Artist: Florence + the Machine
Album: How big, how blue, how beautiful
Utgiven: 29 maj 2015
Innehållsförteckning: Känslostark rock, dramatiska stråkar, blås
Sagt om skivan: "It's a voice built for drama, and on this album its emotional range has never been wider." - Greg Kot, Chicago Tribune
Varför? Vi var nyfikna på lite arena-indierock och ville fortsätta bästsäljarspåret en liten bit till. Florences album kommer troligen ha sålt bäst av alla när det här året är slut.
Kantor Wilhelmsson: Vi två skägg pratade lite om hur det stora Jag-narrativet tagit över kulturlivet mer och mer. Programmen i Sommar i P1 för tjugo år sedan t.ex. handlade mer om att presentera något intressant för publiken - nu handlar de enbart om de egna känslorna och gärna något utlämnande om personens barndom, sjukdom eller sexualitet. Biografierna går om romanerna i popularitet, selfiesarna tar över instagram...
...och så har vi såna här skivor. How Big, How Blue, How Beautiful handlar om Florence Welchs stora känslor. Det är en musikalisk värld där dessa känslor blåses upp till operatiska nivåer. Detta navelskådande musikerfokus är förstås inget nytt utan har varit bestående sedan romantiken, men det finns ändå gradskillnader i hur storslagen och svulstig jag-fixeringen kan bli.
Saknade du ett annat perspektiv än Florences i dessa låtar eller blev du gripen av hennes känsloberättelse? Eller har du ett annat perspektiv?
Vad tyckte du om det rent musikaliska? Funkar arena-"indierock" som genre?
Kantor Wilhelmsson: Jag har väldigt svårt att se var indie-stämpeln kommer ifrån (t.ex. på Wikipedia) i det här fallet...? Musiken är varken quirky, lågbudget eller utgiven på ett indiebolag. Tvärtom är det stora gester och konventionellt tilltal och skivan ges ut på ett bolag som står för några av världens största rockartister. Vafalls??
Ändå måste jag säga att jag inte har något direkt emot den här skivan, förutom att den är väldigt fyrkantig. Och det finns saker jag gillar. Titelspåret zonar ut några minuter efter sista refrängen och ersätts av en instrumental blåspassage som är stämningsfull. Delilah är det närmsta albumet kommer rent sväng, med en call-and-response-vers som funkar bra de första minuterna. Sedan blåser även den upp till rockdramatik...
Orpon: Den där indiestämpeln känns väldigt frikostig. Visst, det var längesen indie upphörde att vara synonymt med egenutgivet, men att kalla Florence + The Machine och Imagine Dragons för indierock känns oerhört fel. Kanske började det med Coldplay som snabbt växte ifrån sin indiebakgrund och blev ett framgångsrikt arenarockband?
Nåväl, jag håller med om att Florence ändå hade sina stunder, om än kortvariga sådana.
Kantorn: 2
Orpon: 2
Kantor Wilhelmsson: Jag har väldigt svårt att se var indie-stämpeln kommer ifrån (t.ex. på Wikipedia) i det här fallet...? Musiken är varken quirky, lågbudget eller utgiven på ett indiebolag. Tvärtom är det stora gester och konventionellt tilltal och skivan ges ut på ett bolag som står för några av världens största rockartister. Vafalls??
Ändå måste jag säga att jag inte har något direkt emot den här skivan, förutom att den är väldigt fyrkantig. Och det finns saker jag gillar. Titelspåret zonar ut några minuter efter sista refrängen och ersätts av en instrumental blåspassage som är stämningsfull. Delilah är det närmsta albumet kommer rent sväng, med en call-and-response-vers som funkar bra de första minuterna. Sedan blåser även den upp till rockdramatik...
Orpon: Den där indiestämpeln känns väldigt frikostig. Visst, det var längesen indie upphörde att vara synonymt med egenutgivet, men att kalla Florence + The Machine och Imagine Dragons för indierock känns oerhört fel. Kanske började det med Coldplay som snabbt växte ifrån sin indiebakgrund och blev ett framgångsrikt arenarockband?
Nåväl, jag håller med om att Florence ändå hade sina stunder, om än kortvariga sådana.
Kantorn: 2
Orpon: 2
Jag håller inte med om att Florence behöver dra ner på teatrala känslostormar, för de definierar hennes stil (vet inte riktigt vem hon skulle vara utan dem) och är väl också vad hennes sångröst passar bäst till. Det viktigaste är förstås att känslostormarna faktiskt känns autentiska, för annars blir det bara någon slags konstigt poserande.
SvaraRaderaI Dog Days Are Over lyckades hon bomba på med "känslostormar" men gjorde det i en poppigare inramning. Det gjorde att låten fick en atmosfär som funkade bra. Coldplay-ifieringen som hon verkar gå genom iom den nya skivan är säkert bra business, men det är tråkigt att lyssna på...