Dagens skiva: Dawn Richard - Blackheart

Artist: Dawn Richard
Album: Blackheart
Utgiven: 15 januari 2015
Innehållsförteckning: maskiner, dramatik, vocoders, rastlös producent, en gnutta r'n'b
Sagt om skivan: "Blackheart is ongoing and nearly seamless, unselfconscious in its refashioning of 80s guitar licks, steel drums, 256-bit EDM, flutes, and trap snares." - Pat Beane, Tiny Mixtapes.
Varför? Orpon gillade Richards Armor on och hoppades på mer modern och elektronisk r'b'n.

Orpon: Blackheart innehöll precis det jag hade hoppats på: maskinell och modern r'n'b med experimentlusta. Det glädjer mig att Dawn Richard har fortsatt att odla sin särart och vågat bli än mer svårtillgänglig - för det här är en ganska märklig skiva. Stundtals låter den nästan som The Knife (Calypso) medan den andra gånger närmar sig radiovänlig pop (Phoenix). Mina personliga favoriter ligger någonstans mellan ytterligheterna, som Swim Free. Allt är inte bra på skivan, men den är sällan tråkig.

Blackheart är full av effekter, inte minst på rösterna. Sången trycks genom kompressorer, distas, autotuneas, filtreras och pitchas på alla möjliga sätt. Det är nästan lite teknikdemonstrationsvarning. Tycker du att det stör?

Kantor Wilhelmsson: Ja, helt klart. Hmm, känner du mig så väl? 

Jag har stor respekt för producenternas kreativitet på Blackheart. Släpig r'n'b samsas med elektronisk dansmusik samsas med aggressiva virveltrummor, autotune, syntar, brötiga elgitarrer och NRJ-refränger. Mitt i allt detta kan det svårt att höra en klar röst. Dawns egen är ganska mjuk och sällan i fokus, vilket gör det extra frustrerande att när hon väl sjunger eller rappar så klipps tonhöjderna sönder och samman. 

Bitvis blir jag nästan åksjuk av alla vokala tricks. En kul låt som Calypso fördärvas av högpitchad smurfröst - ett grepp som fortfarande känns väldigt billigt för mig. En fin ballad som Adderall / Sold hade klarat sig ännu bättre om det bara varit klagande sång och inte Daft Punk-robotröster och wailande med autotune. Jag är lite förvånad över att du inte reagerar starkare över autotune-orgierna här? Minns dig som en AT-kritiker. 

Orpon: Jo, det stämmer. Jag har extremt svårt för autotune, men om man ska vara petig rör det sig i Dawn Richards fall mest om vocoders och digitala filter och inte auto-tune. Auto-tune används för att pitcha falsksång till rätta vilket ger ett vidrigt metalliskt vibrato. 

Jag hade önskat att Blackheart var mer konsekvent och monoton. Det slängs hela tiden in nya rösteffekter i både för- och bakgrund och det blir, precis som du säger, ganska tröttsamt. Å andra sidan är det på radiovänliga Phoenix och Warriors jag tycker att skivan är som sämst. Jag fortsätter att hoppas att Richard tillsammans med rätt producent kan utvecklas till r'n'b-genrens svar på Björk. 

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3