingen tangerar polisvåld och havererad segregation lyfter faktiskt mitt intresse en aning.
Jag har inte lika mycket positivt att säga om filmens romans. Jag hoppades in i det sista att de inte skulle gå den vägen. I ungefär hälften av speltiden var Evelyn Mulwray en karaktär med viss integritet, men sen bestämde manuset att hon skulle svänga på en femöring och kasta sig i Nicholsons armar trots att de hade minimal kemi.
Förresten, är det en typisk noir-grej att huvudkaraktären måste fylla i luckorna i storyn för sin dumma kvinnliga partner medan de sitter och kör bil? För jag hatar det greppet.
Balloonfighter: Uh ja, det suger.
Förstod du titeln? Jag menar, det var ju väldigt lite Chinatown i filmen med tanke på titeln.
Kantor Wilhelmsson: Från början var det inget Chinatown alls i filmen, läste jag. Jag gillade tanken på att ha en symbolisk, undflyende titel, men det kändes som ytterligare en punkt där filmen trodde att den var lite smartare än den faktiskt var.
Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar