Artist: Dr. Dre
Album: Compton (släppt exklusivt för Apple music och iTunes)
Utgiven: 7 augusti 2015
Innehållsförteckning: Snoop, The Game, Kendrick Lamar, Eminem, Ice Cube, Xzibit,
Sagt om skivan: "Efter 30 år i branschen fortsätter han att söka och utvecklas, och resultatet blir lika tungt svängigt som alltid. Få artister imponerar lika mycket som Dr. Dre." - Nicholas Ringskog Ferrada-Noli Johansson Fernandez-Müller 張-Madsen Αγγελόπουλος-Bērziņš osv osv, DN
Varför? Hiphop-giganten Dr. Dres första album sedan 1999 och det ska enligt honom själv även bli hans sista.
Kantor Wilhelmsson: Jag bara kastar ur mig den här frågan direkt:
Hur mycket är det här en skiva som bygger på nostalgi och Dr. Dres varumärke som artist? Det är givetvis ingen slump att Compton - a Soundtrack kommer ut samtidigt som filmen om NWAs genombrottsskiva, Straight Outta Compton. Dre har hävdat att låtarna är direkt inspirerade av filminspelningen och att Compton kommer att bli hans allra sista skiva.
Samtidigt
- hur relevant är Compton som problemstad just nu? Jag läser att
samhället har ryckt upp sig, det höga vapenägandet har reducerats och
stan har nu den lägsta mordstatistiken sedan 60-talet...
Vissa delar i albumets produktion, som radioteatern där några rappare skjuter ihjäl en kvinna, och de fläskiga elgitarrerna på vissa spår, har heller inte åldrats så väl.
Vissa delar i albumets produktion, som radioteatern där några rappare skjuter ihjäl en kvinna, och de fläskiga elgitarrerna på vissa spår, har heller inte åldrats så väl.
Är det här Dr. Dres stora grand finale eller bara skamlös nostalgi för en genre som passerat?
Orpon: Jag förstår vad du menar, men jag ser inget problem i att använda
Compton som exempel. Dels är det här ett album som ofta bygger på
nostalgi och Dre gör shoutouts till sina gamla vänner och platser där
han växte upp, men det är ju också så att samma problem finns på andra
ställen idag även om just Compton har blivit lugnare. Se bara på
Ferguson. Compton och Harlem kommer förmodligen att leva kvar länge som
symboler för svarta amerikaners utsatthet. För det tredje så åkte jag i
vintras med flygbuss genom Comptons utkanter (hello priviligerad vit
turist!) och det såg verkligen inte kul ut...
Det
stora problemet med Compton tycker
jag snarare är dess fulla fokus på Dre. Det är inget tvivel om att det
är producenten som är stjärnan. Albumet inkluderar flera kända och
skickliga rappare (bland annat Snoop som låter piggare än på 15 år!),
men de får aldrig mer än en gästvers. Låtarna ändrar ofta skepnad och
korta gästverser varvas med olika sångpartier, radioteater och flashiga
ljudeffekter. Det är helt enkelt väldigt skrytigt. Jag hade önskat att
Dr. Dre lutade sig tillbaka på något spår, samplade gammal p-funk och la
på ett ettrigt piano medan Ice Cube gjorde sitt på 3 verser. Det känns
rätt uppenbart att Dre har influerats av (eller fått hjälp av) yngre
producenter och artister som Kendrick Lamar.
Vilken av alla gästrappare tyckte du bäst om?
Kantor Wilhelmsson: Ja exakt, min poäng var just att det känns lite daterat att rappa
om Compton när det händer mer brännande saker i t.ex. Ferguson... Men
det viktiga är ju att dessa områden får en röst.
Jag
kände inte riktigt den här skivan. Produktionen var det som var mest
off för mig, med en ljudbild som nog var coolast på 90-talet - blöta
trummor, fet bas, nasala r'n'b-sångerskor till refrängerna och väldigt
mycket fläsk och testosteron. Det låter för mig som hiphopens
motsvarighet till gammal arenarock.
När det kommer till gästrapparna är det en otrolig massa som featar, vilket ibland gav känslan av just hyllning, men också gjorde skivan väldigt splittrad. Bäst gillade jag Ice Cube denna gång - hans callback till sin egen "Today was a good day" var en av de gångerna jag kände poängen med skivan. Sämst var Anderson .paak, som drog ner tempot med ca 80% varje gång han bidrog, vilket var några gånger för mycket...
När det kommer till gästrapparna är det en otrolig massa som featar, vilket ibland gav känslan av just hyllning, men också gjorde skivan väldigt splittrad. Bäst gillade jag Ice Cube denna gång - hans callback till sin egen "Today was a good day" var en av de gångerna jag kände poängen med skivan. Sämst var Anderson .paak, som drog ner tempot med ca 80% varje gång han bidrog, vilket var några gånger för mycket...
Sista frågan:
Vilka är Dr. Dres tre största bidrag till populärkulturen? Du får välja på låtar, skivor, skådisinsatser...
Orpon: Inte är det hans insatser som rappare i alla fall. Däremot är det omöjligt att förringa hans betydelse för den moderna hiphopen. Som etta sätter jag Straight outta Compton som gjorde Dr. Dres ljudbild stilbildande för hela genren och gjorde gangsterrap till den dominerande subgenren under många år. På andra och tredje plats är hans lanseringar av Snoop (The Chronic) och Eminem (2001).
Orpon: 3
Kantorn: 2
Orpon: Inte är det hans insatser som rappare i alla fall. Däremot är det omöjligt att förringa hans betydelse för den moderna hiphopen. Som etta sätter jag Straight outta Compton som gjorde Dr. Dres ljudbild stilbildande för hela genren och gjorde gangsterrap till den dominerande subgenren under många år. På andra och tredje plats är hans lanseringar av Snoop (The Chronic) och Eminem (2001).
Orpon: 3
Kantorn: 2
Tillägg: Jag saknade verkligen kvinnliga rappare på skivan. Dr. Dre verkar förstås inte ha den bästa kvinnosynen, men det blir rätt ensidigt med alla dova mansröster på skivan. Även Snoop och Eminem som annars har ljusa röster låter nedpitchade.
SvaraRadera