Dagens skiva: Kiran Ahluwalia - Sanata: Stillness

Artist: Kiran Ahluwalia
Album: Sanata: Stillness
Utgiven: 30 mars 2015 (Europa)
Innehållsförteckning: ökenblues, indisk och pakistansk musiktradition, tabla, elgitarr
Sagt om skivan: "Who is the audience for this? Anyone who likes to get lost in the mystical sound of ghazals or hypnotic Saharan guitar bands, and for that matter anyone looking for a moment of elegant sonic serenity." - New York Music Daily
Varför? Intressant kombination av musikstilar.

Kantor Wilhelmsson: Indo-pakistansk ökenblues från Kanada...? Jag gillar det.

En del av det här projektet är för mig att komma in i okända subgenrer (även inom mainstream) och försöka vidga min känslighet för olika uttryck. Sanata skulle kunna vara en provkarta för detta. Jag blir inte klok på alla crossovers Kiran Ahluwalia gör från sång till sång men klart är att hon har en egen stil. Möjligen är det synd att elgitarren har en så framträdande roll och nästan kväver roligare saker som händer i ljudbilden.

Vad tyckte du?

Orpon: Jag är svag för sånt här! Jag fick upp ögonen för Kiran Ahluwalia i och med hennes cover av legendariska Nusrat Fateh Ali Khans låt Mustt Mustt som hon gjorde tillsammans med inga mindre än ökenbluesens största namn: Tinariwen. 

Det är en udda kombination av musikaliska influenser men överlag funkar mötet mellan Ahluwalias nasala röst, ökenblues-elgitarrerna och indisk tabla oväntat bra. Sämre funkar det i de mer avskalade och traditionella spåren. Ahluwalia är ingen Lata Mangeshkar eller Nusrat Fateh Ali Khan för den delen och hennes röst räcker inte till för att göra de låtarna intressanta. Bortsett från det så är Sanata överlag en överraskande och rolig skiva, med Hayat som bästa spår. 

Vilka två genrer skulle du vilja höra kombineras härnäst?

Kantor Wilhelmsson: Jag hade gärna lyssnat på någon smakfull och rolig kombination av jazz/improvisation och modern electronica/r'n'b/hiphop. Någon musik som bygger på en modern och lite klubbartad ljudbild men ändå freebasar med låtarna, formerna och själva instrumenten. De två sätten att musicera verkar i stort sett isolerade hittills. Försök att förena dem, som Donnie Trumpet, har dummat ner båda stilarna istället för att lyfta dem. 

Sanata är lite av en bubblare för mig. Jag tycker att hela skivan och Ahluwalias röst är sympatisk men bluestuggandet blir för mig lätt monotont. Enstaka spår som Jhoom sticker ut som extra kul. Överlag har den fortfarande potential att växa, men jag hade gärna sett ännu mer vågade låtstrukturer, eller kortare låtar. Ett spår som Hayat har gjort sitt efter två minuter men fortsätter att tugga i tre till. Varför är det så, tror du?

Orpon: Det tror jag har att göra med de genrer som har influerat Ahluwalia. Inom både qawwali (jag vet inte om det är just den indo-pakistanska genre som har influerat henne mest, men jag känner inte till så många andra!) och ökenblues hör det ju till att låtarna är både långa och monotona för att uppnå meditativa kvalitéer. Sen är just Hayat kanske lite för poppig för att uppnå den effekten.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3