Musiker att se-listan: 3. Anders Danman (cembalist, konceptualist)

För första gången i det här listprojektet kommer en musiker som man faktiskt kan se utan att behöva åka till typ Finland eller besöka high-brow-lokaler i London eller New York. Man kan till och med se honom både nära och snart. Den 24/10 spelar Anders Danman på Palaestra i Lund. Varför ska man se honom? För att han spelar Beatles-låtar. På cembalo. I fransk barockstil.

Jag har känt till grejen i rätt många månader men har fortfarande ingen bra helhetsuppfattning om hur det låter. Detta beror på att Danman lyckats göra sin musik svår att hitta på internet, en stark bedrift även för att vara konstmusiker. Den rätt daterade hemsidan hävdar att ljudklipp "kommer snart". På Spotify och iTunes är han helt frånvarande. På Youtube har han en (1) träff, en Allemande över Hey Jude. Den är i alla fall finstämd, och Danman är en så pass säker stilist att det är svårt att särskilja poptemat från barockornamenten.

Det är svårare att veta om musiken fungerar med snabba satser eller är lika kreativ i längden. Men oavsett vad blir jag så glad av tanken! Det är lite som att vilja läsa igenom hela "De välvilliga" bara för att de sju huvudkapitlen i boken är uppkallade efter satserna i en barocksvit. Det är bara ett så bra koncept, helt enkelt. Världskrigsintriger som dansmönster. Och, i det här fallet, klassisk popkultur som klassisk halvimprovisation.

Jag vet inte om Danman tänker i koncept eller om det här bara är en förlängning av hans karriär som improvisatör. Den franska barockstilen, som gjordes som snyggast av Rameau och Couperin, bygger mycket på tid, på dragningar, att känna ett sug mot nästa taktslag som sveper golvet under fötterna. Samtidigt finns det en frihet i utsmyckningarna som gör att nästan vilka toner som helst kan trollas fram i den där viktlösa mellantiden. Att applicera det här på kända, starka popteman känns som en jättefin blandning av musikaliskt innehåll.

Visst, Beatles kan kännas som ett trött val, ett säkert kort för 40-talisterna. Men det är ändå ett försök till cross-over där ingen av parterna behöver förlora värdighet. Och det är just såna koncept som framför allt konstmusiken behöver för att fortsätta kännas levande - möten med värdighet och kreativitet, inte svulstig orkester över fula tv-spelsteman.


Tidigare på listan:
2. Patricia Kopatchinskaja (violin)
1. Jeremy Denk (piano)